Den 30 december fick jag ett jobbigt mail från min chef på Arctic Adventures. Helt oväntat och väldigt kortfattat gav han besked om att jag inte fick jobba som guide.
Jag blev väldigt förvånad och besviken. Samtidigt var det lite skönt, eftersom guidejobbet kändes som en superstor utmaning. Chefen erbjöd istället ”vaktmästarjobb” i hundgården, och att jag skulle få jobba med hundar och turister mer och mer efterhand. Det lät som ett okej alternativ som jag gladeligen tackade ja till. Jag flög upp till Svalbard, jobbade några dagar, och hade sedan ett nytt snack med chefen. Nu gav han besked om att jag inte kunde jobba som vaktmästare heller. Det fanns inget jobb för mig, och dessutom var jag tvungen att flytta ut från stugan för att ge plats åt de nya guiderna som skulle komma upp!
Med andra ord kan man säga att han behandlade mig som en hög med skit. Jag blev såklart väldigt arg, men visade det inte. Jag spekulerar fortfarande om den egentliga anledningen till att han plötsligt bestämde sig för att jag inte var något att satsa på. Han sa att han trodde att jag inte var klar för att tackla de utmaningar som det innebär att vara guide. Det ligger säkert en hel del i det, men jag tycker att det är märkligt att han då anställde mig från första början, eftersom han visste om att jag inte hade nån erfarenhet med slädhundar. Dessutom vet jag om många andra som har börjat jobba i hundgården trots att de har noll koll på hundar. Jag misstänker att den starkaste orsaken till att jag inte fick jobba kvar var att redan hade annat folk på gång som han prioriterade högre. Två av dem hade blivit rekommenderade av Fredrik och Troels, som är ansvariga för den dagliga driften av hundgården, och den tredje är en tjej som jobbade för Arctic Adventures förra säsongen.
Som kronan på verket fick jag inte längre låna en bil med fyrhjulsdrift av företaget, trots att det fanns bilar tillgängliga. På grund av det kunde jag inte längre köra de sista två kilometrarna till stugan, upp för en brant, kurvig och snorhal backe. Vid två tillfällen försökte jag köra upp med en framhjulsdriven bil som jag hade fått låna av en kompis, men båda gångerna fastnade jag halvvägs och fick be om hjälp med att få ner bilen igen. Så tillslut kom jag fram till att det smartaste var att låta bilen stå nere på stora vägen och traska den sista biten hem.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar