Låt dig inspireras!

Mot ljusare strök!

Jag hade bokat min flygbiljett till den 30 november. Men när det började närma sig avfärdsdagen kände jag att jag inte alls ville åka härifrån. Jag trivs här på många sätt och vis, och det är skönt att vara länge på samma plats. Det slutade med att jag flyttade min biljett till den 9 december. Nu är jag lite mer redo att resa, men kunde gärna tänkt mig att stanna också. Fast jag har ett mission: dra till Sverige och träffa släktingar och gamla vänner. Och det gläder jag mig väldigt mycket till! Återfärd till Svalbard beräknas ske runt 14 januari.

Telemarkspremiär

Höstens skola har varit väldigt intensiv, och tyvärr har det inte funnits tid och motivation till egna turer. Det blev dock några kajakturer före det att termometern började visa tvåsiffrigt med minustecken. Men i lördags skedde det något stort. Jag premiärkörde mina nya (begagnade) telemarksskidor. Det var ”Prologen” till ”Spitsbergen Up & down”, som är en skidhappening som sker i slutet av januari. Det var skillnad att köra med telemarksskidorna jämfört med mina fjällskidor ja! Jag blev väldigt inspirerad till att lära mig ordentligt.

Ekotankar

I november har det mest varit inomhusjobb och teori. Vi har haft ett stort tema med ekoturism, värdebaserad guidning och ”experience production”. Jag tycker att det har varit sjukt intressant och givande. Jag har fått många nya tankar, och gamla fina tankar har fått nytt liv. Höjdpunkten under temat var när Nils Faarlund och Hans Gelter var på besök ute i kåtan i Bolterdalen. Vi satt runt bålet, drack rödvin och pratade om friluftsliv och ekotankar. Fint!

Møysalsbreen

Höstens höjdpunkt kanske. En femdagars vandringstur i slutet av oktober. Ganska utmanande med snö, hård vind, korta dagar, fruset vatten och frusen mark. Men jag hamnade i världens bästa grupp, och stämningen var på topp hela tiden. Under de här veckorna jobbade vi med ”den proffessionella guiderollen”. Varje dag fick någon träna på att vara guide hela dagen, och på kvällen hade vi en massiv utvärdering i tältet. Väldigt givande.

En superbra utbildning

Hittills är jag väldigt nöjd med ANG. Utbildningen känns helt perfekt för mig. Fram till nu har vi fokuserat mest på säkerhetsrelaterade ämnen, som färdsel på glaciär, i gummibåt, isbjörnssäkerhet, navigering etc. Snart ska vi gå in mer på ”guiderollen”, och det tror jag kommer bli väldigt kul och lärorikt. Vi kommer också ha en stor bit med ”ekoturism och värdebaserad guidning”. Superbra!
Vår lärare Sigmund är en stjärna, och jag blir mer imponerad för varje dag som går. Det kommer också hit riktigt duktiga folk från fastlandet, till exempel Ola Einang som är ”president” för de Norska Tindevegledarna (Internationella Bergsguider), och Nils Faarlund som är rikskändis inom norskt friluftsliv. Och klassen är ett skönt gäng, det var god stämning från dag 1. Det är massa bra och kul folk i klassen, väldigt trevliga och levande människor :)

Icebreaker

Nu när man är student finns det lite mer tid över till socialt liv än vad som fanns när man jobbade konstant. Och det är himla kul! Den största händelsen i Longyearbyens studentliv är som bekant Friday Gathering, med allmänt skön stämning och farligt billig alkohol. I helgen var det dock dags för det traditionella Icebreaker-partyt, som är terminens största fest. Engagerade människor hade förberett festen i veckovis, och temat för i år var ”Wild kingdom”. Jag och Olle fick undertemat ”Desert” på våra biljetter och beslutade oss för att slå våra kloka skallar ihop och klä ut och till kamel. Denna kostym visade sig vara en succé och vi kammade faktiskt hem priset för bästa utklädnad, i hård konkurrens av väldigt kreativa pingviner, moln och bläckfiskar.

Zodiaktur

Nästa äventyr med klassen var en fyra dagars zodiaktur. En zodiak är alltså en liten gummibåt som används en hel del i de här trakterna, bland annat för att transportera turister till och från kryssningsfartyg. Efter en superkort kurs i zodiakkörning fick vi i klassen förbereda och genomföra turen på egen hand. Jag var gruppledare för en av de fem båtarna, och fick därmed vara involverad i beslutsfattande. Väldigt kul, spännande och lärorikt!

Kajakkurser

De två första helgerna i september var jag på kajakkurs. Norges paddelförbund har en kursstege, där jag nu tog grundkursen och teknikkursen. Väldigt kul och lärorikt. Vi var ute på fjorden nästan hela tiden och tränade på räddningar, olika paddeltag och rullar.

Ny fjolla i naustet :)

Får jag lov att presentera vår nya stjärna i naustet: Ingebjörg från Steigen, som ligger lite söder om Lofoten. Ingebjörg går i min klass, och hon är en fullfjädrad ersättare till Rita som tyvärr drog från Svalbard i slutet av augusti. Ingebjörg är duktig bland annat på att skaffa sig många fjollpoäng genom brödbak.

Glaciärkurs

Första långturen med Arktisk Naturguide (ANG) bar av till den gigantiska Nordenskiöldglaciären, som ligger längst in i Billefjorden, en halvdags båttur från Longyearbyen. Vi var på tur i hela tio dagar, och det var otroligt gött. Första långturen för mig sedan jag flyttade till Svalis. Jag hamnade i en väldigt trevlig grupp, och stämningen var på topp varje dag på glaciären. Vi hade basecamp på en idyllisk plats på stranden, ganska nära glaciären. Man kunde höra den kalva, vilket lät ungefär som åskmuller. Varje kväll hade vi lägereld, och det var ”kos” på hög nivå.

Jag tänker bli en arktisk naturguide

Sist jag skrev stod jag i valet och kvalet mellan två olika guideutbildningar. Och det slutade med att jag valde den ettåriga utbildningen här på Svalbard. Jag har hört så mycket bra om utbildningen, och det är superduktiga och bra folk som håller i den. Under sommaren har jag varit stamgäst hos Longyearbyens tre olika friluftsbutiker, jag har surfat åtskilliga timmar på nätet, jag har rådfrågat allt och alla, och jag har jämfört priser och skrivit en noggrann budget. Allt för att få tag på det bästa i kläd- och utrustningsväg, som behövs för mitt kommande studieår. Jag tänker att alla dessa prylar är såndana som jag ändå skulle ha köpt förr eller senare, och det mesta är sådant som håller i minst ett decennium.

Jag har varit väldigt nyfiken på min nya klass, eftersom jag tror att den kommer att forma året otroligt mycket.
Rent socialt såklart, men också med avseende på vilken nivå folk har på sina friluftsfärdigheter, och vilka ambitioner som finns. Första mötet med klassen är nu på söndag den 15 augusti, och sedan drar skolan igång den 16 augusti. SPÄNNANDE.

I'm in love with a fairy tale

Jag tror att det är sunt att fly lite från sin egen verklighet ibland, och ta en sväng i fantasins värld.
Twin Peaks är just ett sådant ställe, som jag har dragit till inte mindre är 29 gånger i sommar. Det började så smått för mig Svea och Peter i början av juni, och snart hade det utvecklat sig till en standardaktivitet i SWE-guideboligen. Vissa kvällar såg vi typ 4 avsnitt i rad; det är så svårt att sluta när man väl har börjat...

Första gången jag såg Twin Peaks var på Värpinge, men då var det bara första säsongen.
Andra gången var under mörkertiden på Svalbard, och då hann vi bara till mitten av andra säsongen.
Tredje gången var alltså nu i sommar, och nu har jag äntligen sett alla avsnitt. Utan att avslöja för mycket kan jag ju säga att sista avsnittet inte var direkt vad jag höll tummarna för.
Ska fjärde gången bli nästa mörkertid kanske? Jag har svårt att tänka mig en bättre setting för Twin Peaks än Svalbard i mörkertiden.

Mitt gästhus

Min kära chef på Gjestehuset 102 tog sig en välförtjänt semester i 10 dagar. Det innebar att jag skulle vara ansvarig för allt medan han var borta. Mina arbetstider skulle vara 07.30-11.00, 13.30-17.00 och 19.30-21.30. Tre gånger i veckan skulle jag dessutom jobba natt, och jag hade ständig jour på mobilen. Efter tre intensiva dagar insåg jag att det inte var hållbart. Som en räddande ängel damp Calle ner från en klarblå himmel. Hans plan var egentligen att resa runt i Asien, men han kunde inte hålla sig borta från Svalbard så en vacker dag kom han tillbaka, sugen på att jobba med lite av varje. Han tog mina kvällspass, vilket var otroligt skönt. När jag väl hade fått lite mer tid för att ta hand om mig själv var det skitkul att bossa över Gjestehuset. Kul med lagom mycket ansvar, gött med mästringskänslan och kul med alla tacksamma och trevliga människor. Men det var också superskönt när Trond kom hem och tog tillbaka ansvaret över sitt gästhus. Nu ser jag fram emot att ta igen lite av det sociala livet som jag har missat när jag har jobbat :)

Nytt folk i naustet

Nån gång i mitten av juni hade vi en hejdundrandes avskedsfest för Calle, som skulle dra ut och resa (det var också något annat vi firade samma kväll, men vad det var kommer jag inte ihåg nu). Jag har hängt massa med Carl-Martin och det kändes trist att han skulle bege sig till sällare jaktmarker, och inte komma tillbaka förrän i januari. Som tur var har vi hittat en värdig ersättare i form av den före detta ANG-studenten Philip, bördig från Trollhättan.

I slutet av juli var det dags för Fredriks avskedskalas. Den jäveln har fått sig jobb som glaciärguide på Jostedalsbreen (Europas fastlands största glaciär faktiskt) i augusti och tänker inte komma till till Svalis förrän i januari han heller. Bra att pojkarna kommer tillbaka nån gång iallafall, men man saknar ju dem när de inte är här och förgyller ens tillvaro med odiskad disk, spontan vinprovning, improviserad bastu, Pat Matheny på hög volym, eller historier om renkadaver... Fredriks ersättare Rita är också mycket värdig, och det svårt att inte tycka om henne direkt när man ser henne. Synd att hon bara ska stanna under augusti.

Båttur till Pyramiden och Nordenskiöldbreen

Båtturen med Ulla och Lasse var så bra att den förtjänar ett alldeles eget blogginlägg. Polargirl ser ut som en stor fiskebåt och kör dagsturer i fjordarmarna norr och söder om Longyearbyen. Vi var med på en tur norrut i Billefjorden. Jag tror att upplevelsen blev extra stark för mig för att jag inte har tagit mig ut från Longyearbyenstrakten under hela min vistelse på Svalbard. Nu fick jag plötsligt se nya fjordar, fjäll, vikar och uddar. Mitt perspektiv förändrades och vidgades. Det är så otroligt inspirerande, fascinerande och fantasieggande att se så mycket vild, vacker och orörd natur på en gång. Och vetskapen om att det är få platser på jorden som kan ge samma upplevelse, gör att den blir ännu starkare och med ett inslag av sorg.
Jag blev sjukt sugen på att dra på tur, speciellt någon längre vandringstur.

Något av det mest fantastiska på turen var Nordenskiöldbreen, som är den största glaciär jag någonsin har sett. Egentligen är det flera glaciärer som förenar sig och tillslut stupar rakt ner i havet. Det är med fascination, förundran och respekt som man skådar en sådan skapelse. Kronan på verket är att veta att man själv ska gå runt på just den där gigantiska glaciären om bara några veckor, när vi ska ha en 10-dagars glaciärkurs med ANG.

Besöket i Pyramiden, som är en övergiven rysk gruvby, var också väldigt speciellt. Det var häftigt, men jag insåg åter en gång att jag har så mycket lättare att bli fascinerad av något som "naturen" har skapat, än något som är skapat av människohänder. Det starkaste tycker jag var att se hur naturen sakta tar tillbaka Pyramiden. Byggnader som förfaller och vittrutarna som bygger bon i fönstren. Hade byn legat på sydligare breddgrader hade det nog sett ännu coolare ut, med träd som tränger upp genom taken, växter som slingrar sig längs väggarna och djur som bygger bon i övergivna hus.

På väg tillbaka blåste det kuling och styrmannen berättade att det inte var särskilt ofta som de hade sådana vindstyrkor. Ett tag rullade det ordenligt och jag blev sjösjuk. Sen blev det plötsligt mindre vind och vi kunde njuta mer av turen igen. Jag gillar verkligen havet, båtar och båtliv. Har alltid gjort. Någon slags båtliv kommer det att bli i framtiden.

Besök från Bankeryd!

Fram tills att jag var 12 år gammal bodde vi grannar med familjen Andersson i Bankeryd. Jag och Magnus var skitbra lekkompisar, och hans föräldrar Ulla och Lasse ställde upp i vått och torrt. Sen flyttade familjen Svensson till Habo, men kontakten med familjen Andersson bestod, om än i något reducerad intensitet.

I min egen familj är intresset för att åka till Svalbard just svalt. Därför blev jag extra glad när Ulla och Lasse bestämde sig för att åka hit några dagar i slutet av juli. Det var gott att ha några typer på besök som man känner väl och känner sig supertrygg med. De hängde med mig på guidad tur på Sarkofagen, vi käkade middag på KROA och drack kaffe i naustet. En dag var vi på båttur tillsammans. De blev väldigt fascinerade av Svalbard, och de fick i uppdrag att försöka smitta av sig lite av intresset och fascinationen till min gamla mor.

Det var fint att se Svalbard med deras bankerydsögon. Det gör att jag förstår lite mer av mina upplevelser här. Det känns också fint att koppla ihop olika delar av mitt liv med varandra. Barndomens äventyr i Bankeryd och nutidens äventyr på Svalbard, blir ihoplänkade.

Svalbardsommar

Snart fyller jag ett svalbard-år, och då blir det fest! Men än så länge är jag en nyfödd svalbardian som utforskar årstidernas växlingar i Arktis. När jag lämnade Svalis i mitten av maj var det fortfarande en hel del snö kvar. När jag kom tillbaka i början av juni var det helt bart nere i dalarna. Den första blomman som kom var rödsildra, och sedan kom de pedagogiskt nog en efter en, så att jag skulle kunna lära mig alla namnen. Det var lite av ett projekt, eftersom man som guide helst ska kunna blomnamnen på både engelska och norska. Jag vill gärna kunna de svenska namnen också, och så är det ju kul att lära sig någon liten anekdot om varje art, som man kan berätta för turisterna.
Även fågellivet har utforskats, men inte så intensivt som växtlivet. Det kanske beror på att man inte ser så många olika arter. Det är snarare kvanitet som gäller. När man kan tobisgrissla, spetsbergsgrissla, vittrut, silvertärna och snösparv klarar man sig ganska långt.

Midnattssolen är ett annat fenomen som måste nämnas i en text om svalbardsommar. Jag trivs med midnattssolen, men tycker inte att den är såå superspeciell. Kanske för att jag är van vid svenka ljusa sommarnätter, och för att jag redan har spenderat en midnattssolssommar i Abisko. Polarnatten slår midnattssolen i exotiskhet med hästlängder. I början av sommaren hade jag problem med att sova på grund av det ständiga ljuset. Men sedan jag satte aliuminumfolie på insidan av mitt sovrumsfönster, drog ner persiennerna i vardagsrummet 1 timme före läggdags, och försökte ha fasta somna- och vaknatider, så gick det faktiskt väldigt bra. Nu börjar kvällsljuset komma tillbaka, och det är otroligt vackert med lite rödare ljus och annorlunda skuggor på fjällen. I mitten av augusti går solen ner för första gången och det känns lite sorgligt, men samtidigt lite skönt.

Temperaturmässigt har jag blivit överraskad. Sommaren var varmare än vad jag hade tänkt mig. Några dagar hade vi typ 15 grader, och man kunde sitta i solen i linne och känna att det var sommar. Vi har gjort iordning en lite uteplats på södersidan av naustet och de finaste dagarna har vi suttit och "kosat" oss med kaffe, kakor och strandradio. Några dopp i fjorden har det också blivit. Alla föranledda av någon uppvärmande aktivitet (t ex löpning), och följda av någon annan uppvärmande aktivitet (t ex duschning och tedrickning).

Åter i kontakt med omvärlden

Sedan jag flyttade till Svalbard har det varit lite fram och tillbaka med min internettillgång. Nu har jag iallafall tagit mig i kragen och insett det är en fördel att ha internet hemma när man nästan bor på Nordpolen. Det är liksom tillräckligt isolerat som det är. Det är gött att kunna surfa runt i världen, och det är väldigt bra för att hålla kontakten med er där hemma/borta på en acceptabel nivå.

Macho eller fjolla?

På Svalbard finns det trots allt en macho-norm, och den är det kul att leka lite med. I guideboligen (alltså det blåa huset med grill) kan man därför samla machopoäng. Jag fick mitt första machopoäng när jag hade min snuspremiär på en av våra fester. På en annan fest hade jag på mig Elias skinnbyxor, och fick därmed ytterligare machopoäng.

För att driva det hela ytterligare ett steg började vi samla på fjollpoäng i naustet. Jag fick fjollpoäng för att jag gick och la mig före klockan 11, men de mest minnesvärda fjollpoängen fick Fredrik och Philip;

Vi hade precis fått en avfallskvarn (en kvarn som sitter i avloppet, och som man kan mala ner matrester med). I samband med detta började det läcka massa vatten under diskbänken, och det rann ner på en stickkontakt. På grund av detta gick säkringen och vi kunde inte koppla in strömmen till vårt kylskåp. Philip och Fredrik stod handfallna och livrädda och ringde till en "supportkille" som skulle komma och rädda oss ur situationen.

Jag tog mig en titt under diskbänken, tryckte tillbaka slangen som hade lossnat, torkade upp vattnet och slog på automatsäkringen igen...

SWE-familjen

Mina positiva vibbar för Svalbard Wildlife Expeditions har bara blivit starkare under sommarn. Det är bara supersköna typer som jobbar för SWE, och företaget är litet och väldigt familjärt.

I sommar har det varit fem "fasta" guider:
Special guide Elias
Lille-Pål / T-Pål
Super guide Håvard
Store Paal / Skoter-Pål / Pål the Trapper
A-woman / Princess / Junior guide Svea

Sedan har vi varit ett litet gäng med frilansguider, nämligen:
Crazy guide Fredrik
Calle, Beke, och jag (som ännu inte har fått några smeknamn).

Det fasta guidegänget bor i "ett blått hus med grill" ett stenkast från Naustet, och där har det varit många sociala aktiviteter de senaste månaderna.

Guidejobb!

I sommar har jag fått jobba ganska mycket som guide. Det har legat mellan en och fyra dagsturer i veckan.
Tack vare min snälla och flexibla chef på Gjestehuset har det funkat bra att kombinera jobbet där med guidandet. Jag hade en dröm och en förhoppning om att få jobba med kajakturer. I början av sommaren tog jag varenda liten chans att ge mig ut och paddla, att navigera runt bland isflak och att träna på eskimårullningen. Först fick jag vara med som "andreguide" på paddelturerna, och efter tag fick jag faktiskt ta turerns på egen hand. Spännande och superkul!

Förutom dagsturerna med kajak på fjorden har vi också en supertur, då man först paddlar över fjorden och sedan vandrar upp på det 900 meter höga Hiorthfjellet, och sedan paddlar tillbaka igen. Den turen har jag också fått guida några gånger. Vi har även en vandringstur, då man går upp på ett fjäll som heter Sarkofagen. På vägen ner går man på Longyearglaciären.Det är en väldigt fin tur, som går i väldigt varierande terräng.

Turister, turister, överallt turister

Longyearbyen har en befolkning på cirka 2000 själar. Turismen har blivit en av samhällets starkaste näringar de senaste tio åren. För mig har det varit väldigt intressant att utforska och börja förstå hur turismen ser ut här uppe under årets olika månader. Man kan säga att det är säsong från februari till september, och alltså lågsäsong i oktober, november, december. Säsongen kan delas in i vinter (februari-maj), och sommar (maj-september). En stor skillnad mellan sommarn och vintern är att byn töms på fastboende under sommarn, eftersom många väljer att åka ner och få sig några veckor med värme och grönska. Nästa stora skillnad är att hålet som blir när alla "locals" är borta, snabbt fylls till över bredden med kryssningsturister. Det är många olika kryssningsbåtar, många fler än jag trodde, som angör kajen i Longyearbyen varje vecka. Båtarna kan ha allt från 10 till 3000 (!) passagerare. Oftast stannar en båt bara en dag i Longyearbyen, för att sedan cruisa vidare längs de svalbardianska öarna, eller kanske ner längs med norska kusten.

När det kommer en stor kryssnigsbåt blir Longyearbyens gator, torg och butiker plötsligt fyllda med folk. Näringsidkarna gnuggar sina händer och barnen springer ut på torget för att försöka sälja fina fossiler eller små svalbardkolbitar till amerikaner med feta plånböcker, eller pensionerade tyskar som bara pratar tyska.
Turisterna går runt precis överallt, vilket innebär både mitt i vägen och där det inte finns någon väg alls. De går i sin egen värld och fotograferar precis allt. Utanför Longyearbyens dagis har personalen satt upp skyltar med "fotografering förbjudet", för att skona de små. Och om man skulle råka svischa förbi turisthjordarna på sin cykel med geväret på ryggen kan man räkna med att bli glodd på med stora ögon.

Det finns några frågor som ALLA turister ivrigt och intresserat frågar när de möter någon som verkar tillhöra den sälla skaran av "locals":
- BOR du här?
- TRIVS du här??
- Har du SETT isbjörn?
Detta slår aldrig fel. Baren "Svalbar" har till och med tryckt upp T-shirtar med följade text på ryggen:
"Jag bor här. Jag trivs. Jag har sett isbjörn" (fast allt står naturligtvis på nordnorska).

Det är med blandade känslor som jag möter alla dessa turistande människor. Det är ju fullt förståeligt att de är nyfikna och intresserade av allt möjligt, och jag skulle säkert ha varit likadan själv. Men ibland kan man bli lite trött, och ha svårt att ske den enskilda människans nyfikenhet och intresse. Samtidigt kan det vara superroligt att ha specialkunskapen och dela med sig av den till genuint intresserade människor. Och i ärlighetens namn kan det också kännas lite gött att tillhöra den där lyckliga skaran av fastboende, man känner sig lite speciell och viktig.

Mellan hägg och syrén

Två ljuvliga veckor spenderade jag i Sverige, närmare bestämt hos familjen i Jönköping, hos mormor och morfar i Skogastorp och hos gamla goa typer i Lund. Tack vare den kalla vintern var våren sen, och jag kunde njuta av tiden mellan hägg och syrén. Vilken tid alltså! Helt underbart! Speciellt efter en vinter i Arktis. Varje dag, och speciellt den första, njöt jag av grönskan, värmen och dofterna. Jag tror att min bror tyckte att jag var lite knäpp i huvudet när jag sprang runt på gräset i Vigelandsparken i Oslo och kramade träd och stirrade på alla fina fåglar och picknickande människor. Jag var ute och sprang i jönköpingsskogarna och spanade automatiskt efter isbjörn mellan musöronsbjörkar och vitsippor. Och jag njöt av att det blev mörkt på natten.

Jag hade en härlig helg i lummiga Lund, som är som allra bäst i sena maj. Jag lyckades pricka in både Odds 30-årsfest och Lundakarnevalen, festligheter som inte inträffar varje dag direkt. Jag dök upp som en oanmäld gäst på Odds trädgårdsfest. Det var superkul att överraska, och det värmde ända ner i hjärteroten att folk blev så glada att se mig. Och det var så fint att träffa alla fina igen! Så tryggt och bra med folk man känner väl och tycker så mycket om :)

Vad händer i sommar - och i höst?

Många framtidstankar har snurrat runt i mitt huvud de senaste månaderna. Mest har det handlat om ifall guideyrket är något att satsa på. Nu har jag i alla fall sökt två guideutbildningar, en på Svalbard som heter ”Arktisk Naturguide” och en i Älvdalen som heter ”Fjäll- och Äventyrsledare”. Den svalbardianska är ett år, och den dalska är 1,5 år. Mina alternativ för i höst är att antingen gå en av dessa utbildningar, eller att ge mig ut på äventyr. Just nu lutar det mest åt Arktisk Naturguide, men vi får se vad som sker. Jag får antagningsbesked i slutet av maj, så det är då det är dags att fatta ett beslut.

De två sista veckorna i maj ska jag ta en tur till Sverige! Kontrasten mellan det vita och kalla, och det gröna och varma, ska bli väldigt intressant att uppleva. Det blir nog en ännu större kontrast än den mellan mörkret och ljuset, som jag upplevde förra gången jag var på sverigetur. Jag har skrivit en lista på saker som jag gläder mig till, för att jag verkligen ska njuta av dem när jag väl upplever dem. Förutom att träffa alla fina människor igen gläder jag mig bland annat till: 1. Att äta mängder av fruktsallad (bestående av frukt som inte kostar skjortan). 2. Att springa i skogen (åh, det ska bli så himla gött!!!) 3. Att slippa ta med ett 5 kg tungt gevär varje gång man lämnar bebyggelsen.

Sommaren ska spenderas på Svalbard! Det ska bli jättekul att uppleva sommaren här uppe. Hittills har alla månader varit väldigt olika varandra, och jag förväntar mig att det kommer fortsätta i den duren resten av året. Att vara på Svalbard är lite som att vara på en annan planet, eller som när man var liten och lärde sig skillanderna mellan de svenska årstiderna. Det blir alltså ingen ”riktig” sommar för mig i år, men det gör inte så mycket. Sommaren 2008 var jag i Abisko och hade skjorts på mig en dag,
men då njöt jag bara så mycket mer av den ”riktiga” sommaren 2009!

Om jag får besök på Svalbard av dig i sommar blir jag superglad. Det är smart att passa på att åka hit när man känner någon som kan vara ens privata guide, och som man kan bo hos gratis… ;)

Mitt turliv

Fokus nu är tredelat: 1.Tjäna pengar, 2.Skaffa guideerfarenhet, 3.Idka eget friluftsliv. Nummer tre är det hjärtat helst vill att jag pysslar med, men just nu går mycket av tiden åt till de två förstnämnda punkterna. Det blir dock en del turande, främst halvdags- och dagsturer. Från mina första stapplande steg nere i Longyeardalen har jag gradvis vågat mig ut på äventyrligare strapatser. Oftast har jag faktiskt varit på tur själv. Det är lärorikt att behöva fatta alla beslut själv, och det gott att känna mästringskänslan, att bli tryggare på att klara sig själv i naturen. Under hela vintern har jag inte kört skoter en enda gång, vilket jag är lite stolt över. Det är lätt hänt att bli insugen av den fossila dammsugaren här uppe. Hittills har jag dock nöjt mig med att utforska närområdet, vilket inte är så pjåkigt. En av de finaste turerna var när jag lånade Truls – hunden – och drog längst ut till udden på andra sidan Longyearfjorden. Tack vare kraften från Truls kom vi långt bort på kort tid, och det var riktigt fint att färdas längs vattnet och få fantastisk utsikt ut över den gigantiska Isfjorden. En annan supertur var den till Nordenskiöldtoppen, som med sina dryga 1000 är den högsta toppen i området. Det var en helt perfekt dag, vindstilla och inte ett moln. Turen går upp i Longyearmoränen, upp genom den branta Tverrdalen, vidare upp på en annan mindre glaciär, och sedan följer man en rygg upp till toppen, där det otroligt nog står en liten stuga. Huset är helt vintertid helt igenisat, men utsikten utanför knuten är makalös.

Jobba, jobba, jo-o-bba

Shit pommes frites vad intensivt allt var i april! Jag jobbade extra en del på Gjestehuset, och jag fick ta många turer för SWE. Det var fint väder hela tiden, så när jag inte jobbade ville jag ju dra ut på egna turer. Det var lite för hektiskt, och jag hade inte tid till att vila och vara social. Men jag tror att det är så som de flesta svalbardianer har det i april. Det gäller att suga ut så mycket pengar av turisterna som möjligt, och samtidigt försöka få sig några egna turer... Det känns skönt att det har blivit maj, så att det förhoppningsvis blir lite lugnare tider. Men det känns faktiskt tråkigt att vintern snart är slut, även om det har varit den längsta i mitt liv. 6,5 månader…

Expeditionsfolkens favvoställe

Jag trivs storartat på Gjestehuset 102. Jag träffar massor av trevliga turfolk från världens alla hörn, och min chef är världens snällaste. Under april var vi dessutom hundvakt åt världens mysigaste hund – fostern Truls. Jobbet är lite lagom utmanande. Det är en del rutinarbete, men det är samtidigt väldigt mycket att hålla koll på. Det är gött att se till att gästerna trivs, och ge dem superbra service och inside information. Vårt billiga vandrarhem är start- och slutpunkten för många expeditioner, stora som små. Vi har haft några gäng som ska till Nordpolen, bland annat Börge Ousland, som är en av de stora i Norge. Det galnaste han har gjort enligt mig är att skida till Nordpolen under mörkertiden.
Att få in en fot på Gjestehuset och Svalbard Wildlife Expeditions var precis vad jag behövde, efter nederlagen hos Svalbard Huskies och Arctic Adventures. Kul, givande och tryggt jobb, och snälla och trevliga människor!

Svalbard Wildlife Expeditions

Nu har jag lämnat hundbranschen tills vidare, och istället börjat jobba som frilansguide för ett störtskönt litet företag som heter Svalbard Wildlife Expeditions. Det är många goa typer som jobbar, eller har jobbat som guider där, och folket är väldigt laidback och genuint trevligt. Chef-Arne äger också Gjestehuset 102, och Trond som driver Gjestehuset är hans bror. SWE är det företag här uppe som har mest fossilfria turer. På vintern är det snöskor, skidor och isgrotting, och på sommaren kajak, vandring och glaciärvandring. De satsar mycket på långa turer. De kör till exempel en 30-dagars skidtur från norra till södra spetsen av Spetsbergen. Min melodi med andra ord… :)
Under mars och april har jag fått guida en hel del turer, först som andreguide och sedan på egen hand. De turer jag tar är dels en topptur med snöskor, och dels en tur i en is/morängrotta. Som mest kan det vara 8 gäster i en grupp, men oftast ligger det på 2-4 stycken.
http://www.wildlife.no

Redan midnattssol!

Nätterna blev kortare och kortare. Jag passade på att njuta av mörkret så länge det varade, väl vetandes om att snart skulle det vara ljust dygnet runt. Mars bjöd på otroligt vackra, och långa, soluppgångar och solnedgångar. Och plötsligt var det lika ljust mitt i natten som det har varit på dagarna under delar av mörkertiden. Den 19 april gick inte solen ner längre. Från becksvart dag till midnattssol på tre korta månader. Det är ett skådespel som jag är väldigt glad över att ha fått uppleva.
Med ljuset kom vårkänslorna. Det kändes lite märkligt att gå runt med vårkänslor när snön fortfarande låg djup och termometern visade tvåsiffrigt på minussidan. Med ljuset började också fåglarna komma tillbaka. Det är så härligt att se lite annat liv än renarna och riporna och de enstaka fjällrävarna. Och måsskiken utanför fönstret gör att jag börjar känna att jag faktiskt bor vid havet.

”Svalbard huskies får inte driva hundgården vidare”

stod det på Svalbardpostens framsida, och det gjorde mig väldigt glad. Efter en märkligt lång betänketid hade myndigheterna till slut bestämt att Niklas måste sälja hundgården. Några veckor senare fick vi veta att gården och alla hundarna har köpts av Svalbard Villmarkssenter. De har inte heller det bästa ryktet i byn, men de är långt mer seriösa än Niklas och hundarna är numera i tryggare händer. Som vår genomtrevlige granne Andreas sa: ”Niklas ska inte hålla på med djurr, han kan hyra ut cyklar istället”

Sol!

Solen kommer tillbaka till Longyearbyen den 8 mars, och vi var inte säkra på när man kunde se den från någon av de höga toppar som omger byn. I söndags gick vi gick upp på det 850 meter höga Lars Hierta fjället, och råkade nå toppen exakt kl 12. Optimalt ur solsynpunkt alltså. Först såg vi rosa, solbelysta moln på himlen, och sedan, vid fjälltoppshorisonten, såg vi moln som var intensivt orange. Plötsligt skingrades molnen och solen tittade fram! Vi tog flera bildbevis, och det var många sjusovare som var avundsjuka på oss när vi kom tillbaka ner till byen igen :)

Och idag, den 16 februari, kunde man se solen färga toppen av Hiortfjellet rosa. Givetvis stod jag och Calle i vardagsrumsfönstret och förevigade den stora händelsen med kameran :)

Gjestehuset 102

Min nya arbetsplats ligger i Nybyen, som är den södra avkroken av Longyearbyen. Gjestehuset är inrymt i en av de stora baracker som gruvarbetarna bodde i förr i tiden. Standarden är enkel, men trivsam och det känns som ett typiskt vandrarhem.
Gjestehuset är det billigaste boendet i Longyearbyen, som annars har skyhöga priser.

Det känns som att Gjestehuset lockar ett lite annat klientel är de fancy hotellen. Folk som inte har så feta plånböcker, och såna som hellre lägger pengarna på annat än ett flashigt boende. Kanske lite mer intressanta och spännande människor, som är på Svalbard för att dra på tur. Det är en avslappnad och öppen stämning på Gjestehuset, och Trond, som driver stället, är en skön typ som man lätt pratar bort en god stund med.

Än så länge har jag inte jobbat så många dagar, men det känns som att Gjestehuset har stor potential att bli en fin arbetsplats för mig.

http://www.gjestehuset102.no

”The history of Svalbard”

Heter en kvällskurs som jag nu läser på universitetet. Föreläsaren är duktig och engagerad och det är många, både locals och UNIS-studenter, som tar kursen. Det är väldigt intressant att lära sig mer om Svalbards historia, och det känns gött att få lite mer bakgrundskunskap om platsen som man bor på. Jag blir också sugen på att dra på egna turer och utforska ön när jag hör om olika platser och spännande människoöden.

I förrgår pratade föreläsaren om Andrés försök att nå nordpolen med luftballong. Kul att han ägnade typ 20 minuter åt att berätta om Gränna-bons äventyr! Andrés luftfärder utgick från nordvästra Spetsbergen. När han kraschade med sin ballong Örnen ute på pol-isen började han och hans kompanjoner traska mot Svalbard. De hamnade på Kvitön, som är totalt istäckt förutom en liten landtunga, som senare fick namnet André-näset. De var helt utslitna och dog efter tre veckor. Långt senare hittades resterna av deras läger, och då fick man bland annat möjlighet att framkalla filmen i Andrés kamera, som kunde ge bildbevis från den tragiska expeditionen.

Polarjazz

En av flera festivaler i Longyearbyen är polarjazz. Eftersom jag hade fullt upp med flytten och nya jobbet på gästhuset så tänkte jag att det nog inte skulle bli någon jazz på mig. Men så ringde Karin vid sjutiden på lördagskvällen och undrade om jag inte ville ha en fribiljett till kvällens konserter (biljetten kostar annars 500 NOK!). Jag tackade gladeligen ja.

Av de tre banden som spelade var det ett som var riktigt bra. Ett nordnorskt folkmusikband som heter Hekla Stålstrenga. Massa sväng, och massa glädje och utstrålning på scen.

http://www.polarjazz.no

Varde ljus!

Ljuset kommer tillbaka, och det sker med stormsteg. Det blir verkligen mycket ljusare för varje dag som går. Det är nästan så att man vill bromsa lite, så att man hinner uppleva skiftningen ordentligt.

Solen kommer upp över horisonten runt den 14 februari i Longyearbyen. Men eftersom byn ligger omringad av höga fjäll i söder kan man inte se den förrän den 8 mars. Internationella kvinnodagen och solens återkomst sammanfaller alltså i Longyearbyen. Inte helt illa den symboliken alltså.

Än så länge är det ganska ovant att faktiskt kunna se fjällen som man har runt omkring sig, och jag studerar dem noga så fort jag får tillfälle. Och turlusten är på plats igen. Vi har haft riktigt fint väder några dagar nu; helt klart, nästan vindstilla och runt femton minusgrader. Häromdagen tog jag en liten skidtur i dalen, och det gav mersmak. Nästa gång får jag ta med mig ett gevär, så att jag vågar mig lite längre bort.

Ärrad och bränd

Jag tror att jag har blivit lite märkt av den senaste tidens turbulens runt jobb och boende. Jag har lite svårt att lita på och känna mig trygg med att jag inte plötsligt ska mista jobbet och boendet igen (trots att vi har avtal och skriftliga kontrakt).

Jag tror att otryggheten och oron blev extra stor på grund av att det var instabilt på så många fronter samtidigt. Det var till exempel inte bara jobbet som strulade, utan stora delar av min situation på Svalbard. En bidragande faktor var också att jag befinner mig på en ishavsö med arktiskt klimat, hundratals mil ”hemifrån”, och jag har inte riktigt vant mig vid den situationen. Tack och lov finns det många fina människor här uppe som man kan stötta sig på, och hemma finns det alltid familj och släkt som väntar med öppna armar.

Det är intressant att sätta sina egna upplevelser i perspektiv till andras. Jag tänker på människor som tvingas fly från sina hem, arbeten, vänner och familj på grund av krig eller andra jävligheter. Jag har nog bara fått en pytteliten smakbit av den oro och otrygghet som de upplever, men nu kan jag i alla fall förstå lite lite grann hur de känner. Visst är det sunt att mäta med sina egna mått, men jag kan ändå känna att mina problem är lyxproblem och att jag egentligen har det väldigt bra.

Jag reflekterar också över den omtalade balansen mellan trygghet och äventyr. Jag känner att de senaste månadernas otrygghet har gått ut över min lust att söka äventyr via friluftslivet. När vardagen i sig är ett äventyr behöver man liksom inte ännu mer.

Back in civilization!

Som jag skrev tidigare var jag alltså tvungen att flytta ut ur min lilla stuga. Som tur var kunde chefen erbjuda ett annat väldigt bra boende i byn, nämligen i en av sjöbodarna (nausten på norska) nere i Sjöområdet vid Adventfjorden. Jag skulle alltså bo granne med den sjöbod där jag bodde med Elvira och Calle i november. Planen hade varit att bo med Calle och Fredrik ute i stugan, och de blev också väldigt besvikna när läget ändrades. Men det fanns plats för dem i naustet också! Det är perfekt att bo tre personer där, vilket passar bra med mina kollektivambitioner och min ovilja att bo ensam.

I månadsskiftet var det dags att lämna stugan i Bolterdalen. Det var så himla mysigt och trivsamt i stugan och det kändes lite sentimentalt att flytta därifrån. Tack och lov hade jag fått låna en ordentlig bil för ändamålet. Toyotaminibussen (som för övrigt måste vara den vanligaste biltypen i Longyearbyen) packades knökfull med mina, Calles och Fredriks grejer, samt lite möbler och husgeråd som vi kunde ta från stugan till naustet. Naustet var bristfälligt inrett och ganska litet, och vi var lite oroliga för att det skulle bli omysigt och trångt att bo där. Jag ägnade flera dagar åt att packa upp grejer, ordna med hyllor och göra fint. Resultatet blev bättre än jag trodde. Det blev faktiskt väldigt mysigt och trevligt, och det nu känns som ett riktigt hem.

Och det var så otroligt skönt att bo i byn igen! Att ha rinnande vatten, dusch och tvättmaskin. Att kunna gå och handla eller träna när man vill. Att slippa krånglande bilar och hala backar. Jag upptäckte också att det var väldigt skönt att inte bo på sitt jobb, och inte ha 80 hundar som man är ansvarig för 24 timmar om dygnet.

Lavin!

Tre studenter var på väg ner från Nordenskiöldtoppen på snowboard och skidor och de utlöste en stor lavin, som var flera hundra meter bred. Två av dem fångades i snömassorna medan den tredje lyckades hålla sig undan, och kunde därmed ringa efter hjälp.

Detta var scenariot för en stor lavinövning som jag deltog i i lördags. Övningen var väldigt verklighetstrogen, det var riktiga människor som spelade ”offer”, och alla de grupper som kallas in vid ett skarp läge var med och övade. Det var bland annat folk från Röda korset, Sysselmannen, sjukhuset och Airlift (helikopter). Röda korset har en speciell skredgrupp som består av ett tiotal personer med massa fälterfarenhet och kunskap om laviner. Det är denna grupp som styr upp sökandet efter begravda människor. Förutom proffsen i skredgruppen organiserar Röda korser frivilliga, som bland annat får hjälpa till med att söka med sökestång och sändare/mottagare, samt att gräva fram personer ur snön.

Båda offrena hittades inom några få minuter efter att skredgruppen hade kommit fram till olycksplatsen. De använde lavinhund, sändare/mottagare och en sk Recco. Sedan fick vi i frivilliggruppen hjälpa till att gräva fram personerna, och transportera dem ut ur lavinen på bårar. Den ena av dem flögs ut med helikopter, medan den andre transporterades tillbaka till byn med hjälp av snöskoter.

Det var jäkligt kul, spännande och väldigt lärorikt att vara med på övningen. Efteråt hade vi ett möte med alla inblandade, då alla fick berätta om övningen från sin synvinkel, vilket var väldigt intressant.

Soffsurfning

Nu har jag blivit en soffsurfare. Det är Calle som har inspirerat mig. Tidigare visste om att couchsurfing existerade, men jag har inte insett dess brillians och potential förrän nu.

För er som inte vet är couchsurfing ett internetbaserat nätverk där folk erbjuder logi för resande, och där resande kan hitta folk som erbjuder logi. Login kan bestå av en madrass på ett golv, en soffa eller kanske en säng. Det handlar dock inte bara om att bo gratis, utan minst lika mycket om att lära känna locals och uppleva andra kulturer.

Delvis genom soffsurfningen stötte vi på kanadensarna John och Gen. De bodde i ett tält i utkanten av Longyearbyen under december och januari. Vanligtvis bor de i den pyttelilla byn Fort Smith i norra Kanada, och ägnar mycket av sin tid åt att paddla kajak och köra hundspann. De är supertrevliga och öppna, och det var väldigt inspirerande att hänga med dem. De var på besök ute i stugan och hjälpte mig med hundarna, och vi hade flera mysiga kvällar då vi satt klistrade framför Twin Peaks.

Nu i februari kommer det en couchsurfare till oss i naustet, en rysk tjej. Och i mars kommer det en kille från Italien. Kul!

http://www.couchsurfing.org/

Å så tar vi nya tag…

Efter en deppdag tog jag mig i kragen. Jag ringde runt, mailade och gick och pratade med alla andra turföretag i Longyearbyen och hörde om det möjligtvis fanns jobb för mig. Det var ingen som kunde erbjuda något ”fast”, men flera som sa att de kunde behöva extra hjälp ibland. Numera tillhör jag därmed kategorin ”frilansguide”, vilket innebär att jag är lite av en springvikarie för olika företag. Det är svårt att veta hur mycket jobb det kommer att bli.

Eftersom det inte direkt är gratis att leva på Svalbard gav jag mig några dagar senare ut på jakt efter en lite mer stabil inkomstkälla. Jag sorterade Longyearbyens arbetsplatser på en önskelista, och längst upp stod Gjestehus 102, som är byns enda riktiga vandrarhem. Jag ringde upp Trond på Gjestehuset och det visade sig att han behövde någon som kunde jobba halvtid. Några dagar senare hade jag fått jobbet, och den 2 februari hade jag min första arbetsdag.

Halvtid är egentligen helt perfekt. Då har jag tid över att jobba som frilansguide, och inte minst tid över att dra på egna turer. Min poäng med att vara på Svalbard nu är att uppleva den arktiska naturen, testa att jobba som guide, och bestämma mig för om jag vill gå en guideutbildning till hösten.

Förlorade jobbet, hemmet och bilen…

Den 30 december fick jag ett jobbigt mail från min chef på Arctic Adventures. Helt oväntat och väldigt kortfattat gav han besked om att jag inte fick jobba som guide.
Jag blev väldigt förvånad och besviken. Samtidigt var det lite skönt, eftersom guidejobbet kändes som en superstor utmaning. Chefen erbjöd istället ”vaktmästarjobb” i hundgården, och att jag skulle få jobba med hundar och turister mer och mer efterhand. Det lät som ett okej alternativ som jag gladeligen tackade ja till. Jag flög upp till Svalbard, jobbade några dagar, och hade sedan ett nytt snack med chefen. Nu gav han besked om att jag inte kunde jobba som vaktmästare heller. Det fanns inget jobb för mig, och dessutom var jag tvungen att flytta ut från stugan för att ge plats åt de nya guiderna som skulle komma upp!

Med andra ord kan man säga att han behandlade mig som en hög med skit. Jag blev såklart väldigt arg, men visade det inte. Jag spekulerar fortfarande om den egentliga anledningen till att han plötsligt bestämde sig för att jag inte var något att satsa på. Han sa att han trodde att jag inte var klar för att tackla de utmaningar som det innebär att vara guide. Det ligger säkert en hel del i det, men jag tycker att det är märkligt att han då anställde mig från första början, eftersom han visste om att jag inte hade nån erfarenhet med slädhundar. Dessutom vet jag om många andra som har börjat jobba i hundgården trots att de har noll koll på hundar. Jag misstänker att den starkaste orsaken till att jag inte fick jobba kvar var att redan hade annat folk på gång som han prioriterade högre. Två av dem hade blivit rekommenderade av Fredrik och Troels, som är ansvariga för den dagliga driften av hundgården, och den tredje är en tjej som jobbade för Arctic Adventures förra säsongen.

Som kronan på verket fick jag inte längre låna en bil med fyrhjulsdrift av företaget, trots att det fanns bilar tillgängliga. På grund av det kunde jag inte längre köra de sista två kilometrarna till stugan, upp för en brant, kurvig och snorhal backe. Vid två tillfällen försökte jag köra upp med en framhjulsdriven bil som jag hade fått låna av en kompis, men båda gångerna fastnade jag halvvägs och fick be om hjälp med att få ner bilen igen. Så tillslut kom jag fram till att det smartaste var att låta bilen stå nere på stora vägen och traska den sista biten hem.

”Ny sak mot Svalbard Huskies”

… stod det på framsidan av Svalbardposten, tillsammans med en bild på en blodig hund som täckte hela omslaget.

Svalbard Huskies är alltså företaget som jag jobbade för i oktober och november, före jag bytte till Arctic Adventures. Under jul och nyår var min efterträdare Rickard i Sverige och en kille som heter Tommy var ansvarig för hundarna, eftersom ägaren Niklas var i Antarktis. Tommy gjorde inte sitt jobb. Hundhus snöade över, hundar blev instängda, slet sig, slogs, skadades, och fick inte tillräckligt med mat och vatten. De blev uthungrade, uttorkade, en hund ströp sig själv och en av valparna dog.

En tillsynsman från myndigheterna kom på inspektion och var inte alls nöjd med vad han såg. I Svalbardposten publicerades en rad artiklar i saken, och många arga insändare. Både myndigheter och turistföretag diskuterar nu vilka åtgärder som ska sättas in mot Svalbard Huskies. Tydligen är det inte första gången företaget är i blåsväder; flera liknande situationer har uppstått tidigare.

Jag kände mig evigt tacksam för att jag inte längre jobbar för Svalbard Huskies! Det visade sig vara smart att lyssna på de negativa vibbar som jag fick, både vad gäller den tunga arbetsbördan, och relationen till Niklas.

http://www.svalbardposten.no/nyheter/ny-sak-mot-svalbard-huskies

Trädland

Vid inflygningen till mellanlandningen i Tromsö tittade jag med spänd förväntan ut genom fönstret. Mina svalbardögon såg ovant på den stora mängden av civilisationens elektriska ljuspunkter. Jag anade träd där nere i mörkret, och det kändes bra. När jag närmade mig Gardemoen kom träden närmare och den kulliga landskapet kändes tryggt och välbekant. I gaten väntade min flygplatsarbetande bror på mig, vilket var väldigt glädjande och också lite förvånande. Jag fick en kram och sen var han tvungen att hasta iväg för att möta upp ett annat flygplan. I bilen mot Jönköping kunde jag inte se mig mätt på alla träd, som stod snötäckta och vykortslika längs med vägen. När jag vakande på julaftons morgon var det ljust ute. Ljus för första gången på en månad! Mina ögon var ovana och sved lite grann. På grund av ihärdiga moln skulle det dock dröja ytterligare några dagar innan jag fick se det brinnande eldklotet igen, vilket jag inte hade gjort sen i mitten av oktober. Jag stod njutandes stilla och lät det skina på mig en god stund.

Så skönt att vara ledig! Så tryggt och skönt att vara hemma och umgås med familj och släkt. Först julfirande i Falköping hos mormor och morfar, sedan mellandagshäng med familjen i Jönköping, därefter nyårsfirande med morbrors familj i deras torp utanför Linköping. Nu är jag tillbaka i Jönköping, och innan jag drar till Oslo på onsdag kväll ska det bli mer tid till familjärt umgänge. Fokus familj och släkt var alltså planen för min ledighet, men det blev lite plats för vänner också. Jag träffade Rickard, Lisa och Björn, och det var väldigt fint att se dem igen.