En kombination av mycket jobb i hundgården, och en föreställning om att det var för mörkt och snöfattigt att gå på tur, hade gjort att mina skidor fortfarande stod oupppackade. Tack och lov träffade jag Fredrik, som visade sig vara en av de mest turivriga av UNIS-studenterna. Han skulle dra upp på fjället Trollsteinen, en tur som utgår från Longyearbyen och tar cirka tre timmar av ens liv. Jag var inte sen att slänga mig på. Trots ett visst motstånd mot att stiga upp ur den varma sängen kom jag mig iväg på tur, och det ångrade jag inte en sekund. Det var så gött att dra ut och skida igen! Skidlusten var på plats efter ett antal månaders uppehåll sedan jag och Camille kom i mål i Abisko. Det var spännande att skida i mörkret, och det kändes tryggt att ha med sig Fredrik som hade gått turen många gånger förut. När vi kom upp på Larsbreen (en glaciär) och började trampa de sista höjdmetrarna mot toppen blåste och snöade det rejält, och sikten lämnade ganska mycket mer att önska. Jag blev lite rädd. På väg ner kunde vi nätt och jämnt följa våra sönderblåsta gamla spår i den knappa sikten. Men snön var go och jag fick till min stora glädje och stolthet till flera fina telissvängar. När vi väl kom ner på glaciären igen såg vi ljusen från Longyearbyen och kunde tryggt glida ner mot moränen. När vi kom tillbaka fick vi veta att det precis hade varit isbjörn i byens västra utkant. Tur för oss att den inte höll till längre åt sydöst där vi hade yrat runt i mörkret….
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar