Efter några dagar i min skokartongslägenhet på väg 222 insåg jag att jag inte ville bo ensam. Det faktum att jag inte hade hunnit lära känna så mycket folk gjorde att ensamheten blev ännu mer påtaglig i den minimala ettan. Jag satte upp lappar på diverse anslagstavlor och några dagar senare hörde Calle av sig. Jag fick gärna flytta in i den mysiga och hemtrevliga sjöboden där han och Elvira bodde, och det tackade jag snabbt mer än gärna ja till. Här bodde jag hela november, och det blev många trevliga stunder med Twin Peaks, sushi, norrsken och goda middagar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar