Saltoluokta-Abisko

Vi är framme! Vi klarade det! Att komma fram till Abisko gjorde mig väldigt glad. Först och främst för att att ett mål var nått, men också för att Abisko är en plats jag tycker mycket om och och känner mig trygg på. Jag gladde mig också till allt man kan göra i ett mer "normalt" liv. Till exempel att ringa till folk, duscha och äta färska grönsaker. Sista kvällen på turen låg jag och Camille och pratade om vilken mat vi längtade efter mest. (Det hade vi inte gjort under hela turen, och det var kanske lika bra det). Vi kom fram till att de maträtter vi saknade mest var palt, pizza, lasagne och paj. Grönsaker saknade vi mycket båda två, och sojagrädde har jag saknat under hela turen så in i bängen.
Samtidigt som det kändes bra att komma fram var det också ledsamt att turen var slut. Vårt äventyr skulle snart vara över, och det skulle börja kännas avlägset och långt bort istället för här och nu. Trösten är att det lär bli fler långturer och spännande projekt framöver.
Etappen mellan Saltoluokta och Abisko är den längsta utan "civilisation", men däremot är det den etapp som är tätast befolkad med skidåkare. Ibland kändes det som att vi stannade och pratade mer än vi skidade, fast vissa dagar möte vi inte en endaste människosjäl. Alla etapper (utom den mellan Alesjaure och Abiskojaure) var ganska korta och vi hade mestadels vackert väder. Soliga stunder att minnas är när vi satt på trappan utanför stugan i Teusajaure och pratade med stugvärden och två skidande tjejer som bodde i Luleå. Det var påskafton, solen brände och talgoxarna kvittrade. Följande dag åt vi en solig lunch på en kal fläck uppe på kalfjället mellan Teusajaure och Kaitumjaure i sällskap med en trevlig hunspannsförare från Jokkmokk och hans gäster från Nya Zeeland. Och mellan Singi och Sälka var det så varmt och soligt att vi kunde ta av oss underställströjan och skida runt i bara behån. Men med solen och värmen krympte snömängden, och oron ökade inför ifall vi skulle kunna ta oss skidandes ända till Abisko eller inte. Tänk om vi skulle få bära pulkorna de sista milen!
När vi kom fram till Singi ställdes vi lite inför ett vägval. Antingen skulle vi ta kort avstickare in till Kebnekaise, eller så skulle vi ånga vidare mot Sälka. Efter att ha konsulterat vädergudarna och stugvärdarna bestämde vi oss för att fortsätta norrut och spara turen i Kebnekaisemassivet till en annan gång. Vi hade nämligen fått veta att det var ett djupt lågtryck med hårda vindar i annalkande och tänkte att det nog var bäst att ta sig så långt som möjligt före vi riskerade att bli inblåsta. Vi klarade oss ända till Alesjaure före vi fick beskedet om att ikväll skulle vindstyrkan öka. Natten före hade två killar hittat det perfekta läläget och vi bestämde oss för att gräva deras gamla tältgrop djupare, och förbättra den med en lävägg. Trots de hårda vindarna blev det en lugn natt för oss, och dagen därpå tog vi en vilodag i Alesjaure och väntade ut vinden. När vi bastade på kvällen råkade jag vid ett tillfälle hamna som ensam liten tjej i en bastu fylld av många stora karlar som skröt om sina turer. Jag satt tyst och njöt av värmen och utsikten utanför fönstret. Tillslut frågade en man mig var vi hade gått i från. När jag svarade att vi hade gått från Hemavan och varit ute nästan sex veckor blev det tyst på gubbarna i bastun och plötsligt blev alla väldigt nyfikna på min och Camilles tur istället. Det kändes lite gött, samtidigt som det kan bli lite jobbigt när folk tycker att man är värsta coolingen när man bara är en vanlig Theres.
Vi hade fått höra att det kunde vara väldigt ont om snö på sista dagsetappen mellan Abiskojaure och Abisko. Men våra farhågor om snöbrist kom av sig, eftersom sista dagen bjöd på kraftigt snöfall och en av turens hårdaste vindar. Senare fick vi höra att det hade blåst 30 sekundmeter på Njullas topp och att vägen till Norge fick stängas på grund av vind och snödrev. Vi hade dock vinden i ryggen eller snett bakifrån, så det var inga större problem förutom att det inte blev någon lunchpaus. I skogen några kilometer söder om Abisko hade jag turen att se en älg på ganska nära håll, vilket var väldigt kul och lite spännande. I övrigt har vi inte sett så mycket spektakulärt djurliv, men vi kan iallafall kryssa kungsörn, ripa, korp, lavskrika, domherre, rådjur och ren. Vi har också sett spår från räv och ekorre och strax söder om Kvikkjokk såg vi spåren efter en räv som hade jagat, dödat och ätit upp en ripa.