Kvikkjokk-Saltoluokta

Allt kändes lite lugnare och tryggare efter Kvikkjokk. Det berodde nog mest på att det nu fanns stugor nästan varje natt och att det var fler folk som skidade, men också på att jag och Camille har blivit mer skillade på att vare ute på vintertur. Den "bortglömda" sträckan av Kungsleden är den mellan Ammarnäs och Kvikkjokk. Sträckan mellan Kvikkjokk och Abisko är mer välkänd, och speceillt då de sista nordligaste milen mellan Singi och Abisko. Det var kul att stöta på fler skidåkare! Roligt att prata med folk och se alla olika stilar och sätt man kan färdas på. Mest inspirerad blev jag av en tjej och en kille som svischade förbi oss på vägen mellan Pårte och Aktse. Deras projekt var att gå hela svenska fjällkedjan, alltså från Grövelsjön i norra Dalarna till Treriksröset i nordligaste Lappland. Till deras hjälp hade de varsin hund, som de hade spänt framför sig så att de fick draghjälp. Senare fick vi höra att de hade avverkat sträckan mellan Kvikkjokk och Saltoluokta på två dagar, något som tog oss fem dar att klara av. Tråkigt bara att de hade så bråttom att de nästan inte hann stanna och prata med oss. För mig känns mötet med människorna som en viktig del av turen, som jag inte gärna prioriterar bort.
Kalle och Stefan lärde vi känna i Kvikkjokk. Det var schyssta killar som bjöd på palt och pimpelutflykt. Två dagar efter att vi hade lämnat Kvikkjokk skidade jag och Camille på en sjö som aldrig tycktes ta slut. Från ingenstans kom så två skotrar och stannade vid oss. Det visade sig att det var Kalle och Stefan som hade med sig ett postpaket från Frankrike till Camille. Paketet hade kommit till Kvikkjokk precis efter att vi hade gett oss av, och det innehöll franska ostar och fransk choklad. Gissa om Camille blev glad! Senare på kvällen när vi hade slagit upp tältet kom Kalle och Stefan tillbaks från sin fisketur och levererade fångsten till oss. En liten men naggande god röding som vi stekte i smör och sesamfrön.
På vägen mellan Kvikkjokk och Saltoluokta passerar man det mytomspunna Sarek, som räknas som det vildaste fjällområdet i hela Sverige. (Enligt en viss skotte med ögon som har sett många fjäll är Sarek det vackraste i Europa, och det vore kriminellt att bara gå förbi när det är bra väder). Under stora delar av vår tur mellan Kvikkjokk och Saltoluokta var det ganska molningt. Fast just under de dagar som vi passerade Sarek var det som ett hål öppnades bland molnen och vi fick strålande sol och perfekt sikt. Jag drömde mig dit in och funderade på det där som skotten hade sagt, men tänkte att Sarek gott kan få vänta på mig i några år till. Faktum är att det känns som att vi har haft tur mer vädret under hela vår färd. Det har hänt många gånger att folk har sagt: "här blåser det alltid, men just idag är det vindstilla", eller något i den stilen. Camille menar att hon allt som oftast har tur med vädret, så det är ett hett tips att dra på tur med henne :)
Det snöade en hel del under den här etappen och två gånger fick vi uppleva riktigt härliga nedkörningar i pudersnö. Först i backen ner mot Sitojaure, och sedan sista nedförsbacken innan Saltoluokta. Det kändes fint att kunda ta sig ner slalomsvängandes med pulka och allt.
I Saltoluokta hade vi vissa, men ganska svaga, förhoppningar om att våra paltdrömmar skulle gå i uppfyllelse. Vi tänkte att om det inte finns potatis i Kvikkjokk lär det ju inte finnas i Saltoluokta, eftersom det inte ens går väg dit. Så självklart blev vi väldigt glada när mannen i receptionen trollade fram det ena efter det andra som vi behövde: potatis och mjöl till palten, och dessutom kakao, socker och smör. Vi tog oss två vilodagar i Saltoluokta då vi kunde njuta av paltkoma och bastu med vidunderlig utsikt. Tyvärr fanns det inte tillgång till internet, så den här lilla berättelsen har jag fått skriva i efterhand.