Så drog jobbet igång med dunder och brak. Första aktiviteten jag hade var kanotinstruktion för ett gäng från Komvux som läste Svenska För Invandrare. Många av dem hade nog aldrig suttit i en kanot och flera kunde inte simma. Det var härligt att se att så många av dem gav sig ut i kanoterna med stor entusiasm, iver och glädje. Det blåste rätt bra och i båda grupperna var det flera som välte och några som fastnade i vassen. Jag och Caisa körde skytteltrafik med motorbåten för att tömma och bogsera kanoter, plocka upp icke-simkunniga personer, och rädda mobiler och glasögon från ett öde på Slätbakens botten. Efter passet var min adrenalinnivå hög och underarmarna fulla med blåmärken. Men det var roligt och lätt värt slitet.
Nästa drama utspelade sig på onsdag kväll. Jag hade hand om en lägerskola med ett gäng sjätteklassare, aktiviteterna var slut för dagen och eleverna var och badade på sin "fritid". Plötsligt kom en pappa in i receptionen och berättade att Linus hade fastnat uppe på en klippa. Jag och min klätterkunniga kollega Andreas rafsade ihop lite rep och selar och tänkte att vi nog skulle kunna plocka ner killen på ett säkert sätt. När vi kom fram till klippan såg vi att Linus stog i klätterställning på en liten klipphylla, kanske 20-30 meter upp i ett klippstup. Under honom fanns stenar och om han skulle tappa taget skulle det inte sluta bra. Jag blev lite rädd och kände att det skulle vara dumdristigt att försöka rädda pojken på eget bevåg. Andreas ringde 112 och snart var brandkåren på väg. Under tiden skyndade vi upp bakvägen på klippans topp, så att vi hamnade någonstans cirka 20 meter ovanför Linus. Medan Andreas och två andra killar med klätterkoll försökte lokalisera var pojken befann sig sprang jag och hämtade ett längre rep och en pannlampa, eftersom det snabbt blev mörkare och mörkare. Jag satte fast repet i två olika träd och killarna klättrade ner en bit, så att de hamnade ganska nära Linus. Vi gjorde en ögla på repänden som halades ner till pojken. Linus kunde ta öglan runt livet och därigenom ha någon slags säkerhet i väntan på brandmännen. Vi hissade även ner en tröja till honom, eftersom han stog i blöta badbyxor och huttrade. Hela tiden höll sig Linus lugn och cool. Efter en stund kom första brandbilen och en av brandmännen firade sig ner till Linus och säkrade honom ordentligt. Efter ytterligare en tid kom fler brandmän med bättre klätterkunskaper och mer utrustning. De byggde ett spel och kunde på så vis dra pojken upp till klippans topp. När Linus kom upp var han lite kall och fick ta på sig en varm brandmansjacka. Han fick dricka varm choklad och blev kollad av ambulanspersonal som kunde konstatera att han var i gott skick, och inte behövde följa med i ambulansen. Vid det här laget hade det hunnit bli helt mörkt ute, och flera ur Breviks personal hade kommit ut till gården för att följa händelsen. I ärlighetens namn tycker jag att det hela var en kul och spännande upplevelse, bortsett från de underliggande oroskänslorna. Det kändes som att vi hade koll på läget där uppe på klippan, och det var intressant att följa brandmännens arbete och ge dem information och en hjälpande hand när det behövdes. Dagen därpå kom en journalist ut till Brevik och till slut hamnade vi på Extras löpsedel (en gratistidning, typ metro), Norrköpings tidningar, och i två olika radioutsändningar.
På fredagen var det dags för nästa incident. Av det mindre slaget den här gången, men spåren skulle synas i mitt ansikte flera dagar framöver. Linus klass skulle upp i Höjdaren, som är Breviks höghöjdshinderbana. Jag stod och instruerade klassen hur de skulle säkra sig i linbanan som inleder Höjdaren. Man säkrar sig i en ring i en vajer, och jag bad en kille dra vajern till mig så att jag kunde sätta fast mina karbiner där. Dock drog han till lite väl häftigt i vajern, så att den flög upp i mitt ansikte och gav mig en rejäl smäll precis nedanför vänster öga. Det gjorde rätt ont och började blöda. Jag befarade värsta blåtiran, och Lisa sprang och hämtade ett paket med frusen parmaskinka som jag kunde kyla skadan med. Det var bara att fortsätta med instruktionen och leda gruppen genom banan, men det måste ha sett ganska komiskt ut när jag sprang runt med ett paket parmaskinka tryckt mot ansiktet. Som tur var blev inte tiran så jättestor, men det kändes ändå lite tradigt att möta massa människor när det ser ut som att man har blivit misshandlad.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar