Nu har vi kommit fram till Ammarnäs, som är det första lite större stoppet på vår tur. Att ta sig hit från Hemavan tog oss sju dagar, varav en vilodag. Vi har haft ganska bra väder, med några riktigt fina dagar. Temperaturen har varierat från minus tio en natt, till någon plusgrad en av dagarna. I söndags skidade vi upp mot stor-Aigert i strålande sol. Det var så varmt att vi kunde gå i bara understället. Den natten sov vi i en liten raststuga på kalfjället på 1000 meters höjd. När vi vaknade morgonen därpå var vinden ganska kraftig, och det var både lite oroligt och spännande att ta sig ner mot Aigertstugan. När vi kom ner till stugan möttes vi av en väldigt trevlig stugvärd som bjöd på varm saft inne i stugvärmen. Vi har stött på många intressanta människor under veckan. Morgan, som är stugvärd i Syterstugan är en av dem. Han har varit stugvärd i 18 år, och har till och med "Mr Syter" som mailadress. Tack vare Morgan fick vi en fenomenal lagning på sprucken tältpinne, och vi fick höra historier om andra personer som har försökt ta sig mellan Hemavan och Abisko. När vi hade en vilodag passade vi på att träna på att gräva nödbivacker. Vi testade två olika modeller; blockskyddet och nischen. Det var väldigt roligt att bygga "snögrottor" och påminde om när man var liten och lekte runt i snön. Det kändes också bra att vi nu har bättre koll på hur man kan söka skydd under snön. Att bo i tält är väldigt gött, och funkar bra. Det man kan beklaga sig lite över är att det tar ganska lång tid att slå läger, och bryta läger. Men det är väl något som kommer att förlöpa smidigare och smidigare ju mer rutin vi får. Det som tar längst tid just nu är faktiskt att ta på sig och ta av sig alla lager med varma kläder :) Man vänjer sig väldigt fort vid tältstandarden. När vi väl kommer inomhus kan de enklaste grejer kännas som lyx, till exempel att få sitta på en stol, eller hänga upp sin jacka på en krok. Det är faktiskt en av många stora poänger med friluftslivet; att man lär sig sätta värde på allt man har i sin vardag.
onsdag 18 mars 2009
Hemavan-Ammarnäs
Nu har vi kommit fram till Ammarnäs, som är det första lite större stoppet på vår tur. Att ta sig hit från Hemavan tog oss sju dagar, varav en vilodag. Vi har haft ganska bra väder, med några riktigt fina dagar. Temperaturen har varierat från minus tio en natt, till någon plusgrad en av dagarna. I söndags skidade vi upp mot stor-Aigert i strålande sol. Det var så varmt att vi kunde gå i bara understället. Den natten sov vi i en liten raststuga på kalfjället på 1000 meters höjd. När vi vaknade morgonen därpå var vinden ganska kraftig, och det var både lite oroligt och spännande att ta sig ner mot Aigertstugan. När vi kom ner till stugan möttes vi av en väldigt trevlig stugvärd som bjöd på varm saft inne i stugvärmen. Vi har stött på många intressanta människor under veckan. Morgan, som är stugvärd i Syterstugan är en av dem. Han har varit stugvärd i 18 år, och har till och med "Mr Syter" som mailadress. Tack vare Morgan fick vi en fenomenal lagning på sprucken tältpinne, och vi fick höra historier om andra personer som har försökt ta sig mellan Hemavan och Abisko. När vi hade en vilodag passade vi på att träna på att gräva nödbivacker. Vi testade två olika modeller; blockskyddet och nischen. Det var väldigt roligt att bygga "snögrottor" och påminde om när man var liten och lekte runt i snön. Det kändes också bra att vi nu har bättre koll på hur man kan söka skydd under snön. Att bo i tält är väldigt gött, och funkar bra. Det man kan beklaga sig lite över är att det tar ganska lång tid att slå läger, och bryta läger. Men det är väl något som kommer att förlöpa smidigare och smidigare ju mer rutin vi får. Det som tar längst tid just nu är faktiskt att ta på sig och ta av sig alla lager med varma kläder :) Man vänjer sig väldigt fort vid tältstandarden. När vi väl kommer inomhus kan de enklaste grejer kännas som lyx, till exempel att få sitta på en stol, eller hänga upp sin jacka på en krok. Det är faktiskt en av många stora poänger med friluftslivet; att man lär sig sätta värde på allt man har i sin vardag.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar