Vid inflygningen till mellanlandningen i Tromsö tittade jag med spänd förväntan ut genom fönstret. Mina svalbardögon såg ovant på den stora mängden av civilisationens elektriska ljuspunkter. Jag anade träd där nere i mörkret, och det kändes bra. När jag närmade mig Gardemoen kom träden närmare och den kulliga landskapet kändes tryggt och välbekant. I gaten väntade min flygplatsarbetande bror på mig, vilket var väldigt glädjande och också lite förvånande. Jag fick en kram och sen var han tvungen att hasta iväg för att möta upp ett annat flygplan. I bilen mot Jönköping kunde jag inte se mig mätt på alla träd, som stod snötäckta och vykortslika längs med vägen. När jag vakande på julaftons morgon var det ljust ute. Ljus för första gången på en månad! Mina ögon var ovana och sved lite grann. På grund av ihärdiga moln skulle det dock dröja ytterligare några dagar innan jag fick se det brinnande eldklotet igen, vilket jag inte hade gjort sen i mitten av oktober. Jag stod njutandes stilla och lät det skina på mig en god stund.
Så skönt att vara ledig! Så tryggt och skönt att vara hemma och umgås med familj och släkt. Först julfirande i Falköping hos mormor och morfar, sedan mellandagshäng med familjen i Jönköping, därefter nyårsfirande med morbrors familj i deras torp utanför Linköping. Nu är jag tillbaka i Jönköping, och innan jag drar till Oslo på onsdag kväll ska det bli mer tid till familjärt umgänge. Fokus familj och släkt var alltså planen för min ledighet, men det blev lite plats för vänner också. Jag träffade Rickard, Lisa och Björn, och det var väldigt fint att se dem igen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar