Premiärsololångcykling

En lång bussfärd tog mig från Jönköping till Östersund. Det regnade hela tiden. Jag var ganska spänd, eftersom jag inte visste riktigt var jag skulle sova när jag kom fram. Det löste sig dock bra, som det ofta gör. Jag kunde slagga i Eriks lägenhet på Frösön. Erik själv var inte där, men väl två timmermän som jag senare fick veta timrar en kyrka på Jamtli.
Nästa dag promenerade jag iväg till bussgods som osmidigt nog ligger långt bort på en industriområde på andra sidan stan. Efter lite knåpade var cykeln monterad och klar och jag kunde svischa tillbaka till Frösön och spänna fast min stora packning. Enligt prognosen skulle det regna hela dagen, så jag såg till att allt var vattentätt packat, och trampade sedan iväg. Skulle slangarna hålla för den tunga packningen? Mitt goretexställ upphörde att vara vattentätt efter cirka två timmar, men jag ångade på över asfalt och grus, och upp och ner för backar. Siktet var inställt på Fanbyn, cirka sex mil öster om Östersund. I en uppförsbacke en mil från dagens mål sjönk framhjulet plötsligt ner och däcket plattades ihop; jag hade fått punka! Eftersom det pyste från ventilen antog jag att jag skulle vara tvungen att byta slang, och eftersom en reservslang inte ingick i min packning tog jag fram mobilen och ringde till Jennies faster Cecilia, som tack och lov kunde komma och hämta mig.
Det blev två regniga, mysiga, hundvaktardagar med Jennie i Fanbyn. Punkan visade sig vara resultatet av att en sylvass glasbit hade borrat sig in i däcket, och hålet kunde lagas ganska smidigt med lagningslappar. På måndagen var jag åter i cykeltagen, utvilad, torr, och med gröt i magen. Jag cyklade tillbaka till Östersund, men följde Storsjöns södra strand denna gången. Jag förskonades från regn, och stundtals tittade solen fram. Jag kunde skymta fjällen i fjärran - äntligen! Det blev åter en natt i Eriks lägenhet. Timmermännen höll på att flytta ut, och in flyttade istället två trevliga musikanter som spelade flöjt och gitarr.
Färden bar vidare mot Mattmar, fyra mil väster om stan. Jag cyklade över lantliga Frösön och Rödön och det var varmt och somrigt. På en gammal gård med härlig utsikt över Oviksfjällen bor Elisabet och Håkan, men barnen Tova och Vidar. Jag hade tagit kontakt med Elisabet på internetforumet alternativ.nu och hon och hennes familj bjöd på husrum i ett fint gammalt hus på gården. Följade dag klättrade jag upp i utsiktstornet i Mattmar och kunde därmed spana ut över halva Jämtland kändes det som. På småvägar tog jag mig till Undersåker, ytterligare tre mil längre västerut. Det blev ett stopp på kretsloppshuset i Mörsil, ett väldigt schysst ställe med ekologiska odlingar, vegetarisk buffé, och en liten eko-butik. I Undersåker stövlade jag in hos Pelle, också han hittad på alternativ.nu. Tillsammans med systersonen Andreas höll han på att bygga en hel gård med boningshus, bastu, lada, boxningsring och miniramp. Allt skedde i ekologisk anda. Grunden och avloppet grävde Pelle och Andreas med spadar; ingen grävmaskin här inte. Jag fick en egen liten stuga där jag stannade i tre nätter. Pelle bjöd på pizza och filosofiska samtal.
En dag spenderade jag med att utforska Undersåker utan och innan. Jag besökte bland annat Ristafallet (min favoritfigur Ronjas vattenfall) och Romos ekologiska odlingar. På lördagen var det strålande sol och det kändes verkligen som sommar, till skillnad från föregående dagars regniga och kyliga väder. Jag packade ihop mina grejer och cyklade upp i Edsåsdalen, som ligger en mil från Undersåker. Härifrån har man fina vyer ut över fjällvärlden. Jag rullade neråt igen och fortsatte ytterligare en mil västerut mot Åre. Vid Åre strand tog jag ett svalkande dopp, och cyklade sedan vidare till Duved, där det åter blev badning i indalsälven. I Duved tog jag cykelbussen tillbaka till Östersund.

Turen var lite av ett socialt experiment. Hur skulle det funka att cykla runt ensam? Överlag gick det bra. Det fanns stunder då det kändes riktigt gött att vara ensam, och kunna styra och ställa precis hur jag vill över dagen. Upplevelserna blev starkare och det blev lättare att ta kontakt med människor. Men det fanns också stunder då ensamheten kändes jobbig, och en veckas solocykling kändes tillräckligt för den här gången. Kan man träna sig i att trivas med ensamheten? Förmodligen, men det är säkert också så att vissa människor trivs bättre med att vara ensamma än andra. Just nu läser jag Svante Lyséns bok “Under frihetens himmel”. Svante är en äventyrlig friluftsman, som gjorde långa ensamturer med kanot innan han ens hade hunnit fylla tjugo. Inspirerande att läsa, men jag är nog inte en ensamvarg i samma utsträckning som honom.

Turen var också ett cykelexperiment. Hur är det att cykla långt och mycket? Underbart! Man tar sig fram nästan överallt, det går lagom fort, man hinner uppleva omgivningen med alla sinnen, kroppen är motorn, och frihetskänslan är ständigt närvarande. Under cyklingen fick jag också möjlighet att lära mig en del praktiska saker (som att laga punka) och att testa min utrustning (biltemaväskorna pallade faktiskt ösregn).