Jag tror att jag har blivit lite märkt av den senaste tidens turbulens runt jobb och boende. Jag har lite svårt att lita på och känna mig trygg med att jag inte plötsligt ska mista jobbet och boendet igen (trots att vi har avtal och skriftliga kontrakt).
Jag tror att otryggheten och oron blev extra stor på grund av att det var instabilt på så många fronter samtidigt. Det var till exempel inte bara jobbet som strulade, utan stora delar av min situation på Svalbard. En bidragande faktor var också att jag befinner mig på en ishavsö med arktiskt klimat, hundratals mil ”hemifrån”, och jag har inte riktigt vant mig vid den situationen. Tack och lov finns det många fina människor här uppe som man kan stötta sig på, och hemma finns det alltid familj och släkt som väntar med öppna armar.
Det är intressant att sätta sina egna upplevelser i perspektiv till andras. Jag tänker på människor som tvingas fly från sina hem, arbeten, vänner och familj på grund av krig eller andra jävligheter. Jag har nog bara fått en pytteliten smakbit av den oro och otrygghet som de upplever, men nu kan jag i alla fall förstå lite lite grann hur de känner. Visst är det sunt att mäta med sina egna mått, men jag kan ändå känna att mina problem är lyxproblem och att jag egentligen har det väldigt bra.
Jag reflekterar också över den omtalade balansen mellan trygghet och äventyr. Jag känner att de senaste månadernas otrygghet har gått ut över min lust att söka äventyr via friluftslivet. När vardagen i sig är ett äventyr behöver man liksom inte ännu mer.
Theres theres...
SvaraRadera