Longyearbyen har en befolkning på cirka 2000 själar. Turismen har blivit en av samhällets starkaste näringar de senaste tio åren. För mig har det varit väldigt intressant att utforska och börja förstå hur turismen ser ut här uppe under årets olika månader. Man kan säga att det är säsong från februari till september, och alltså lågsäsong i oktober, november, december. Säsongen kan delas in i vinter (februari-maj), och sommar (maj-september). En stor skillnad mellan sommarn och vintern är att byn töms på fastboende under sommarn, eftersom många väljer att åka ner och få sig några veckor med värme och grönska. Nästa stora skillnad är att hålet som blir när alla "locals" är borta, snabbt fylls till över bredden med kryssningsturister. Det är många olika kryssningsbåtar, många fler än jag trodde, som angör kajen i Longyearbyen varje vecka. Båtarna kan ha allt från 10 till 3000 (!) passagerare. Oftast stannar en båt bara en dag i Longyearbyen, för att sedan cruisa vidare längs de svalbardianska öarna, eller kanske ner längs med norska kusten.
När det kommer en stor kryssnigsbåt blir Longyearbyens gator, torg och butiker plötsligt fyllda med folk. Näringsidkarna gnuggar sina händer och barnen springer ut på torget för att försöka sälja fina fossiler eller små svalbardkolbitar till amerikaner med feta plånböcker, eller pensionerade tyskar som bara pratar tyska.
Turisterna går runt precis överallt, vilket innebär både mitt i vägen och där det inte finns någon väg alls. De går i sin egen värld och fotograferar precis allt. Utanför Longyearbyens dagis har personalen satt upp skyltar med "fotografering förbjudet", för att skona de små. Och om man skulle råka svischa förbi turisthjordarna på sin cykel med geväret på ryggen kan man räkna med att bli glodd på med stora ögon.
Det finns några frågor som ALLA turister ivrigt och intresserat frågar när de möter någon som verkar tillhöra den sälla skaran av "locals":
- BOR du här?
- TRIVS du här??
- Har du SETT isbjörn?
Detta slår aldrig fel. Baren "Svalbar" har till och med tryckt upp T-shirtar med följade text på ryggen:
"Jag bor här. Jag trivs. Jag har sett isbjörn" (fast allt står naturligtvis på nordnorska).
Det är med blandade känslor som jag möter alla dessa turistande människor. Det är ju fullt förståeligt att de är nyfikna och intresserade av allt möjligt, och jag skulle säkert ha varit likadan själv. Men ibland kan man bli lite trött, och ha svårt att ske den enskilda människans nyfikenhet och intresse. Samtidigt kan det vara superroligt att ha specialkunskapen och dela med sig av den till genuint intresserade människor. Och i ärlighetens namn kan det också kännas lite gött att tillhöra den där lyckliga skaran av fastboende, man känner sig lite speciell och viktig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar