För en dryg vecka sen blev jag uppringd av Niklas på Svalbard Huskies som undrade om jag ville komma upp och jobba för honom. Jag hade tidigare kollat runt efter jobb hos flera olika turföretag på Svalbard, och nu fick jag alltså napp! Niklas hade en tjej som skulle ha jobbat hela säsongen, men när hon helt oväntat kom in på en utbildning som hon vill gå, behövde han någon som kunde komma upp med en veckas varsel. Jag skulle lämna besked så snart som möjligt tyckte Niklas, gärna redan nästa dag.
Bara någon timme före jag fick jobberbjudandet hade jag varit ute på en lång härlig höstpromenad i skogen på Frösön. Under promenaden pratade jag med Rita som har bott på Svalbard, och nånstans i samband med det samtalet bestämde jag mig för att verkligen satsa på att att försöka få ett jobb på Svalbard. Så Niklas kunde nästan inte ha ringt mer lägligt. Jag sa att jag behövde fundera lite på saken, men visste nog redan då att jag skulle tacka ja.
Jag slängde mig iväg till bibblan och bokade en bussbiljett ner till Stockholm redan tidigt nästa morgon. Efter en halv natts packning, mycket funderande och några få timmars sömn, hade jag hastigt och lustigt avslutat den fina och fundersamma östersundsvistelsen och befann mig på en buss söderut. Den första snön hade lagt sig, en frasigt tunn isskorpa låg på sjöarna, dimma steg från sänkorna och solen var på väg upp. När vi kom till Tönningsbro hade jag fattat det definitiva beslutet att ta jobbet. Kloka råd från Emelie, Erik, Rita, Narve, mor och inte minst pärlan Björn hjälpte mig på vägen. Jag ringde till Niklas och sa att jag var på.
I Stockholm träffade jag min syster och hennes mysiga familj. Jag fortsatte södeut med nattbussen och var i Jönköping klockan halv fyra på natten. Snälla mor betalade en taxi så att jag kom hem med allt mitt tunga pick och pack innan de första stadsbussarna hade börjat gå. Under veckan hade jag fina stunder med mamma, Krille, Mikael, mormor och morfar, samtidigt som jag försökte få gjort alla förberedelser inför svalbardvistelsen. Sista dagarna blev dumt nog lite stressiga, men så är det när man råkar få jobb med kort varsel. Jag hann ju inte ens skriva på min blogg, ve och fasa! ;)
Jag och Björn lyckades med bedriften att befinna oss i samma stad några dagar, vilket innebar att vi kunde ses för första gången på sjukt länge. Väldigt inspirerat häng som bland annat resulterade i improviserade minipizzor och att Björn försökte lifta med en polisbil. Men det är en annan historia.
Under veckan försökte jag få in i mitt huvud att jag ska flytta till Svalbard, vilket är något som jag har drömt om ända sen jag var där med folkhögskolan för 4,5 år sedan. Det kändes grymt spännande, och jag kände en viss oro eller kanske rädsla. Skulle Niklas vara schysst, skulle jag klara jobbet, skulle jag trivas socialt, skulle jag klara kylan, isbjörnarna och mörkret, och flygresan, skulle jag överleva den?
Jag tänkte på att man måste räkna med rädsla för att kunna ta sig an de stora utmaningarna och uppfylla de stora drömmarna. Jag tänkte också på att jag alltid kunde ångra mig när jag väl hade kommit till Svalbard. Då hade jag i alla fall testat, och skulle kunna gå vidare mot nya mål istället.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar