I Uppsala var det en ganska lagom social nivå. I Lund var det sjukt många människor som jag ville hänga med. Som vanligt med andra ord. Efter en vecka lugnade det ner sig lite och jag kunde fokusera mer på skrivandet. Att komma ner till Lund gjorde mig väldigt glad. Jag gillar verkligen staden och människorna som bor i den. Och det känns tryggt att känna till nästan varje kullersten. Efter ett tag kom dock en viss tråkighetskänsla smygande, och jag började längta bort från åkrarna, vägarna och husen igen. I Lund fick jag beskedet om att tidningen "Allt om resor" ville ta in min artikel om Kungsleden, och dessutom betala pengar för den! Jag blev skitglad, men tänker inte ropa hej förrän jag ser den i tryck. Man vet ju aldrig. Nu började alltså själva skrivandet på allvar, men jag höll fortfarande också på att pilla med hemsida och annat.
Energin från kungsledsturen höll i sig och jag hade ett stort behov av att röra på mig varje dag. Tyvärr resulterade detta i att jag drog på mig "löparknä", en vanlig överansträgningsskada. Febrilt sökte jag efter andra träningsformer, och kom fram till att inlines funkade rätt bra. Ända tills ett hjul trillade av, och jag inte hade råd att köpa nya. Då fanns Erik och Karin där som två cykelinspirationssprutor. Erik är lite av en "cykelnörd" (no affence, Erik) och han berättade massa om långfärdscyklar. Under tiden jag var i Lund skaffade Karin sig en egen långfärdscykel, och sedan cyklade hon från Lund till Linköping på tre dagar. Jag fick låna Marias gamla hoj, och kämpade runt med den i den skånska motvinden.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar