Nu har jag varit på Svalbard i nästan två veckor. När jag väl hade klarat av flygresan var det en smärre chock att plötsligt befinna sig mitt i vintern med snö och många minusgrader. Varje dag har jag jobbat, ibland upp till tio timmar om dagen. De fyra första dagarna skulle jag lära mig allt i hundgården med hjälp av tyska Christian som hade jobbat som volontär i två månader. Tredje arbetsdagen hade jag mina första vagnturer med turister. En av grupperna bestod av hela nio personer, varav fyra små barn. Väglaget var halt, det var väldigt blåsigt och snöigt, men det gick bra. Förutom att lära mig ta hand om en hundgård på fyra dagar skulle jag också lära mig att hantera ett gevär. Niklas tog med mig till skjutbanan, och när jag sköt knästående träffade jag mitt i prick med alla fyra skotten, vilket gjorde mig väldigt stolt. Sedan drog Christian tillbaks till Tyskland och Niklas drog till Oslo en vecka, så då skulle jag plötsligt sköta allt själv. I väntan på ett elaggregat är det mörkt i hundgården från klockan fem, så då får man klara sig med pannlampan. Under dessa veckor har jag bott i två olika lägenheter, varav den första hade vidunderlig utsikt mot Hjortfjellet men i stort sett inget möblemang.
Sammanfattningsvis kan man säga att det har varit två veckor fyllda av utmaningar. Varje dag har jag tänkt en hel massa om jobbet och om Svalbard. Kommer arbetet att bli för tungt och för ensamt? Vill jag verkligen vara här på Svalbard? Jag har bestämt mig för att ge det en ärlig chans, och stanna i minst en månad för att se om jag trivs. Grundkänslan är ändå väldigt positiv. Det känns som ett priviligerium att få arbeta i den här miljön. Fjällen är fantastiskta och finns precis utanför dörren. Naturen är orörd och vild. Stjärnhimlen är underbar, polstjärnan står rakt ovanför huvudet, och jag har redan sett flera norrsken. Och klara dagar färgas den ständiga grynings- och skymningshimlen i ett oändligt antal nyanser av blått, rosa, orange och rött.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar