Flying home for christmas!

Jag har varit ganska inställd på att stanna på Svalbard över jul, eftersom jag trodde att jag skulle vara tvungen att jobba. Nu visade det sig att jag inte behöver jobba och att jag kan ta ledigt två veckor över jul och nyår! Det känns himla fint att kunna spendera lite tid med familj och släktingar. Speciellt med tanke på att jag antagligen stannar på Svalbard minst hela slädsäsongen. Så det blir ytterligare en traditionell jul hos mormor och morfar i Falköping. Jag drar från Longyearbyen den 23 december och landar på Gardemoen vid 19-tiden på kvällen. Min kära bror Krille, som numera jobbar på Gardemoen slutar kl 20 och sedan åker vi tillsammans ner till Jönköping. Perfekt! Jag stannar i Sverige till den 7 januari, då turen går tillbaka till Svalbard igen. Dock har jag dåligt samvete för allt flygande. Ska detta bli sista gången jag flyger till denna arktiska ö-grupp kanske? Jag funderar starkt på att ta båten ner till sommaren.
Det känns väldigt märkligt att jag snart ska få se ljus, träd och annan växtlighet igen. Undrar hur det kommer att kännas.

Lussebål

Nere i sjöområdet i Longyearbyen, precis vid stranden, finns en ”grillplats” där folk brukar ha barbaques oavsett årstid. I lördags var det dags för ett stort bål. Det var Karolina, Uli och några till som var initiativtagare, och jag, Fredrik och Calle joinade efter ett tag. Att stå nere i mörkret vid stranden, ana fjällen på andra sidan fjorden och stjärnorna bakom molnen, och se in i ett stort värmade bål var en speciell stämningsfull upplevelse. Det rådde ingen brist på ved, eftersom det låg en gigantiskt hög med gamla brädor en bit från grillplatsen. Efter ett tag spårade eldandet ur en aning och resultatet blev en eld i storlek med en mindre majbrasa. Intensiv hetta mot våra ansikten och gnistregn över fjorden.

Actiontur

I början av december hade vi några turer med gäster. Först fick jag hjälpa till som ”handler”. Alltså sätta på selarna på hundarna, sätta fast hundarna på spannen och sedan skicka iväg slädarna en efter en. Det är mycket att hålla styr på; hundar som man inte har lärt sig namnen på, selar i olika storlekar, och gäster som inte är vana vid hundar. När 80 upphetsade hundar står och skäller gäller det att hålla sig lugn och inte själv bli uppstirrad. I onsdags var min första tur som guide. Det var en grupp på 12 personer och Troels och jag guidade tillsammans, han i släden längst fram och jag i släden längst bak. Det gick fint och var kul, men det var inte helt lätt att hålla sig lugn och sansad hela tiden. Första regeln när man kör hund är att man aldrig ska släppa släden. Vad tror ni hände på turen? En av gästerna släppte släden såklart! Hundarna svischade iväg, med en passargerargäst sittandes i släden. Jag rusade efter så fort jag kunde och skrek att hon skulle sätta ankaret, för att försöka få stopp på släden. Efter några hundra meter lyckades hon som tur var få ner ankaret och släden stannade tack och lov. Efteråt skrattade hela gruppen gott åt situationen, och jag var väldigt glad över att det hade slutat så bra.

Scott Turner breen

Fredrik och Ross är två klättrande UNIS-studenter som har tillbringat många dagar i höst med att åla runt i olika glaciär- och morängrottor. I början av hösten var de på Scott Turner breen längst in i Bolterdalen och märkte ut ingången till smältvattenkanalen som senare på året blir en magnefik isgrotta. Nu var de sugna på att dra dit och spana in grottan, och jag ville gärna hänga på. Vi laddade upp med en glöggkväll i min stuga, och nästa dag packade vi dagsturssäckarna och spände på oss skidorna. Som sällskap och draghjälp på turen hade vi med oss hundarna Turbo, Tela och XQ, och shit vad kul det var att ”tolka” efter dem! Snön var perfekt, om än i tunnaste laget uppe på moränen. Det tog oss 3,5 timme att ta oss ända fram till markeringen vid grottöppningen. Sista biten gick vi på GPS-koordinater, eftersom mörkret gjorde navigeringen svår. Vi hade med oss lavinsonder som vi tryckte ner i snön i hopp om att finna grottan. Men var vi än stack stötte vi bara emot is. På ett ställe var det dock väldigt djupt, och eftersom jag var kall började jag gräva. Det slutade med att vi alla tre grävde ett tre meter djupt hål. Eftersom klockan började bli mycket bestämde vi oss för att käka lunch nere i hålet och sedan ge oss av hemåt.
Senare fick jag veta att man brukar behöva gräva en tre fyra meter för att komma ner i själva grottan, så vi hade i alla fall varit på god väg. Trots att vi inte hittade ner till grottan var vi alla tre mycket nöjda med turen, och vi blev peppade på fler skidturer med hund. Vägen ner genom moränen var ganska trixig, eftersom det stack upp massa sten samtidigt som hundarna drog som attan. Men när vi väl kom ner i dalen var det en fröjd att bara stå och staka lite lätt, medan hundarna gjorde grovjobbet. Tillbaka i Longyearbyen lagade Fredrik och Ross en energirik middag som smakade himmelskt för våra hungringa magar.

Månskensturer

Min första vecka i Bolterdalen var månen som fullast och himlen som klarast. Trots total frånvaro av sol var det relativt ljust. På grund av mildväder täcktes marken av ett islager och när månskenet reflekterades i isen var det fantastiskt vackert. Sedan kom det ett bra lager med snö och gjorde det möjligt att köra hundsläde. Jag, Troles, Borghild och Eva hade några fantastiska fullmånsturer. En nackdel med Arctic Adventures är att turerena börjar med en rejäl nedförsbacke och en skarp sväng. Nu när det var mycket is och lite snö var det extra svårt att bromsa släden, och det gick som bara den ner i dalen. Men det gick bra och det var kul.

Min lilla stuga

På Svalbard sitter boendet ofta ihop med jobbet. Så när jag bytte jobb var jag även tvungen att flytta från Elvira och Calle i den mysiga sjöboden. Som tur var stod ett ännu mysigare alternativ till mitt förfogande. Arctic Adventures har sitt tillhåll i Bolterdalen, som ligger ungefär 12 km öster om Longyearbyen, uppe på en liten kulle. På kullen ligger en liten klunga med stugor och i en av dessa stugor bor jag nu. Här finns fyra sovrum, och jag håller som bäst på att försöka skapa ett kollektiv här ute. Calle flyttar ut i januari, Fredrik flyttar förhoppningsvis ut i februari. Eventuellt kommer det flytta in någon eller några andra som ska jobba som guider för Arctic Adventures. Just nu är det bara jag som bor här. Det kan bli lite ensamt ibland, men jag åker in till byen rätt ofta, för att uppfylla det sociala behovet. Snart kommer också mina grannar och kollegor Fredrik och Lena hem från sin semester. Och så har jag ju 80 sällskapshundar utanför knuten :)

Adress:
Theres Arulf
Postboks 792
9171 Longyearbyen
Norge

Norsk mobil:
+47 47148168
Att ringa till svenska mobiler är väldigt dyrt för mig, men att ringa till fasta telefoner är faktiskt riktigt billigt. Att skicka SMS är också rätt billigt.

Jag har fortfarande igång min svenska mobil, så man kan ta kontakt via den också, men då kostar det pengar för mig.

Här ute i stugan har jag internettillgång från kl 17 på kvällen på vardagarna, och fri tillgång på helgerna. Jag försöker vara tillgänglig på chatten på gmail, facebook och msn så ofta jag kan. Jag ska också skaffa skype så fort jag får tid.

Arctic Adventures

De första veckorna på Svalbard Huskies funderade jag väldigt mycket på om jag skulle fortsätta eller inte. Jag tyckte om själva jobbet, men var orolig för att det skulle bli för tungt och ensamt. Tanken var att jag skulle jobba mycket själv fram till högsäsongen i mars. Då skulle vi vara två anställda under fyra månader. Jag hade hört att det brukade samla sig sjukt mycket snö i hundgården och att det innebar långa snöskottardagar i januari. Det var osäkert ifall snöskottartraktorn skulle repareras eller inte. Jag hade också hört att det var väldigt tungt att ha hand om både handling och guidning under högsäsongen, även om man var två personer. Jag skulle inte heller få särskilt mycket upplärning på hundsläde innan jag började ha egna turistturer. Tillslut bestämde jag mig för att säga upp mig. Jag hade ju inte kommit till Svalbard för att jobba ihjäl mig.
Dealen blev att jag skulle jobba för Svalbard huskies november ut, och sedan skulle det komma en ny kille och ta över. Som tur var blev jag erbjuden jobb på Arctic Adventures en tid efter att jag hade sagt upp mig på Svalbard Huskies. Arctic Adventures är ett lite större företag, fler anställda och fler hundar. Alltså inte lika tungt och ensamt. Fler kollegor att prata med och lära av. Företagets stora grej är slädhundsturer. Det är halvdagsturer, heldagsturer och flerdagarsturer. På heldagsturerna kör man till en isgrotta som man kryper ner i och beundrar. Arctic Adventures har också skoterturer. På sommaren är det turer med små vagnar istället för slädar, och så har vi fotturer med fossilplockning. Under högsäsongen kommer vi att vara ganska många som jobbar, sex stycken på heltid tror jag. Nu i november har det bara varit jag och Troels. En kul grej med Arctic Adventures är att det är ett tillhåll för danskar och svenskar, norrmännen är i klar minoritet. Liksom på Svalbard huskies jobbar man både som guide och handler (hundskötare).

Røde kors

Varje måndag träffas ett gäng friluftsfolk för att lära sig om ditten och datten som kan vara bra att kunna när man bor och idkar friluftsliv på en arktisk ö. Samlingarna arrangeras av ”Røde kors – Hjelpekorps”, och det har bland annat handlat om hur man hanterar en GPS, hur man skyddar sig mot isbjörn och hur man förstår sig på vädret på Svalbard. Före julavslutningen i början av december hade träffarna en fast plats i min vecka. Höjdpunkten var nog när vi var på skjutbanan och förutom geväret också fick testa signalpisol och snubbelbloss. Signalpistolen skickar iväg en kula som lyser och smäller och är ämnad att skrämma bort björnen. Snubbelblossen är något som man monterar upp utanför sitt tält på natten. Tanken är att björnen ska snubbla på en tråd och därigenom fyra av ett skott som förhoppningsvis får folket i lägret att vakna.

Trollsteinen

En kombination av mycket jobb i hundgården, och en föreställning om att det var för mörkt och snöfattigt att gå på tur, hade gjort att mina skidor fortfarande stod oupppackade. Tack och lov träffade jag Fredrik, som visade sig vara en av de mest turivriga av UNIS-studenterna. Han skulle dra upp på fjället Trollsteinen, en tur som utgår från Longyearbyen och tar cirka tre timmar av ens liv. Jag var inte sen att slänga mig på. Trots ett visst motstånd mot att stiga upp ur den varma sängen kom jag mig iväg på tur, och det ångrade jag inte en sekund. Det var så gött att dra ut och skida igen! Skidlusten var på plats efter ett antal månaders uppehåll sedan jag och Camille kom i mål i Abisko. Det var spännande att skida i mörkret, och det kändes tryggt att ha med sig Fredrik som hade gått turen många gånger förut. När vi kom upp på Larsbreen (en glaciär) och började trampa de sista höjdmetrarna mot toppen blåste och snöade det rejält, och sikten lämnade ganska mycket mer att önska. Jag blev lite rädd. På väg ner kunde vi nätt och jämnt följa våra sönderblåsta gamla spår i den knappa sikten. Men snön var go och jag fick till min stora glädje och stolthet till flera fina telissvängar. När vi väl kom ner på glaciären igen såg vi ljusen från Longyearbyen och kunde tryggt glida ner mot moränen. När vi kom tillbaka fick vi veta att det precis hade varit isbjörn i byens västra utkant. Tur för oss att den inte höll till längre åt sydöst där vi hade yrat runt i mörkret….

Rop fra Arktis

Det arrangerades en klimathelg på UNIS i slutet av november. Jag kände att jag behövde få utlopp för mina klimatfunderingar och ville gärna träffa andra miljöengagerade människor. Jag var nyfiken på hur det står till med klimatmedvetenheten bland svalbardianerna. Klimatseminariet besöktes av gissningsvis 50 personer, men hur många som var ditflugna(!) entusiaster och hur många som var locals vet jag inte. Det var inte direkt några nyheter som presenterades och diskuterades, men för mig kändes det skönt att väcka tankarna till liv igen och jag blev riktigt peppad på engagera mig mer. Svalbard kyrka var en av arrangörerna och flera norska biskopar och präster deltog. Det kändes bra att kyrkan ser det som en självklarhet att engagera sig i klimatsaken, och det hölls schyssta anföranden om människans ansvar för jorden och kommande generationer. Jag satt precis framför en av biskoparna i aulan, och som lite kuriosa kan jag nämna att han var den första på Svalbard som kommenterade mina dreads. Han sa att han hade svårt att låta bli att dra i dem, och han blev imponerad när jag berättade att de bestod av äkta hår…

Friday Gathering

Jag blev mer och mer nyfiken på de där studenterna som traskade mellan UNIS (University Center In Svalbard) i ena ändan av byn, och studentbarackerna i andra ändan. De såg frilufsiga och trevliga ut. Det började med att jag snek mig in på studentfilmklubbens visning av ”Svart katt, vitt katt” och snart var jag en i gänget. Alla var väldigt öppna, nyfikna och integrerande, och studentmiljön kändes trygg och välbekant. Jag hängde en del på ”Friday gathering”, som är studenternas budgetalternativ till att gå ut på krogen. Man samlas runt den öppna elden på UNIS, snackar och dricker öl för 10 kr.

Svalbardhallen

Longyearbyens befolkning är ett aktivit och resursstarkt gäng. Det sjuder av engagemang och föreningslivet är rikt. Byens sporthall har ett rikt utbud av välbesökta aktiviteter, och jag har börjat utforska några av dem. Ofta har jag fått tillräcklig träning genom att släpa hundmat och vatten fram och tillbaka, men ibland har jag haft lite energi över. Hittills har jag varit och spelat fotboll och volleyboll, och jag har klättrat och simmat. Det känns lyxit att ha tillgång allsköns aktiviteter. Simningen, med tillhörande dusch och bastu känns extra skön. Kontrasten till det kalla, påbyltade och mörka utanför är stor.

Naustet

Efter några dagar i min skokartongslägenhet på väg 222 insåg jag att jag inte ville bo ensam. Det faktum att jag inte hade hunnit lära känna så mycket folk gjorde att ensamheten blev ännu mer påtaglig i den minimala ettan. Jag satte upp lappar på diverse anslagstavlor och några dagar senare hörde Calle av sig. Jag fick gärna flytta in i den mysiga och hemtrevliga sjöboden där han och Elvira bodde, och det tackade jag snabbt mer än gärna ja till. Här bodde jag hela november, och det blev många trevliga stunder med Twin Peaks, sushi, norrsken och goda middagar.

"Mina" hundar

Svalbard huskies har 48 alaskan huskies, varav 7 väldigt söta valpar. Lilo har en kull med hela sex valpar, alla med olika färger. Frigg fick bara en valp, som liksom sin mor är helt vit. Eftersom han är enda barnet får han mycket mat, och har redan blivit större än sina kompisar i den andra kullen som är några veckor äldre. Vi funderar på att ge honom namnet ”Isbjörn”, eftersom han just ser ut som en liten sådan. Den andra kullen har inte heller fått namn än, men Christian föreslog att vi skulle ge dem namn efter fjällen i Himalaya och det är en god idé som jag som bäst håller på att vidareutveckla. Av de restrerande 41 hundarna har vi två pensionärer, Gaisa och Lady, samt fyra årsgamla hundar som heter Jäger, Fernet, Kalinka och Tequila. Resten är hundar som vi använder till turer.
I början var det inte helt enkelt att hålla reda på alla namn och egenskaper, vilka som har skador och vilka som löper, och vilken storlek de har på selarna, men nu börjar jag lära mig. Jag börjar också få mina favorithundar. Stora lugna gamla Aisa, som ser ute lite som ett lejon med sin tjocka päls, Fernet som alltid ska ”kramas”, och Venus som brukar lägga sig på rygg på marken för att hon vill bli klappad.

Utmaningar

Nu har jag varit på Svalbard i nästan två veckor. När jag väl hade klarat av flygresan var det en smärre chock att plötsligt befinna sig mitt i vintern med snö och många minusgrader. Varje dag har jag jobbat, ibland upp till tio timmar om dagen. De fyra första dagarna skulle jag lära mig allt i hundgården med hjälp av tyska Christian som hade jobbat som volontär i två månader. Tredje arbetsdagen hade jag mina första vagnturer med turister. En av grupperna bestod av hela nio personer, varav fyra små barn. Väglaget var halt, det var väldigt blåsigt och snöigt, men det gick bra. Förutom att lära mig ta hand om en hundgård på fyra dagar skulle jag också lära mig att hantera ett gevär. Niklas tog med mig till skjutbanan, och när jag sköt knästående träffade jag mitt i prick med alla fyra skotten, vilket gjorde mig väldigt stolt. Sedan drog Christian tillbaks till Tyskland och Niklas drog till Oslo en vecka, så då skulle jag plötsligt sköta allt själv. I väntan på ett elaggregat är det mörkt i hundgården från klockan fem, så då får man klara sig med pannlampan. Under dessa veckor har jag bott i två olika lägenheter, varav den första hade vidunderlig utsikt mot Hjortfjellet men i stort sett inget möblemang.

Sammanfattningsvis kan man säga att det har varit två veckor fyllda av utmaningar. Varje dag har jag tänkt en hel massa om jobbet och om Svalbard. Kommer arbetet att bli för tungt och för ensamt? Vill jag verkligen vara här på Svalbard? Jag har bestämt mig för att ge det en ärlig chans, och stanna i minst en månad för att se om jag trivs. Grundkänslan är ändå väldigt positiv. Det känns som ett priviligerium att få arbeta i den här miljön. Fjällen är fantastiskta och finns precis utanför dörren. Naturen är orörd och vild. Stjärnhimlen är underbar, polstjärnan står rakt ovanför huvudet, och jag har redan sett flera norrsken. Och klara dagar färgas den ständiga grynings- och skymningshimlen i ett oändligt antal nyanser av blått, rosa, orange och rött.

Bluesfestival

I helgen var det bluesfestival i Longyearbyen. I perioden oktober till februari kommer det inte så mycket turister till Svalbard. Men då och då arrangeras tillställningar som bluesfestvial, jazzfestival och solfestvecka, vilket lockar både turister och fastboende. Jag var på två konserter på ”puben” tillsammans med lite folk från Arctic Adventures, som är ett av många andra turföretag på Svalbard. Att komma in i en folkfylld pub och lyssna på musik kändes som en välbehövlig paus från det ensamma hundgårdsarbetet ute i kylan. Både banden bestod av väldigt skickliga musiker, speciellt en tjej som var helt rå på fiol. Det spelades ”bluegrass”, vilket inte direkt är min favoritgenre, men det var så mycket energi och glädje i musiken att jag gärna lyssnade ändå. Höjdpunkten var när de spelade ”Man of constant sorrow”, som är ledmotivet i filmen ”Brother where art thou”. Då tänkte jag med stor saknad på mysiga filmkvällar och fina människor i värpingekollektivet.

Mitt nya jobb

Plötsligt var jag guide för slädhundsturer! Norrmännen får friluftslivet med modersmjölken och är lite mer laidback när det kommer till certifiering av guider. I Sverige har det nyligen införts en fet fjälledarnorm som man måste uppfylla om man ska konkurrera på arbetsmarknaden för guider. Kanske kommer det en liknande norm i Norge, men än så länge är det fritt fram för vem som helst att pröva lyckan som guide. Flera slädhundsguider som jag har träffat här på Svalbard började jobba utan att ha erfarenhet av vare sig hundar eller guidning, så jag är i gott sällskap, vilket känns skönt.

Högsäsongen för slädturer är i mars, april och maj, och då kommer jag att köra turer med turister hela tiden. November till februari är mörkertid och lågsäsong, vilket innebär ett par turer i veckan. Än så länge har det inte kommit tillräckligt mycket snö för att köra släde, så då kör man med en hästkärra på vägen istället.

Den mindre glamorösa delen av jobbet är ”handling”, vilket betyder att man tar hand om hundarna och ser till att de har det bra. Jag åker ut till hundgården, som ligger en mil utanför Longyearbyen, två gånger om dagen. En gång för att ge hundarna vatten, och hacka bort deras frysta bajskorvar. Och en gång för att ge dem mat. Att klappa hundarna och ta hand om eventuella skador ingår också i jobbet. När det kommer mer snö kommer jag också att behöva lägga en hel del tid på snöskottning.

Jag jobbar för ett företag som heter Svalbard huskies. Ägaren är svensk och heter Niklas. Under lågsäsongen kommer jag att jobba mycket ensam i hundgården, men under högsäsong är vi två anställda.

Svalbard!?

Svalbard är en liten ögrupp som ligger på ca 80 grader nord, halvvägs mellan Nordpolen och norska Nordkapp. Ögruppens största ö är Spetsbergen, som har fått sitt namn efter de spetsiga topparna på södra delen av ön. Runt Longyearbyen är fjällen däremot extremt platta. Svalbard administreras av norska regeringen, men är ändå inte helt norskt. Nästan 40 länder har skrivit på Svalbardtraktatet, vilket ger dem rätt att bedriva verksamhet på ögruppen. Förutom de norska bosättningarna som hyser drygt 2000 invånare, finns även en rysk gruvby med ca 500 invånare och en polsk forskningsstation som bemannas av ett tiotal personer. Den norska delen av befolkningen bor till största delen i Longyearbyen, som är en modern liten by med affärer, hotell, restauranger, universitetscenter, simhall, bio, museum och så vidare. Byn grundades i början av 1900-talet och fram tills för bara femton år sedan var gruvdriften den helt domenerande näringen. Idag är turismen och forskningen lika viktiga som kolbrytningen. För att komma till Svalbard måste man tyvärr flyga, antingen från Oslo eller från Tromsö. Mig veterligen finns ingen reguljär passagerartrafik med båt, men jag ska undersöka saken närmare.
Klimatet på Svalbard är tack vare Golfströmmen mildare än vad man kan förvänta sig på dessa breddgrader. Medeltemperaturen på vintern är runt femton minusgrader, och på sommaren cirka fem plusgrader.

Resan till Svalbard

Att hänga massa med familjen kändes så väldigt tryggt, och skönt. Jag tycker så mycket om dem, och var så glad att se dem igen. Det var inte helt lätt att slita sig från den goa trygghetsbubblan, och vinka hejdå till mor och bröder. Ut i världen igen och klara sig på egen hand.

Det var en lång resa till Svalbard. Den startade i Jönköping klockan 17.00 på tisdagen. Jag satte mig på en swebus till Mariestad av alla städer. Det var en underbar höstkväll. Perfekta höstfärger, en helt klar himmel vars färg blev djupare och djupare, trygga och kära landskap. Jag njöt lövens färgprakt så som man gör med vetskapen om att man ska tillbringa den närmaste tiden i en trädlös polarnatt. Efter en timmes väntetid i Mariestad gick färden till Örebro där jag skulle vänta i tre timmar. Jag hade tagit för givet att väntsalen i Örebro skulle stå till mitt förfogande, men icke. En securitasvakt kom och låste och pekade bort mot ett hotell i vars lobby man antagligen kunde ta skydd mot minusgraderna. Mycket riktigt fanns där en trevligt receptionist som bjöd på inomhusvärme, en mjuk soffa, en kopp te och en tidning. Mycket bättre än SJ:s väntsal alltså. I lobbyn kunde jag bland annat skåda teckenspråkstalande människor som dök upp lite varstans, samt en polisbil som blev bortfraktad av en bärgningsbil. På nattbussen till Oslo fick jag inte så värst mycket sömn, men det kompenserades av att en söt medpassagerare ovetandes råkade sova mot min axel.

Solen gick upp över Gardermoen, där min bror för övrigt precis har fått jobb. Båda mammas stora barn blir alltså ”norska” samtidigt. Lyckligtvis kunde jag checka in både skidbag och ryggsäck som specialbagage, vilket innebar att det inte var så hankigt med övervikskontroll. Fast jag hade faktiskt lyckats hålla kilona nere den här gången. Endast 38 kg + handbagage. Inte så illa med tanke på hur länge jag kanske kommer att vara borta, och att jag har med mig kläder och utrustning nog för en polarexpedition (nästan…)

Min flygrädsla bekämpade jag med Uneståhls avslappningsskiva. Om man är rädd innebär det att man spänner sina muskler. Är man avslappnad kan man alltså inte känna rädsla, i alla fall inte flygrädsla. Det metod funkar och kan rekommenderas.
Till min stora glädje var det klart väder ända från Oslo till Vindelfjällen. Jag studerade fjällkedjan med fascination. Tänkte att det finns så otroligt många fina fjällområden att utforska. Jag följde med på kartan och kunde konstatera att jag bland mycket annat kunde se Jotunheimen, Dovre, Sunnmörsalperna, Åreskutan, Skäckerfjällen, Syterskaret och Tärnasjön. Det hade varit väldigt fint att kunna se hela Kungsleden uppifrån, se landskapet som jag och Camille stretade igenom, men tyvärr kom det ett molntäcke som varade resten av flygturen.

Att landa i Longyearbyen kändes overkligt, och overklighetskänslan finns fortfarande kvar. Jag kan inte riktigt fatta att jag är på Svalbard, platsen som har funnits i mina tankar och drömmar så länge.

Hejdå Sverige

För en dryg vecka sen blev jag uppringd av Niklas på Svalbard Huskies som undrade om jag ville komma upp och jobba för honom. Jag hade tidigare kollat runt efter jobb hos flera olika turföretag på Svalbard, och nu fick jag alltså napp! Niklas hade en tjej som skulle ha jobbat hela säsongen, men när hon helt oväntat kom in på en utbildning som hon vill gå, behövde han någon som kunde komma upp med en veckas varsel. Jag skulle lämna besked så snart som möjligt tyckte Niklas, gärna redan nästa dag.

Bara någon timme före jag fick jobberbjudandet hade jag varit ute på en lång härlig höstpromenad i skogen på Frösön. Under promenaden pratade jag med Rita som har bott på Svalbard, och nånstans i samband med det samtalet bestämde jag mig för att verkligen satsa på att att försöka få ett jobb på Svalbard. Så Niklas kunde nästan inte ha ringt mer lägligt. Jag sa att jag behövde fundera lite på saken, men visste nog redan då att jag skulle tacka ja.

Jag slängde mig iväg till bibblan och bokade en bussbiljett ner till Stockholm redan tidigt nästa morgon. Efter en halv natts packning, mycket funderande och några få timmars sömn, hade jag hastigt och lustigt avslutat den fina och fundersamma östersundsvistelsen och befann mig på en buss söderut. Den första snön hade lagt sig, en frasigt tunn isskorpa låg på sjöarna, dimma steg från sänkorna och solen var på väg upp. När vi kom till Tönningsbro hade jag fattat det definitiva beslutet att ta jobbet. Kloka råd från Emelie, Erik, Rita, Narve, mor och inte minst pärlan Björn hjälpte mig på vägen. Jag ringde till Niklas och sa att jag var på.

I Stockholm träffade jag min syster och hennes mysiga familj. Jag fortsatte södeut med nattbussen och var i Jönköping klockan halv fyra på natten. Snälla mor betalade en taxi så att jag kom hem med allt mitt tunga pick och pack innan de första stadsbussarna hade börjat gå. Under veckan hade jag fina stunder med mamma, Krille, Mikael, mormor och morfar, samtidigt som jag försökte få gjort alla förberedelser inför svalbardvistelsen. Sista dagarna blev dumt nog lite stressiga, men så är det när man råkar få jobb med kort varsel. Jag hann ju inte ens skriva på min blogg, ve och fasa! ;)

Jag och Björn lyckades med bedriften att befinna oss i samma stad några dagar, vilket innebar att vi kunde ses för första gången på sjukt länge. Väldigt inspirerat häng som bland annat resulterade i improviserade minipizzor och att Björn försökte lifta med en polisbil. Men det är en annan historia.

Under veckan försökte jag få in i mitt huvud att jag ska flytta till Svalbard, vilket är något som jag har drömt om ända sen jag var där med folkhögskolan för 4,5 år sedan. Det kändes grymt spännande, och jag kände en viss oro eller kanske rädsla. Skulle Niklas vara schysst, skulle jag klara jobbet, skulle jag trivas socialt, skulle jag klara kylan, isbjörnarna och mörkret, och flygresan, skulle jag överleva den?
Jag tänkte på att man måste räkna med rädsla för att kunna ta sig an de stora utmaningarna och uppfylla de stora drömmarna. Jag tänkte också på att jag alltid kunde ångra mig när jag väl hade kommit till Svalbard. Då hade jag i alla fall testat, och skulle kunna gå vidare mot nya mål istället.

Kollektivet Hängmattan

Nu har jag tillbringat två veckor i Östersund. Höstens färger har blivit intensivare och häromdagen kom första nattfrosten. I mitt huvud har framtidstankar dagligen snurrat och surrat omkring. Tänka, skriva, prata, surfa, maila, söka jobb och tänka lite till. Detta har blandats med skönt häng med Erik och Emelie i kollektivet Hängmattan till en göttig sörja, med smak av vitlök. Parallellt med skapandet av en vettig framtidsplan har det klättrats, sprungits, cyklats och dessutom dumstrats en hel massa mat som till slut har fyllt upp kollektivets stora frysbox. Vi har även köpt 50 kilo rotsaker för 50 öre kilot, och lagrat nere i husets jordkällare. En bra uppbunkring inför vintern med andra ord.
Vad ska det då bli av mig framöver? Tja, vi får se hur det går med mina jobbansökningar. Men förhoppningsvis blir det något med mycket snö, fjäll och latitud.

Fjällängtan

Efter Brevik kände jag en stark längtan att dra till fjälls! Jag ville väldigt gärna uppleva höstens färgsprakande i fjällen, och vara med när vintern sakta tar över. Ursprungsplanen var att göra en treveckors vandring från Storulvån i Jämtland till Grövelsjön i Dalarna. Det visade sig dessvärre vara väldigt svårt att få med någon på projektet, eftersom alla var bundna till skolor och jobb. Nästa gång får jag nog ha lite bättre framförhållning. Via Jönköping, Falköping, Stockholm och Östersund hamnade jag så småningom hos Jennie i Duved. Där tillbringade jag några dagar och fick iallafall en provsmak av höstfjället. Det blev en liten tur på Mullfjället, ett snabbdopp i Indalsälven, och studiebesök på Jennies utbildning i Åre.

Saknar Brevik

De sista två veckorna på Brevik gick i rasande fart och plötsligt var det dags att åka därifrån. Jag hade kastat mig in i ett nytt sammanhang, lärt känna fina människor och en fin plats, och det kändes lite märkligt att bara lämna allt.
Jag trivdes väldigt bra med jobbet och kände många gånger att jag skulle kunna pyssla med något liknande i framtiden. Att visa människor en väg ut i naturen. Brevik har visserligen en del aktiviteter där själva aktiviteten, snarare än naturkontakten, är i fokus. Men man hänger ändå ute hela dagarna, paddlar kanot, badar och lägereldar.
Att ta hand om grupper hela dagarna var intensivt, men gav också massa energi och glädje tillbaka. Uttalanden som ”Jag känner mig som världens lyckligaste barn” går inte av för hackor. Sista gruppen jag hade var ett gäng familjer från Hörselskadades Riksförbund. En blond liten kille var rejält hörselskadad, men hjärtat var det inget fel på. Han plockade en bukett med blommor till mig, och visade mig några fina blanka kastanjer som han hade hittat.
Jag fick mycket positiv feedback från grupperna och personalen på Brevik, och det värmde gott. Stämningen på gården är väldigt lik den på Vidablick. Alla kan känna sig välkomna och trygga, även om man är på sitt eget lilla vis. För mig kändes det väldigt skönt att vara någorlunda länge på samma ställe, och det kändes tryggt att komma in i ett jobb och ett socialt sammanhang.
Att lämna Brevik kändes lite sentimentalt, och jag nu känner jag att jag saknar det. Kanske kommer jag tillbaka och jobbar vårsäsong?

Action på Brevik

Så drog jobbet igång med dunder och brak. Första aktiviteten jag hade var kanotinstruktion för ett gäng från Komvux som läste Svenska För Invandrare. Många av dem hade nog aldrig suttit i en kanot och flera kunde inte simma. Det var härligt att se att så många av dem gav sig ut i kanoterna med stor entusiasm, iver och glädje. Det blåste rätt bra och i båda grupperna var det flera som välte och några som fastnade i vassen. Jag och Caisa körde skytteltrafik med motorbåten för att tömma och bogsera kanoter, plocka upp icke-simkunniga personer, och rädda mobiler och glasögon från ett öde på Slätbakens botten. Efter passet var min adrenalinnivå hög och underarmarna fulla med blåmärken. Men det var roligt och lätt värt slitet.

Nästa drama utspelade sig på onsdag kväll. Jag hade hand om en lägerskola med ett gäng sjätteklassare, aktiviteterna var slut för dagen och eleverna var och badade på sin "fritid". Plötsligt kom en pappa in i receptionen och berättade att Linus hade fastnat uppe på en klippa. Jag och min klätterkunniga kollega Andreas rafsade ihop lite rep och selar och tänkte att vi nog skulle kunna plocka ner killen på ett säkert sätt. När vi kom fram till klippan såg vi att Linus stog i klätterställning på en liten klipphylla, kanske 20-30 meter upp i ett klippstup. Under honom fanns stenar och om han skulle tappa taget skulle det inte sluta bra. Jag blev lite rädd och kände att det skulle vara dumdristigt att försöka rädda pojken på eget bevåg. Andreas ringde 112 och snart var brandkåren på väg. Under tiden skyndade vi upp bakvägen på klippans topp, så att vi hamnade någonstans cirka 20 meter ovanför Linus. Medan Andreas och två andra killar med klätterkoll försökte lokalisera var pojken befann sig sprang jag och hämtade ett längre rep och en pannlampa, eftersom det snabbt blev mörkare och mörkare. Jag satte fast repet i två olika träd och killarna klättrade ner en bit, så att de hamnade ganska nära Linus. Vi gjorde en ögla på repänden som halades ner till pojken. Linus kunde ta öglan runt livet och därigenom ha någon slags säkerhet i väntan på brandmännen. Vi hissade även ner en tröja till honom, eftersom han stog i blöta badbyxor och huttrade. Hela tiden höll sig Linus lugn och cool. Efter en stund kom första brandbilen och en av brandmännen firade sig ner till Linus och säkrade honom ordentligt. Efter ytterligare en tid kom fler brandmän med bättre klätterkunskaper och mer utrustning. De byggde ett spel och kunde på så vis dra pojken upp till klippans topp. När Linus kom upp var han lite kall och fick ta på sig en varm brandmansjacka. Han fick dricka varm choklad och blev kollad av ambulanspersonal som kunde konstatera att han var i gott skick, och inte behövde följa med i ambulansen. Vid det här laget hade det hunnit bli helt mörkt ute, och flera ur Breviks personal hade kommit ut till gården för att följa händelsen. I ärlighetens namn tycker jag att det hela var en kul och spännande upplevelse, bortsett från de underliggande oroskänslorna. Det kändes som att vi hade koll på läget där uppe på klippan, och det var intressant att följa brandmännens arbete och ge dem information och en hjälpande hand när det behövdes. Dagen därpå kom en journalist ut till Brevik och till slut hamnade vi på Extras löpsedel (en gratistidning, typ metro), Norrköpings tidningar, och i två olika radioutsändningar.

På fredagen var det dags för nästa incident. Av det mindre slaget den här gången, men spåren skulle synas i mitt ansikte flera dagar framöver. Linus klass skulle upp i Höjdaren, som är Breviks höghöjdshinderbana. Jag stod och instruerade klassen hur de skulle säkra sig i linbanan som inleder Höjdaren. Man säkrar sig i en ring i en vajer, och jag bad en kille dra vajern till mig så att jag kunde sätta fast mina karbiner där. Dock drog han till lite väl häftigt i vajern, så att den flög upp i mitt ansikte och gav mig en rejäl smäll precis nedanför vänster öga. Det gjorde rätt ont och började blöda. Jag befarade värsta blåtiran, och Lisa sprang och hämtade ett paket med frusen parmaskinka som jag kunde kyla skadan med. Det var bara att fortsätta med instruktionen och leda gruppen genom banan, men det måste ha sett ganska komiskt ut när jag sprang runt med ett paket parmaskinka tryckt mot ansiktet. Som tur var blev inte tiran så jättestor, men det kändes ändå lite tradigt att möta massa människor när det ser ut som att man har blivit misshandlad.

Räfsa, bada och kalasa

Efter mina första tre arbetsdagar på Brevik, då jag mest "bara" fick lite introduktion till jobbet, ringde jag upp Jacob som bor i ett härligt kollektiv utanför Linköping. Passade det att jag kom förbi i helgen? Det visade sig vara ett utmärkt tillfälle att hälsa på i Vallby och jag prickade in både slåtter, slåttergille och födelsedagskalas. Hela lördagen var jag, Jacob, Janne och Rune ute och räfsade en jättestor äng som grabbarna hade slagit med lie tidigare under veckan. Det var himla gött att kroppsjobba sig trött och på hemvägen sköljde vi av oss svett och hö med ett svalkande bad. På söndagen badade jag och Jacob på ett jättehäftigt ställe vid Motala ström. Man kunde hoppa från fem meter höga klippor (jag bara gjorde det!) och sedan dras med i en stark ström. Det var också fin och rolig klättring på branterna längs strömmen. Dumt nog tog jag inga bilder under hela vallbyvistelsen, men ni får väl använda er fantasi efter bästa förmåga :)

Brevik

De tre kommande veckorna ska jag arbeta som instruktör på KFUM-gården Brevik på östgötakusten utanför Söderköping. Mitt jobb är att hålla koll på säkerheten vid klätterväggar, höghöjdsbanor och linbanor, samt att leda grupper genom olika samarbetsövningar. Jag har mina funderingar på att syssla med någon typ av ”guidejobb” i framtiden och tanken med Brevik är att jag ska testa lite hur jag trivs i den rollen. Det är med spänd förväntan som jag tänker på jobbet. Jag känner ingen på Brevik och har aldrig varit där, men jag har jobbat på en KFUM-gård utanför Jönköping tidigare så jag har lite koll på vad det handlar om.

Solskenspaddling

Det hade varit ostabilt väder i en månad när ett högtryck plötsligt drog in över sommarsverige och gav soligt, varmt och lugnt väder på västkusten i en hel vecka. Just den där veckan hade jag och Lisa planerat in en kajakpaddling med utgångspunkt i Grebbestad.
Vi hyrde en urstabil nyazeeländsk tvåmanskajak, som enligt uthyraren skulle tåla upp till 12 sekundmeter. Men starka vindar och höga vågor var inget vi behövde bekymra oss om under turen. Från Grebbestad paddlade vi söderut och kom så småningom till Smögen. Det vackra vädret lockade folk och fä ut i skärgården och det vimlade av segelbåtar, motorbåtar och badande barn. Jag nynnande på sången om Briggen Blue Bird som skymtade blänket från Hållö fyr och sedan förliste. Inspirerade av visan tog vi en tur ut till den vackra klippön Hållö och färden slutade bra mycket bättre än för Blue Bird. Vi paddlade in i en smal lagun, badade, och lagade pastasallad i solgasset.
Det var väldigt fint att spendera en hel vecka tillsammans med Lisa, och turen fylldes av glada gapskratt och förtroliga samtal. Lisa har lite mer paddelerfarenhet än jag, men vi lärde oss båda väldigt mycket under turen. Som hur man tar upp kajaken på en klippa, att det är viktigt att smörja in läpparna med solkräm, hur långt och länge vi orkar paddla varje dag, och så vidare. Paddlingen gav mersmak, och jag började givetvis fantisera om långa paddelexpeditioner. Tänk om man skulle paddla runt hela Sveriges kust!
När jag svischar förbi fina sjöar på tåget hem från paddlingen ser jag på dem med mina nya paddelögon. Jag ser stilla vatten som paddeln skjuts ner i, strandlinjer som kajaken kan glida längs med, och mjuka gräsytor som skulle vara lämpliga som tältplats. Min kropp gungar fortfarande och ryggmusklerna känns ömma och använda.

Intensivt festivalliv

Festival! En stor kontrast till de senaste veckornas lugn. Plötsligt omgavs jag av mängder av folk, kända som okända, och det fanns massor att se och göra. Det var väldigt kul, men ibland kändes intensiteten och alla intryck lite för övermäktiga. Jag volontärarbetade i frukostserveringen, vilket var både kul och trevligt. Det var fint att stiga upp tidigt, men tyvärr blev jag lite för trött för att palla nattliga äventyr.
Urkult är en familjevänlig festival, vilket jag gillar. Folk i alla åldrar glider runt och mitt på det lilla festivalområdet finns en stor lekpark. Lite här och där står folk och jonglerar, håller på med diablos, devil sticks, eller något annat kul. Att vara på Urkult kändes lite som att vara på ett stort fältbiologläger. Öppen stämning, mycket dans, kreativa kläder, sparsamt med alkohol och en stor andel folk med dreads.
Jag höll till på personalcampingen nere vid älven tillsammans med Rickard, Fanny, Jennie, Johan, Erik, Viktor och några till. Ångermannaälven är imponerade och på grund av det myckna regnandet föregående vecka var flödet ovanligt stort. Vi trotsade badförbudet och lät våra nakna kroppar dras med i strömmen.
När det gäller musiken kändes Urkult som en salig blandning av länder och instrument. Mina favoriter var Nina Ramsby (som är så cool), Glesbyg’n (som är så sköna att dansa till), och den mysiga Visstugan där man fick chans att lära sig visor av varandra.

Kantareller och kajak i Lillmålen

Det ostabila vädret hade kommit för att stanna och långcykling kändes inte längre lika lockande. Jag utarbetade en plan med jojokaraktär. Ta mig från Östersund ner till Linköping för att hälsa på morbror med familj, sedan åter åka norrut för att gå på Urkultfestivalen utanför Sollefteå, och därefter färdas till norra Bohuslän för en veckas kajakpaddling med Lisa. Sagt och gjort. Jag lämnade ett ösregnigt Östersund och med diverse olika transporttekniker kom jag så småningom jag fram till sommartorpet Lillmålen utanför Linköping. Det blev några fina dagar tillsammans med morbror Örjan, Anna-Lena, kusin Sofia, och hamstern Matteus icke att förglömma. Det kändes bra att spendera lite mer tid tillsammans med dem, annars blir det mest några dagar runt jul som vi brukar ses. Vi kom fram till att det var 11 år sedan jag var på Lillmålen senast, och att jag inte ska låta det gå så lång tid tills jag kommer dit nästa gång. På sommartorpet var det lugnt och lantligt och jag njöt i fulla drag av att plocka körsbär, blåbär, och mängder av kantareller. Vi drog också ut på kajaktur på de närliggande småsjöarna Långsjön och Öjsjön. Senaste gången jag paddlade var nog när jag gick på Nordfjord folkhögskola, och det var riktigt gött att få chansen att testa det igen.

Premiärsololångcykling

En lång bussfärd tog mig från Jönköping till Östersund. Det regnade hela tiden. Jag var ganska spänd, eftersom jag inte visste riktigt var jag skulle sova när jag kom fram. Det löste sig dock bra, som det ofta gör. Jag kunde slagga i Eriks lägenhet på Frösön. Erik själv var inte där, men väl två timmermän som jag senare fick veta timrar en kyrka på Jamtli.
Nästa dag promenerade jag iväg till bussgods som osmidigt nog ligger långt bort på en industriområde på andra sidan stan. Efter lite knåpade var cykeln monterad och klar och jag kunde svischa tillbaka till Frösön och spänna fast min stora packning. Enligt prognosen skulle det regna hela dagen, så jag såg till att allt var vattentätt packat, och trampade sedan iväg. Skulle slangarna hålla för den tunga packningen? Mitt goretexställ upphörde att vara vattentätt efter cirka två timmar, men jag ångade på över asfalt och grus, och upp och ner för backar. Siktet var inställt på Fanbyn, cirka sex mil öster om Östersund. I en uppförsbacke en mil från dagens mål sjönk framhjulet plötsligt ner och däcket plattades ihop; jag hade fått punka! Eftersom det pyste från ventilen antog jag att jag skulle vara tvungen att byta slang, och eftersom en reservslang inte ingick i min packning tog jag fram mobilen och ringde till Jennies faster Cecilia, som tack och lov kunde komma och hämta mig.
Det blev två regniga, mysiga, hundvaktardagar med Jennie i Fanbyn. Punkan visade sig vara resultatet av att en sylvass glasbit hade borrat sig in i däcket, och hålet kunde lagas ganska smidigt med lagningslappar. På måndagen var jag åter i cykeltagen, utvilad, torr, och med gröt i magen. Jag cyklade tillbaka till Östersund, men följde Storsjöns södra strand denna gången. Jag förskonades från regn, och stundtals tittade solen fram. Jag kunde skymta fjällen i fjärran - äntligen! Det blev åter en natt i Eriks lägenhet. Timmermännen höll på att flytta ut, och in flyttade istället två trevliga musikanter som spelade flöjt och gitarr.
Färden bar vidare mot Mattmar, fyra mil väster om stan. Jag cyklade över lantliga Frösön och Rödön och det var varmt och somrigt. På en gammal gård med härlig utsikt över Oviksfjällen bor Elisabet och Håkan, men barnen Tova och Vidar. Jag hade tagit kontakt med Elisabet på internetforumet alternativ.nu och hon och hennes familj bjöd på husrum i ett fint gammalt hus på gården. Följade dag klättrade jag upp i utsiktstornet i Mattmar och kunde därmed spana ut över halva Jämtland kändes det som. På småvägar tog jag mig till Undersåker, ytterligare tre mil längre västerut. Det blev ett stopp på kretsloppshuset i Mörsil, ett väldigt schysst ställe med ekologiska odlingar, vegetarisk buffé, och en liten eko-butik. I Undersåker stövlade jag in hos Pelle, också han hittad på alternativ.nu. Tillsammans med systersonen Andreas höll han på att bygga en hel gård med boningshus, bastu, lada, boxningsring och miniramp. Allt skedde i ekologisk anda. Grunden och avloppet grävde Pelle och Andreas med spadar; ingen grävmaskin här inte. Jag fick en egen liten stuga där jag stannade i tre nätter. Pelle bjöd på pizza och filosofiska samtal.
En dag spenderade jag med att utforska Undersåker utan och innan. Jag besökte bland annat Ristafallet (min favoritfigur Ronjas vattenfall) och Romos ekologiska odlingar. På lördagen var det strålande sol och det kändes verkligen som sommar, till skillnad från föregående dagars regniga och kyliga väder. Jag packade ihop mina grejer och cyklade upp i Edsåsdalen, som ligger en mil från Undersåker. Härifrån har man fina vyer ut över fjällvärlden. Jag rullade neråt igen och fortsatte ytterligare en mil västerut mot Åre. Vid Åre strand tog jag ett svalkande dopp, och cyklade sedan vidare till Duved, där det åter blev badning i indalsälven. I Duved tog jag cykelbussen tillbaka till Östersund.

Turen var lite av ett socialt experiment. Hur skulle det funka att cykla runt ensam? Överlag gick det bra. Det fanns stunder då det kändes riktigt gött att vara ensam, och kunna styra och ställa precis hur jag vill över dagen. Upplevelserna blev starkare och det blev lättare att ta kontakt med människor. Men det fanns också stunder då ensamheten kändes jobbig, och en veckas solocykling kändes tillräckligt för den här gången. Kan man träna sig i att trivas med ensamheten? Förmodligen, men det är säkert också så att vissa människor trivs bättre med att vara ensamma än andra. Just nu läser jag Svante Lyséns bok “Under frihetens himmel”. Svante är en äventyrlig friluftsman, som gjorde långa ensamturer med kanot innan han ens hade hunnit fylla tjugo. Inspirerande att läsa, men jag är nog inte en ensamvarg i samma utsträckning som honom.

Turen var också ett cykelexperiment. Hur är det att cykla långt och mycket? Underbart! Man tar sig fram nästan överallt, det går lagom fort, man hinner uppleva omgivningen med alla sinnen, kroppen är motorn, och frihetskänslan är ständigt närvarande. Under cyklingen fick jag också möjlighet att lära mig en del praktiska saker (som att laga punka) och att testa min utrustning (biltemaväskorna pallade faktiskt ösregn).

Urkult på urkult!?

Jag har tänkt åka på urkultfestivalen i flera år, och i år verkar det som att det faktiskt kommer att bli av (om jag inte fastnar på surfingbrädan i Molde, eller om något annat oförutsett händer). Jag har hört så mycket bra om festivalen, och är väldigt nyfiken på att se och höra med egna ögon och öron. Det vore väldigt fint om du har lust att åka dit också. Urkult äger rum 30 juli till 1 augusti i Näsåker utanför Sollefteå. Kolla in www.urkult.

Jämtland nästa

Ända sedan Kungsleden har jag varit sugen på ett nytt äventyr. Och nu är det dags. Skidorna har bytts mot cykeln och antalet veckor kommer nog bli tre snarare än sex. Den här gången tänkte jag testa att vara ute själv, men om det är någon som har lust att haka på är det väldigt välkommet. Jag kommer nog också stanna rätt ofta och hälsa på folk. Planen är att starta i Östersund och så småningom arbeta mig västerut mot fjällen, kanske Trondheimsfjorden och kanske Molde. Idag har jag spenderat flera timmar med att stuva ner cykeln i en kartong, och för cirka 400 pix fick hojen åka med bussgods till Jämtland. Snart följer jag efter (fast inte i en kartong).

Artikeln typ klar

Nu är artikeln så gott som färdig för leverans. Det ska bli spännande att se hur den tas emot. Om de fortfarande vill ha den, och om jag måste ändra en massa. Om allt skulle gå vägen kommer den att publiceras i Allt om resors decembernummer. Oavsett hur det går har jag lärt mig mycket på vägen. Det har varit schysst att själv lära sig det man behöver kunna. Att aktivt söka efter den information man behöver, istället för att bli matad med sånt som ibland inte är så relevant och som man glömmer bort efter en vecka.

Nära havet vill jag bo

Vad glad jag är att jag följde med mamma och Mikael till Getterön några dagar. Efter att ha spenderat nästan varje sommar hela mitt liv där, andas platsen kärlek och trygghet. Vattnet var i kallaste laget, men det blev ändå bad flera gånger om dagen. Jag insåg att jag tycker om havet så himla mycket. I mitt huvud gick en textrad på repeat: "...nära havet vill jag bo". Men jag vill ju bo nära snön också, och en dålig sak är att hav och snö är en kombo som funkar enbart om man kan tänka sig att bo på Tromsö-latituder. Och det vill jag nog inte. Så jag får nog nöja mig med att ha havet som en tillfällig gäst. För snön den är svår att prioritera bort.

Jönköping i värmeböljan

I Skogastorp gjorde jag ett litet uppehåll med skrivandet, och det var välbehövligt för att jobba upp peppen igen. Jag firade midsommar på tu man hand med Lisa i Habo, vilket var väldigt fint.
Vad skulle hända nu då? Jag kände att jag ville få klart artikeln så fort som möjligt, och bestämde mig för att bo ett tag hos mor i Jönköping för att slutföra jobbet. Värmeböljan kom till stan, och det kändes lite jobbigt att stänga in sig med datorn på biblioteket när världen var varm utanför. Men tack vare cykelturer, kvällsbad, grillkvällar med familjen, klättring med Fia, och klättring med Magnus höll jag gnistan vid liv.

Skogastorp

Kära Skogastorp, och kära mormor och morfar. Det var så fint att komma dit. Som en bonus var min kusin Sofia där också, och vi hjälpte mormor och morfar att skrapa, olja, såga, spika, spackla och måla. Torpet var fortfarande inte helt beboligt, så vi sov i Falköping och åkte ut och jobbade i Skogastorp på dagarna. En konsekvens av detta var att min nya cykelglädje fick vatten på sin kvarn, eftersom det är perfekt cykelavstånd mellan stan och torpet. Sista dagen åt vi lunch på stadshotellet i Tidaholm. Jag hade tänkt ut att jag skulle cykla de fem milen från Tidaholm till Jönköping, och jag gladde mig som ett barn till turen. Cyklingen gick fint och avslutades med ett dopp i Vättern. På kvällen åt jag massa mat och däckade sedan i mammas mjuka soffa.

Lund i mitt hjärta

I Uppsala var det en ganska lagom social nivå. I Lund var det sjukt många människor som jag ville hänga med. Som vanligt med andra ord. Efter en vecka lugnade det ner sig lite och jag kunde fokusera mer på skrivandet. Att komma ner till Lund gjorde mig väldigt glad. Jag gillar verkligen staden och människorna som bor i den. Och det känns tryggt att känna till nästan varje kullersten. Efter ett tag kom dock en viss tråkighetskänsla smygande, och jag började längta bort från åkrarna, vägarna och husen igen. I Lund fick jag beskedet om att tidningen "Allt om resor" ville ta in min artikel om Kungsleden, och dessutom betala pengar för den! Jag blev skitglad, men tänker inte ropa hej förrän jag ser den i tryck. Man vet ju aldrig. Nu började alltså själva skrivandet på allvar, men jag höll fortfarande också på att pilla med hemsida och annat.
Energin från kungsledsturen höll i sig och jag hade ett stort behov av att röra på mig varje dag. Tyvärr resulterade detta i att jag drog på mig "löparknä", en vanlig överansträgningsskada. Febrilt sökte jag efter andra träningsformer, och kom fram till att inlines funkade rätt bra. Ända tills ett hjul trillade av, och jag inte hade råd att köpa nya. Då fanns Erik och Karin där som två cykelinspirationssprutor. Erik är lite av en "cykelnörd" (no affence, Erik) och han berättade massa om långfärdscyklar. Under tiden jag var i Lund skaffade Karin sig en egen långfärdscykel, och sedan cyklade hon från Lund till Linköping på tre dagar. Jag fick låna Marias gamla hoj, och kämpade runt med den i den skånska motvinden.

Bröllop!

Min käre gamle barndomskamrat Magnus har gått och gift sig med sin Cilla. Och jag fick vara med på bröllopet. Det känns tryggt och fint att ha kvar kontakten med någon som man har känt nästan hela livet.

Mellan hägg och syrén i Uppsala

Samma dag som jag kom till Uppsala slog häggen ut. Dagen som jag lämnade stan började syrénen blomma. Jag var verkligen i Uppsala mellan hägg och syrén, och det var en väldigt vacker tid. Jag var fortfarade väldigt inne i turtänket, och kände för att vara ute hela tiden. Jag sov på balkongen, plockade kirskål och nässlor, var ute och sprang långt och ofta, och började gå upp i ottan bara för att det var så härligt. Nu var det dags att dra igång med artikelskrivandet. Faktum är att jag inte skrev ett ord på själva artikeln under de tre veckor som jag var i Uppsala. Istället pratade jag med frilansjournalister, lärde mig lite photoshop, började göra en hemsida, skrev ner massa intryck från turen, och ringde runt och mailade till olika tidningar. Jag insåg att det är mycket runt omkring själva skrivandet, iallafall till en början. Men jag hade väldigt roligt och var sjukt peppad.
I Uppsala var jag också på ett ekobymöte, och på en väldigt schysst inflyttningsfest i Fannys kollektiv. Ekobytankar snurrade runt i huvudet så till den grad att jag hade svårt att sova på nätterna.

Och nu då?

Jag hade blivit varnad för att det skulle kännas lite tomt och meningslöst att komma tillbaka från en långtur. Men jag kände inte så. Jag hade en tänkt ut en plan under många timmar på skidorna. Planen var att skriva en artikel om turen, och om det kändes bra, kanske fortsätta att jobba som skribent.
Var skulle jag vara och skriva då? Jag hade ju inget riktigt hem längre. I Uppsala och Lund känner jag många fina människor, och där skulle jag nog kunna bo ett tag. Och visst kunde jag det.

Häng i Abisko

Det känns väldigt bra att inte bli kastad in i civilisationen, utan att kunna vänja sig sakta men säkert. Abisko är ett bra ställe att göra det på. I takt med att dagarna har gått har vi blivit mer och mer civiliserade igen, vi har duschat, bastat, tvättat, hämtat bussgodspaktetet från Östersund med våra "vanliga" kläder och skor, handlat färsk mat, suttit på internet och så vidare. Det är en del praktiska saker som ska ordnas med och det känns skönt att få koll på allt före vi drar söderut igen. Tidigare trodde jag att jag skulle känna för att hänga i Abisko länge, gå toppturer och åka mer turskidor. Men nu visar det sig att jag känner att jag har fått årets dos av vinter, snö och skidor. Dessutom är det väldigt varmt här, snön smälter och skidföret är dåligt. Det känns som en lite tråkig mellantid i fjällen. På måndag bär det således av till mor i Jönköping, och jag gläder mig verkligen till att komma ner. Camille ska ner till Lund, och sedan vidare till Frankrike och systerns fyradagars födelsedagsfest.
Förutom diverse praktiska bestyr har vi passat på att hälsa på folket som jag lärde känna på forskningsstationen i somras. Igår var jag, Camille och min gamla "boss" Michal i Björkliden för att försöka åka skidor i värmen, vilket gick sådär. Det kändes tryggt och välkomnande att komma tillbaka till forskningsstationen igen, och det kändes fint och kul att uppdatera sig om folks liv.
I takt med att vi kommer tillbaka till det "vanliga" livet kommer vi också längre bort från vår tur, och jag saknar den redan. Första dagen efter turen hade man alla rutiner färska i kroppen, men de försvinner fortare än man kan ana. Det känns bra att vi fortfarande sover i vårt tält, så att iallfall en del av turkänslan och den icke-alienerade naturkontakten bibehålls. Vi har förresten tänkt att namnge vårt gröna tält till "grön" på samiska. Är det någon som vet vad grön heter på samiska?
Ända sedan vi kom tillbaka från turen har jag känt mig ganska trött, både i huvudet och i kroppen. Jag har ätit mycket mat och tagit det ganska lugnt. Det är väl så att kroppen passar på att vila ut sig rejält nu när en stor strapats är till ända. Jag hoppas att batterierna snart ska vara uppladdade så att jag har energin att ta tag i nya projekt.

Saltoluokta-Abisko

Vi är framme! Vi klarade det! Att komma fram till Abisko gjorde mig väldigt glad. Först och främst för att att ett mål var nått, men också för att Abisko är en plats jag tycker mycket om och och känner mig trygg på. Jag gladde mig också till allt man kan göra i ett mer "normalt" liv. Till exempel att ringa till folk, duscha och äta färska grönsaker. Sista kvällen på turen låg jag och Camille och pratade om vilken mat vi längtade efter mest. (Det hade vi inte gjort under hela turen, och det var kanske lika bra det). Vi kom fram till att de maträtter vi saknade mest var palt, pizza, lasagne och paj. Grönsaker saknade vi mycket båda två, och sojagrädde har jag saknat under hela turen så in i bängen.
Samtidigt som det kändes bra att komma fram var det också ledsamt att turen var slut. Vårt äventyr skulle snart vara över, och det skulle börja kännas avlägset och långt bort istället för här och nu. Trösten är att det lär bli fler långturer och spännande projekt framöver.
Etappen mellan Saltoluokta och Abisko är den längsta utan "civilisation", men däremot är det den etapp som är tätast befolkad med skidåkare. Ibland kändes det som att vi stannade och pratade mer än vi skidade, fast vissa dagar möte vi inte en endaste människosjäl. Alla etapper (utom den mellan Alesjaure och Abiskojaure) var ganska korta och vi hade mestadels vackert väder. Soliga stunder att minnas är när vi satt på trappan utanför stugan i Teusajaure och pratade med stugvärden och två skidande tjejer som bodde i Luleå. Det var påskafton, solen brände och talgoxarna kvittrade. Följande dag åt vi en solig lunch på en kal fläck uppe på kalfjället mellan Teusajaure och Kaitumjaure i sällskap med en trevlig hunspannsförare från Jokkmokk och hans gäster från Nya Zeeland. Och mellan Singi och Sälka var det så varmt och soligt att vi kunde ta av oss underställströjan och skida runt i bara behån. Men med solen och värmen krympte snömängden, och oron ökade inför ifall vi skulle kunna ta oss skidandes ända till Abisko eller inte. Tänk om vi skulle få bära pulkorna de sista milen!
När vi kom fram till Singi ställdes vi lite inför ett vägval. Antingen skulle vi ta kort avstickare in till Kebnekaise, eller så skulle vi ånga vidare mot Sälka. Efter att ha konsulterat vädergudarna och stugvärdarna bestämde vi oss för att fortsätta norrut och spara turen i Kebnekaisemassivet till en annan gång. Vi hade nämligen fått veta att det var ett djupt lågtryck med hårda vindar i annalkande och tänkte att det nog var bäst att ta sig så långt som möjligt före vi riskerade att bli inblåsta. Vi klarade oss ända till Alesjaure före vi fick beskedet om att ikväll skulle vindstyrkan öka. Natten före hade två killar hittat det perfekta läläget och vi bestämde oss för att gräva deras gamla tältgrop djupare, och förbättra den med en lävägg. Trots de hårda vindarna blev det en lugn natt för oss, och dagen därpå tog vi en vilodag i Alesjaure och väntade ut vinden. När vi bastade på kvällen råkade jag vid ett tillfälle hamna som ensam liten tjej i en bastu fylld av många stora karlar som skröt om sina turer. Jag satt tyst och njöt av värmen och utsikten utanför fönstret. Tillslut frågade en man mig var vi hade gått i från. När jag svarade att vi hade gått från Hemavan och varit ute nästan sex veckor blev det tyst på gubbarna i bastun och plötsligt blev alla väldigt nyfikna på min och Camilles tur istället. Det kändes lite gött, samtidigt som det kan bli lite jobbigt när folk tycker att man är värsta coolingen när man bara är en vanlig Theres.
Vi hade fått höra att det kunde vara väldigt ont om snö på sista dagsetappen mellan Abiskojaure och Abisko. Men våra farhågor om snöbrist kom av sig, eftersom sista dagen bjöd på kraftigt snöfall och en av turens hårdaste vindar. Senare fick vi höra att det hade blåst 30 sekundmeter på Njullas topp och att vägen till Norge fick stängas på grund av vind och snödrev. Vi hade dock vinden i ryggen eller snett bakifrån, så det var inga större problem förutom att det inte blev någon lunchpaus. I skogen några kilometer söder om Abisko hade jag turen att se en älg på ganska nära håll, vilket var väldigt kul och lite spännande. I övrigt har vi inte sett så mycket spektakulärt djurliv, men vi kan iallafall kryssa kungsörn, ripa, korp, lavskrika, domherre, rådjur och ren. Vi har också sett spår från räv och ekorre och strax söder om Kvikkjokk såg vi spåren efter en räv som hade jagat, dödat och ätit upp en ripa.

Kvikkjokk-Saltoluokta

Allt kändes lite lugnare och tryggare efter Kvikkjokk. Det berodde nog mest på att det nu fanns stugor nästan varje natt och att det var fler folk som skidade, men också på att jag och Camille har blivit mer skillade på att vare ute på vintertur. Den "bortglömda" sträckan av Kungsleden är den mellan Ammarnäs och Kvikkjokk. Sträckan mellan Kvikkjokk och Abisko är mer välkänd, och speceillt då de sista nordligaste milen mellan Singi och Abisko. Det var kul att stöta på fler skidåkare! Roligt att prata med folk och se alla olika stilar och sätt man kan färdas på. Mest inspirerad blev jag av en tjej och en kille som svischade förbi oss på vägen mellan Pårte och Aktse. Deras projekt var att gå hela svenska fjällkedjan, alltså från Grövelsjön i norra Dalarna till Treriksröset i nordligaste Lappland. Till deras hjälp hade de varsin hund, som de hade spänt framför sig så att de fick draghjälp. Senare fick vi höra att de hade avverkat sträckan mellan Kvikkjokk och Saltoluokta på två dagar, något som tog oss fem dar att klara av. Tråkigt bara att de hade så bråttom att de nästan inte hann stanna och prata med oss. För mig känns mötet med människorna som en viktig del av turen, som jag inte gärna prioriterar bort.
Kalle och Stefan lärde vi känna i Kvikkjokk. Det var schyssta killar som bjöd på palt och pimpelutflykt. Två dagar efter att vi hade lämnat Kvikkjokk skidade jag och Camille på en sjö som aldrig tycktes ta slut. Från ingenstans kom så två skotrar och stannade vid oss. Det visade sig att det var Kalle och Stefan som hade med sig ett postpaket från Frankrike till Camille. Paketet hade kommit till Kvikkjokk precis efter att vi hade gett oss av, och det innehöll franska ostar och fransk choklad. Gissa om Camille blev glad! Senare på kvällen när vi hade slagit upp tältet kom Kalle och Stefan tillbaks från sin fisketur och levererade fångsten till oss. En liten men naggande god röding som vi stekte i smör och sesamfrön.
På vägen mellan Kvikkjokk och Saltoluokta passerar man det mytomspunna Sarek, som räknas som det vildaste fjällområdet i hela Sverige. (Enligt en viss skotte med ögon som har sett många fjäll är Sarek det vackraste i Europa, och det vore kriminellt att bara gå förbi när det är bra väder). Under stora delar av vår tur mellan Kvikkjokk och Saltoluokta var det ganska molningt. Fast just under de dagar som vi passerade Sarek var det som ett hål öppnades bland molnen och vi fick strålande sol och perfekt sikt. Jag drömde mig dit in och funderade på det där som skotten hade sagt, men tänkte att Sarek gott kan få vänta på mig i några år till. Faktum är att det känns som att vi har haft tur mer vädret under hela vår färd. Det har hänt många gånger att folk har sagt: "här blåser det alltid, men just idag är det vindstilla", eller något i den stilen. Camille menar att hon allt som oftast har tur med vädret, så det är ett hett tips att dra på tur med henne :)
Det snöade en hel del under den här etappen och två gånger fick vi uppleva riktigt härliga nedkörningar i pudersnö. Först i backen ner mot Sitojaure, och sedan sista nedförsbacken innan Saltoluokta. Det kändes fint att kunda ta sig ner slalomsvängandes med pulka och allt.
I Saltoluokta hade vi vissa, men ganska svaga, förhoppningar om att våra paltdrömmar skulle gå i uppfyllelse. Vi tänkte att om det inte finns potatis i Kvikkjokk lär det ju inte finnas i Saltoluokta, eftersom det inte ens går väg dit. Så självklart blev vi väldigt glada när mannen i receptionen trollade fram det ena efter det andra som vi behövde: potatis och mjöl till palten, och dessutom kakao, socker och smör. Vi tog oss två vilodagar i Saltoluokta då vi kunde njuta av paltkoma och bastu med vidunderlig utsikt. Tyvärr fanns det inte tillgång till internet, så den här lilla berättelsen har jag fått skriva i efterhand.

Jäkkvik-Kvikkjokk

Wohoo! Vi klarade det till Kvikkjokk! Utan att åka buss, vilket vi övervägde före vi kände till förutsättningarna ordentligt mellan Jäckvik och Kvikkjokk. Saken är den att sträckan mellan dessa små byar är den minst befolkade och minst stugtäta längs hela Kungsleden. Vi var också lite oroliga över att det inte skulle köra några skotrar på denna etapp. Trots att skotrarna bolmar ut koldioxid och vrål och i tystnaden är de i viss mån våra vänner eftersom de erbjuder hårda fina spår i den annars djupa och mjuka snön, och att de oftast besitts av trevliga människor som kan skänka trygghet och goda råd när man behöver det som bäst. Nog om skotrarna, vi bestämde oss i alla fall för att anta utmaningen och ge sig ut i ”ödemarken”. Färden förlöpte fint, och vädergudarna var på vår sida nästan hela tiden. I Vuonatjviken fick vi uppleva vår hittills kallaste natt, minus 25. Det gick fint, jag blev bara lite kall om rumpan framåt småtimmarna. Under skidandet mot Kvikkjokk stötte vi på flera trevliga skoteråkare. Ett par från Vilhelmina skulle köra skoter ändå upp till Treriksröset. Fyra dagar senare mötte vi dem, på väg hem igen! Jag antar att skillnaden i våra naturupplevelser är ganska stor; de som svischar fram genom landskapet och vi som går och spanar på samma fjäll i flera dagar. Några andra skoteråkare hade kusinträff på Ballekjaure där de stod och pimplade när vi kom. Vi blev bjudna på kaffe och älgkött. Jag har inte ätit kött på många år, men det kändes helt okej att äta älg faktiskt, och det var gott. När vi började närma oss Västerfjäll var vi förberedda på ännu en natt i tält, och vi hade hört att den gamla charmiga byn numera enbart befolkades på sommaren. Dock var det flera skotrar som körde runt, och en kvinna var ute och rastade sin hund. Efter att ha knackat på och lite försynt frågat om skotertrafik och varmvatten blev vi inbjudna till att bada bastu och sova inomhus! Det var bara till att tacka och ta emot. Att bada bastu var underbart, och det var riktigt skönt att för en gångs skull inte ha 17 lager med kläder på sig :) På vägen mellan Parka och Tsielekjokkstugan fanns en nedförbacke som såg ruskigt brant ut på kartan. Vi tänkte att de nog skulle bli svårt att ta sig ner med våra pulkor, och frågade alla vi mötte om hur brant det egentligen var och om det fanns alternativa vägar. Tillslut bestämde oss för att göra ett försök. Vi skidade upp de 250 höjdmetrarna på kalfjället, och det kändes väldigt spännande när vi stod på toppen och blickade ner i den trånga dalen. Det visade sig att backen inte var så brant som vi befarade och vi kunde lugnt och tryggt glida ner till Tsielekjokkstugan där vi bestämde oss för att stanna över natten. Tyvärr fanns det ingen ved i stugan, men vi höll tillgodo med värmen från våra sovsäckar, kläder och några yllefiltar som fanns tillhands. Plötsligt kom det ett gäng med män på skoter. Det tyckte att vi inte skulle sitta i en kall stuga och gav oss därför massa ved. De tände även upp en brasa i kaminen, och borrade upp ett hål i isen på jokken så att de kunde hämta vatten åt oss. Vi bara skrattade och tog emot. Det har sina fördelar att vara två unga tjejer på tur. Jag skulle tro att vi får en hel del mer hjälp än vad två killar hade fått, och det är ju lite sjukt att det förhåller sig så. Lite senare på kvällen fick vi besök av två ”ungdomar” som hade en fjällstuga nån mil bort. Det var trevligt att för ovanlighetens skull prata med folk i sin egen ålder. Även de bjöd in oss att bada bastu, men eftersom det var sent och vi skulle skida långt dagen därpå tackade sa vi nej tack.
Nu har vi alltså kommit fram till Kvikkjokk, vilket innebär att vi är lite mer än halvvägs på vägen mot Abisko. I Kvikkjokk ska vi hämta upp vår mat, som vi skickade hit med bussgods för flera veckor sedan. Vi hade även suktat efter att få laga palt, men det visade sig att de inte hade några färskvaror på Kvikkjokks minilivs, så vi får väl se hur det blir med den saken. Vi har i alla fall fått förnämlig logi på Kvikkjokks fjällstation. Vi frågade om vi inte kunde få sova i deras gamla lada och visst fick vi det. Så nu har vi ett helt hus för oss själva, med ett björnskinn hängandes i taket och riktiga madrasser att komplettera våra liggunderlag med. Internet fick vi låna av några vänliga rovdjursforskare, som har bas här i Kvikkjokk när de är ute och fältarbetar. Planen är att vi ska skida vidare norrut på torsdag. Nästa stora stopp blir Saltluokta.

Ammarnäs-Jäkkvik

Oj, så mycket upplevelser det kan få plats på en vecka!Det är inte helt lätt att sammanfatta allt på några korta rader. Jag tror jag berättar om lite av varje i kronologisk ordning den här gången. Först var det skotten vi träffade i Ammarnäs. Han som skidade fem mil om dagen och skulle ta sig från Norges sydspets upp till Nordkap. Väldigt intressant att prata med. Sedan var det ”stormen”. Det var ingen riktig storm, utan ”bara” 15-18 m/s. I den vindstyrkan var fick man anstränga sig för att stå upprätt, snödrevet gjorde det svårt att se längre än till nästa ”kryss” och Camilles vantar blåste bort. Men det hela slutade bra och vi kom ner från kalfjället helskinnade. Så var det samen Elving som gav oss skjuts med skoter hem till hans lilla stuga där vi fick bo varmt och sova gott under natten. Nästa natt fick vi det betydligt kallare. Vi hade bestämt oss för att testa att bo i ett vindskydd, och natten till ära blev det cirka tjugo minusgrader. Men det gick bra det med. Sedan var det snälla människor i Adolfström som bjöd på glass och vykort före vi fortsatte färden upp mot Pieljekaise nationalpark. Där råder skoterförbud, vilket gjorde det mer spännande och naturnära att glida fram. Underbart vackert var det i nationalparken. Knotiga, lavbeklädda björkar och ett böljande, stenigt, snölandskap. Vi hittade en öppen stuga där vi beslutade oss för att ta en välbehövd och behaglig vilodag. Sista biten ner till Jäkkvik gick genom solsken på kalfjället. Väl här stötte vi på ett par långskidande lantmätare från Stockholm, som räknade in oss på deras lista över kufar de stött på på Kungsleden. Och vi får väl räkna in dem på vår ”kuflista”. Deras upplägg skilde sig ganska mycket från vårt; de skidar fem mil om dagen, bor inomhus och äter trerätters varje dag.
Ja, detta var lite av vad vi har fått vara med om under veckan som gått. Nu fyller vi på matdepåerna här i Jäkkvik och tar sikte mot Kvikkjokk imorgon. Det ska bli spännande att se vad nästa vecka har att bjuda på…

Återuppladdning

I Ammarnäs har vi sovit en natt inomhus på Ammarnäs Wärdshus. Bland annat behövde vi komma in för att torka och laga vårat tält. Vi fick nämligen en ganska stor reva på tältet en gång när jag råkade ta i för mycket när vi skulle sätta upp det. Efter att ha pratat med halva Ammarnäs fick vi tag på en symaskin hemma hos handlaren Lennart. Dessutom fick vi en rulle björntråd och en bit av värsta bra tyget av Bodil och Ulf som driver värdshuset. Det blev tillslut en väldigt bra lagning, och vi håller tummarna för att det kommer att hålla resten av turen. I Ammarnäs har vi också fyllt på lagret av bensin och kolhyderater, och kompletterat och lagat vår utrustning. Vi räknar med att skida vidare norrut imorgon torsdag, om vädret tillåter. Nästa gång det är dags för civilisation kommer vi att befinna oss i Jäkkvik.

Hemavan-Ammarnäs

Nu har vi kommit fram till Ammarnäs, som är det första lite större stoppet på vår tur. Att ta sig hit från Hemavan tog oss sju dagar, varav en vilodag. Vi har haft ganska bra väder, med några riktigt fina dagar. Temperaturen har varierat från minus tio en natt, till någon plusgrad en av dagarna. I söndags skidade vi upp mot stor-Aigert i strålande sol. Det var så varmt att vi kunde gå i bara understället. Den natten sov vi i en liten raststuga på kalfjället på 1000 meters höjd. När vi vaknade morgonen därpå var vinden ganska kraftig, och det var både lite oroligt och spännande att ta sig ner mot Aigertstugan. När vi kom ner till stugan möttes vi av en väldigt trevlig stugvärd som bjöd på varm saft inne i stugvärmen. Vi har stött på många intressanta människor under veckan. Morgan, som är stugvärd i Syterstugan är en av dem. Han har varit stugvärd i 18 år, och har till och med "Mr Syter" som mailadress. Tack vare Morgan fick vi en fenomenal lagning på sprucken tältpinne, och vi fick höra historier om andra personer som har försökt ta sig mellan Hemavan och Abisko. När vi hade en vilodag passade vi på att träna på att gräva nödbivacker. Vi testade två olika modeller; blockskyddet och nischen. Det var väldigt roligt att bygga "snögrottor" och påminde om när man var liten och lekte runt i snön. Det kändes också bra att vi nu har bättre koll på hur man kan söka skydd under snön. Att bo i tält är väldigt gött, och funkar bra. Det man kan beklaga sig lite över är att det tar ganska lång tid att slå läger, och bryta läger. Men det är väl något som kommer att förlöpa smidigare och smidigare ju mer rutin vi får. Det som tar längst tid just nu är faktiskt att ta på sig och ta av sig alla lager med varma kläder :) Man vänjer sig väldigt fort vid tältstandarden. När vi väl kommer inomhus kan de enklaste grejer kännas som lyx, till exempel att få sitta på en stol, eller hänga upp sin jacka på en krok. Det är faktiskt en av många stora poänger med friluftslivet; att man lär sig sätta värde på allt man har i sin vardag.

Lite fördröjning...

Kvällen före vi skulle ta bussen till Hemavan och börja vårt äventyr började Camille känna sig lite förkyld, och dagen efter blev även jag lite dålig. Vi bestämde oss för att hänga kvar i Östersund några dagar och avvakta tills våra kroppar var redo för avfärd. Det var lite jobbigt att behöva vänta, eftersom jag var grymt peppad och laddad för att åka iväg. Samtidigt kändes det väldigt skönt och välbehövligt att vila.

Kommunikation på långturen

Snart, mycket snart, bär det av. Vi har tänkt om lite grann och siktar nu på att skida ungefär en mil om dagen. Det innebär att vi kommer att vara ute på tur i sju veckor, och alltså beräknas komma fram till Abisko någon gång i mitten av april. Vi kommer att ha ett stopp på en fjällstation eller liknande ungefär en gång i veckan. Dessa platser är: Ammarnäs, Jäckvik, Kvikkjokk och Saltoluokta. Vid dessa stopp har jag tänkt försöka hitta en internetuppkoppling så att jag kan uppdatera bloggen och webalbumet, och kanske hinna svara på några mail. Jag kan också passa på att ringa och skicka SMS, eftersom täckning och strömförsörjning nog är okej. Mellan dessa platser kommer vi att ha mobiltäckning och ström ganska sällan (grejen är att mobilbatteriet inte klarar av så många minusgrader innan det dör). Om man vill oss något då får man skicka ett SMS och inte förvänta sig att vi svarar på många dagar. Om man känner för att skriva ett brev går det fint att posta det till: Theres Svensson, C/O Kvikkjokks fjällstation, 96202 KVIKKJOKK. I nödfall kommer vi att kunna ta kontakt med omvärden via nödtelefonerna som finns på många platser längs med vägen. Vi kommer också att lämna färdmeddelanden, så att folk kan tillkalla hjälp ifall vi inte skulle dyka upp inom den avtalade tiden. Vi har även med oss en liten radio som vi hoppas kunna snappa upp en och annan väderprognos med då mottagningen tillåter.

Förberedelser i Östersund

Efter Härnösand drog vi vidare till Östersund. Alla förberedelser med maten var klara och hälften av maten hade vi skickat med bussgods till Kvikkjokk, där den ska ligga och vänta på vår ankomst. I Östersund bor vi hos Erik på Frösön. Det är väldigt bra för att vi kan belamra flera förråd och en stor frys med alla våra grejer och all mat. Det är också väldigt trevligt att vi kan hänga med Emelie, Stefan och Erik på dagarna. När jag och Camille inte orkar ordna med förberedelserna inför långturen brukar vi skida, åka långfärdsskridskor eller hitta på nåt annat lajbans med våra kollektivkompisar. Det första jag gjorde när jag kom hit var att titta på min nyinköpta pulka som hade anlänt från Funäsdalen. Den var faktiskt väldigt fin och såg inte särskilt begagnad ut. Dagen därpå hämtade jag den andra pulkan, som vi har fått låna. Det kändes väldigt kul och bra att skida med pulkorna, och vår långtur började kännas mer och mer på riktigt i takt med att fler och fler praktiska bitar föll på plats. Första gången vi slog upp tältet var i Eriks trädgård och efter en första tältnatt bar det av på en liten förberedelsetur på Storsjöns is, och ytterligare en tältnatt i skogen på Frösön. Under tiden i Östersund har det dykt upp många små saker som vi har fixat med. Vi har fixat nya spännband och snören till pulkan, lagat hål och revor i kläder och utrustning, lånat en snöspade, beställt bensin, försökt få tag på en satellittelefon, ordnat med en GPS och så vidare. Det är intressant och lärorikt att få koll på hur man förbereder en långtur. Förberedelserna har varit roliga, om än något fler om mer omfattande än vad jag hade tänkt mig från början. Nu börjar jag känna att det är dags att komma iväg, och förmodligen kommer det att ske någon gång under den här veckan. Jag gläder mig massa, och det känns väldigt spännnande. Det känns svårt att veta hur saker och ting kommer att bli på turen, och det gör mig lite orolig samtidigt som det är en del av tjusningen, en del av äventyret.

Förberedelser i Härnösand

Nu var det dags att möta upp Camille, som ska vara min turkamrat på Kungsleden. Jag köpte en biljett på Tradera för 1 kr och satte mig på tåget mellan Uppsala och Härnösand. Härnösand är en liten trevlig stad med mycket snö, många skidspår, en skidbacke och ett väldigt trevligt kollektiv där jag och Camille fick bo under tiden vi höll på med våra turförberedelser. Man inser att det är väldigt mycket som ska fixas med, och att ting som bekant tar tid. Vi har torkat mat i massor; linser, kikärter, kål, morötter, äpplen, ingefära och så vidare. Vi ska även baka turkakor, som vi ska äta till lunch under turen. Dessutom är det en del som behöver handlas, lagas eller sys. Och information som behöver snokas upp på internet. Det kan kännas lite intensivt, men är samtidigt väldigt roligt. Och det är kul och intressant med all ny kunskap och ditten och datten som man skaffar sig. Emellan varven har vi också varit ute och åkt skidor, både på längden och utför.

Uppsala

Jag bestämde mig för att ta en liten paus i skidåkandet för att kunna hälsa på Lena, Rickard och Malin i Uppsala. Tre fina människor från mitt lundaliv. Det kändes bra att ta del av allt det nya i deras liv i Uppsala. Att hänga med välkänt omtyckt folk gjorde gott och kändes tryggt. Under veckan som jag var där blev det många långa promenader i den stadsnära naturen i Uppsala (när det gäller stadsnära natur slår Uppsala Lund med hästlängder). Det blev också schyssta middagar, filmkvällar och allmänt mys.

Kungsleden

Kungsleden är en 42 mil lång led som går genom lapplandsfjällen. Den börjar i Hemavan och slutar i Abisko, och passerar många nationalparker och andra magnifika platser till exempel Sarek och Stora Sjöfallet. Det var Camilles idé att vi skulle skida hela Kungsleden, och jag var inte sen att haka på. Vi har tänkt oss att projektet ska ta cirka fem veckor och att vi ska skida cirka 13 km om dagen. Vi kommer att bo i tält, dra med oss packningen i pulkor, och äta mat som vi själva har bakat och torkat. Längs vägen finns fjällstugor och fjällstationer, som vi kommer att utnyttja om vi känner att vi behöver det. Utan den tryggheten hade jag inte vågat ge mig ut på en så lång tur. Inte än i allafall. Det hela känns väldigt roligt och spännande, en lagom stor utmaning. Jag gör det för att jag vill se hur det är att vara på tur så länge. Hur det kommer att funka praktiskt, fysiskt, psykiskt och socialt. Hur ens tankar och känslor till naturen påveras och förändras.
Vi kommer att börja turen någon gång i slutet på februari, beroende på när vi blir klara med alla förberedelser. Före allvaret börjar hade vi tänkt att ta en veckolång provtur i jämtlandsfjällen för att kolla att allt funkar med utrustning och kläder.

Frösön

I några dagar bodde jag i Eriks helsschyssta kollektiv på Frösön. En liten etta på vinden, färglada väggar, hängmatta i taket, madrasser på golvet, dumstrad mat i skafferiet och sköna människor. Jag trivdes väldigt bra och hippiedelen av mitt hjärta fick lite näring. På tisdagen var jag och åkte skidor på Frösön. Först upp och ner i barnbacken väldigt många gånger. Sedan vågade jag mig ner för stora backen några gånger. Erik visade mig också baksidan av berget, med gamla slalombacken och Frösö skidlek. Telemark på turskidor kräver mycket övning, men det är grymt kul när allt flyter.