Att hänga massa med familjen kändes så väldigt tryggt, och skönt. Jag tycker så mycket om dem, och var så glad att se dem igen. Det var inte helt lätt att slita sig från den goa trygghetsbubblan, och vinka hejdå till mor och bröder. Ut i världen igen och klara sig på egen hand.
Det var en lång resa till Svalbard. Den startade i Jönköping klockan 17.00 på tisdagen. Jag satte mig på en swebus till Mariestad av alla städer. Det var en underbar höstkväll. Perfekta höstfärger, en helt klar himmel vars färg blev djupare och djupare, trygga och kära landskap. Jag njöt lövens färgprakt så som man gör med vetskapen om att man ska tillbringa den närmaste tiden i en trädlös polarnatt. Efter en timmes väntetid i Mariestad gick färden till Örebro där jag skulle vänta i tre timmar. Jag hade tagit för givet att väntsalen i Örebro skulle stå till mitt förfogande, men icke. En securitasvakt kom och låste och pekade bort mot ett hotell i vars lobby man antagligen kunde ta skydd mot minusgraderna. Mycket riktigt fanns där en trevligt receptionist som bjöd på inomhusvärme, en mjuk soffa, en kopp te och en tidning. Mycket bättre än SJ:s väntsal alltså. I lobbyn kunde jag bland annat skåda teckenspråkstalande människor som dök upp lite varstans, samt en polisbil som blev bortfraktad av en bärgningsbil. På nattbussen till Oslo fick jag inte så värst mycket sömn, men det kompenserades av att en söt medpassagerare ovetandes råkade sova mot min axel.
Solen gick upp över Gardermoen, där min bror för övrigt precis har fått jobb. Båda mammas stora barn blir alltså ”norska” samtidigt. Lyckligtvis kunde jag checka in både skidbag och ryggsäck som specialbagage, vilket innebar att det inte var så hankigt med övervikskontroll. Fast jag hade faktiskt lyckats hålla kilona nere den här gången. Endast 38 kg + handbagage. Inte så illa med tanke på hur länge jag kanske kommer att vara borta, och att jag har med mig kläder och utrustning nog för en polarexpedition (nästan…)
Min flygrädsla bekämpade jag med Uneståhls avslappningsskiva. Om man är rädd innebär det att man spänner sina muskler. Är man avslappnad kan man alltså inte känna rädsla, i alla fall inte flygrädsla. Det metod funkar och kan rekommenderas.
Till min stora glädje var det klart väder ända från Oslo till Vindelfjällen. Jag studerade fjällkedjan med fascination. Tänkte att det finns så otroligt många fina fjällområden att utforska. Jag följde med på kartan och kunde konstatera att jag bland mycket annat kunde se Jotunheimen, Dovre, Sunnmörsalperna, Åreskutan, Skäckerfjällen, Syterskaret och Tärnasjön. Det hade varit väldigt fint att kunna se hela Kungsleden uppifrån, se landskapet som jag och Camille stretade igenom, men tyvärr kom det ett molntäcke som varade resten av flygturen.
Att landa i Longyearbyen kändes overkligt, och overklighetskänslan finns fortfarande kvar. Jag kan inte riktigt fatta att jag är på Svalbard, platsen som har funnits i mina tankar och drömmar så länge.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar