Naustet

Efter några dagar i min skokartongslägenhet på väg 222 insåg jag att jag inte ville bo ensam. Det faktum att jag inte hade hunnit lära känna så mycket folk gjorde att ensamheten blev ännu mer påtaglig i den minimala ettan. Jag satte upp lappar på diverse anslagstavlor och några dagar senare hörde Calle av sig. Jag fick gärna flytta in i den mysiga och hemtrevliga sjöboden där han och Elvira bodde, och det tackade jag snabbt mer än gärna ja till. Här bodde jag hela november, och det blev många trevliga stunder med Twin Peaks, sushi, norrsken och goda middagar.

"Mina" hundar

Svalbard huskies har 48 alaskan huskies, varav 7 väldigt söta valpar. Lilo har en kull med hela sex valpar, alla med olika färger. Frigg fick bara en valp, som liksom sin mor är helt vit. Eftersom han är enda barnet får han mycket mat, och har redan blivit större än sina kompisar i den andra kullen som är några veckor äldre. Vi funderar på att ge honom namnet ”Isbjörn”, eftersom han just ser ut som en liten sådan. Den andra kullen har inte heller fått namn än, men Christian föreslog att vi skulle ge dem namn efter fjällen i Himalaya och det är en god idé som jag som bäst håller på att vidareutveckla. Av de restrerande 41 hundarna har vi två pensionärer, Gaisa och Lady, samt fyra årsgamla hundar som heter Jäger, Fernet, Kalinka och Tequila. Resten är hundar som vi använder till turer.
I början var det inte helt enkelt att hålla reda på alla namn och egenskaper, vilka som har skador och vilka som löper, och vilken storlek de har på selarna, men nu börjar jag lära mig. Jag börjar också få mina favorithundar. Stora lugna gamla Aisa, som ser ute lite som ett lejon med sin tjocka päls, Fernet som alltid ska ”kramas”, och Venus som brukar lägga sig på rygg på marken för att hon vill bli klappad.

Utmaningar

Nu har jag varit på Svalbard i nästan två veckor. När jag väl hade klarat av flygresan var det en smärre chock att plötsligt befinna sig mitt i vintern med snö och många minusgrader. Varje dag har jag jobbat, ibland upp till tio timmar om dagen. De fyra första dagarna skulle jag lära mig allt i hundgården med hjälp av tyska Christian som hade jobbat som volontär i två månader. Tredje arbetsdagen hade jag mina första vagnturer med turister. En av grupperna bestod av hela nio personer, varav fyra små barn. Väglaget var halt, det var väldigt blåsigt och snöigt, men det gick bra. Förutom att lära mig ta hand om en hundgård på fyra dagar skulle jag också lära mig att hantera ett gevär. Niklas tog med mig till skjutbanan, och när jag sköt knästående träffade jag mitt i prick med alla fyra skotten, vilket gjorde mig väldigt stolt. Sedan drog Christian tillbaks till Tyskland och Niklas drog till Oslo en vecka, så då skulle jag plötsligt sköta allt själv. I väntan på ett elaggregat är det mörkt i hundgården från klockan fem, så då får man klara sig med pannlampan. Under dessa veckor har jag bott i två olika lägenheter, varav den första hade vidunderlig utsikt mot Hjortfjellet men i stort sett inget möblemang.

Sammanfattningsvis kan man säga att det har varit två veckor fyllda av utmaningar. Varje dag har jag tänkt en hel massa om jobbet och om Svalbard. Kommer arbetet att bli för tungt och för ensamt? Vill jag verkligen vara här på Svalbard? Jag har bestämt mig för att ge det en ärlig chans, och stanna i minst en månad för att se om jag trivs. Grundkänslan är ändå väldigt positiv. Det känns som ett priviligerium att få arbeta i den här miljön. Fjällen är fantastiskta och finns precis utanför dörren. Naturen är orörd och vild. Stjärnhimlen är underbar, polstjärnan står rakt ovanför huvudet, och jag har redan sett flera norrsken. Och klara dagar färgas den ständiga grynings- och skymningshimlen i ett oändligt antal nyanser av blått, rosa, orange och rött.

Bluesfestival

I helgen var det bluesfestival i Longyearbyen. I perioden oktober till februari kommer det inte så mycket turister till Svalbard. Men då och då arrangeras tillställningar som bluesfestvial, jazzfestival och solfestvecka, vilket lockar både turister och fastboende. Jag var på två konserter på ”puben” tillsammans med lite folk från Arctic Adventures, som är ett av många andra turföretag på Svalbard. Att komma in i en folkfylld pub och lyssna på musik kändes som en välbehövlig paus från det ensamma hundgårdsarbetet ute i kylan. Både banden bestod av väldigt skickliga musiker, speciellt en tjej som var helt rå på fiol. Det spelades ”bluegrass”, vilket inte direkt är min favoritgenre, men det var så mycket energi och glädje i musiken att jag gärna lyssnade ändå. Höjdpunkten var när de spelade ”Man of constant sorrow”, som är ledmotivet i filmen ”Brother where art thou”. Då tänkte jag med stor saknad på mysiga filmkvällar och fina människor i värpingekollektivet.

Mitt nya jobb

Plötsligt var jag guide för slädhundsturer! Norrmännen får friluftslivet med modersmjölken och är lite mer laidback när det kommer till certifiering av guider. I Sverige har det nyligen införts en fet fjälledarnorm som man måste uppfylla om man ska konkurrera på arbetsmarknaden för guider. Kanske kommer det en liknande norm i Norge, men än så länge är det fritt fram för vem som helst att pröva lyckan som guide. Flera slädhundsguider som jag har träffat här på Svalbard började jobba utan att ha erfarenhet av vare sig hundar eller guidning, så jag är i gott sällskap, vilket känns skönt.

Högsäsongen för slädturer är i mars, april och maj, och då kommer jag att köra turer med turister hela tiden. November till februari är mörkertid och lågsäsong, vilket innebär ett par turer i veckan. Än så länge har det inte kommit tillräckligt mycket snö för att köra släde, så då kör man med en hästkärra på vägen istället.

Den mindre glamorösa delen av jobbet är ”handling”, vilket betyder att man tar hand om hundarna och ser till att de har det bra. Jag åker ut till hundgården, som ligger en mil utanför Longyearbyen, två gånger om dagen. En gång för att ge hundarna vatten, och hacka bort deras frysta bajskorvar. Och en gång för att ge dem mat. Att klappa hundarna och ta hand om eventuella skador ingår också i jobbet. När det kommer mer snö kommer jag också att behöva lägga en hel del tid på snöskottning.

Jag jobbar för ett företag som heter Svalbard huskies. Ägaren är svensk och heter Niklas. Under lågsäsongen kommer jag att jobba mycket ensam i hundgården, men under högsäsong är vi två anställda.

Svalbard!?

Svalbard är en liten ögrupp som ligger på ca 80 grader nord, halvvägs mellan Nordpolen och norska Nordkapp. Ögruppens största ö är Spetsbergen, som har fått sitt namn efter de spetsiga topparna på södra delen av ön. Runt Longyearbyen är fjällen däremot extremt platta. Svalbard administreras av norska regeringen, men är ändå inte helt norskt. Nästan 40 länder har skrivit på Svalbardtraktatet, vilket ger dem rätt att bedriva verksamhet på ögruppen. Förutom de norska bosättningarna som hyser drygt 2000 invånare, finns även en rysk gruvby med ca 500 invånare och en polsk forskningsstation som bemannas av ett tiotal personer. Den norska delen av befolkningen bor till största delen i Longyearbyen, som är en modern liten by med affärer, hotell, restauranger, universitetscenter, simhall, bio, museum och så vidare. Byn grundades i början av 1900-talet och fram tills för bara femton år sedan var gruvdriften den helt domenerande näringen. Idag är turismen och forskningen lika viktiga som kolbrytningen. För att komma till Svalbard måste man tyvärr flyga, antingen från Oslo eller från Tromsö. Mig veterligen finns ingen reguljär passagerartrafik med båt, men jag ska undersöka saken närmare.
Klimatet på Svalbard är tack vare Golfströmmen mildare än vad man kan förvänta sig på dessa breddgrader. Medeltemperaturen på vintern är runt femton minusgrader, och på sommaren cirka fem plusgrader.

Resan till Svalbard

Att hänga massa med familjen kändes så väldigt tryggt, och skönt. Jag tycker så mycket om dem, och var så glad att se dem igen. Det var inte helt lätt att slita sig från den goa trygghetsbubblan, och vinka hejdå till mor och bröder. Ut i världen igen och klara sig på egen hand.

Det var en lång resa till Svalbard. Den startade i Jönköping klockan 17.00 på tisdagen. Jag satte mig på en swebus till Mariestad av alla städer. Det var en underbar höstkväll. Perfekta höstfärger, en helt klar himmel vars färg blev djupare och djupare, trygga och kära landskap. Jag njöt lövens färgprakt så som man gör med vetskapen om att man ska tillbringa den närmaste tiden i en trädlös polarnatt. Efter en timmes väntetid i Mariestad gick färden till Örebro där jag skulle vänta i tre timmar. Jag hade tagit för givet att väntsalen i Örebro skulle stå till mitt förfogande, men icke. En securitasvakt kom och låste och pekade bort mot ett hotell i vars lobby man antagligen kunde ta skydd mot minusgraderna. Mycket riktigt fanns där en trevligt receptionist som bjöd på inomhusvärme, en mjuk soffa, en kopp te och en tidning. Mycket bättre än SJ:s väntsal alltså. I lobbyn kunde jag bland annat skåda teckenspråkstalande människor som dök upp lite varstans, samt en polisbil som blev bortfraktad av en bärgningsbil. På nattbussen till Oslo fick jag inte så värst mycket sömn, men det kompenserades av att en söt medpassagerare ovetandes råkade sova mot min axel.

Solen gick upp över Gardermoen, där min bror för övrigt precis har fått jobb. Båda mammas stora barn blir alltså ”norska” samtidigt. Lyckligtvis kunde jag checka in både skidbag och ryggsäck som specialbagage, vilket innebar att det inte var så hankigt med övervikskontroll. Fast jag hade faktiskt lyckats hålla kilona nere den här gången. Endast 38 kg + handbagage. Inte så illa med tanke på hur länge jag kanske kommer att vara borta, och att jag har med mig kläder och utrustning nog för en polarexpedition (nästan…)

Min flygrädsla bekämpade jag med Uneståhls avslappningsskiva. Om man är rädd innebär det att man spänner sina muskler. Är man avslappnad kan man alltså inte känna rädsla, i alla fall inte flygrädsla. Det metod funkar och kan rekommenderas.
Till min stora glädje var det klart väder ända från Oslo till Vindelfjällen. Jag studerade fjällkedjan med fascination. Tänkte att det finns så otroligt många fina fjällområden att utforska. Jag följde med på kartan och kunde konstatera att jag bland mycket annat kunde se Jotunheimen, Dovre, Sunnmörsalperna, Åreskutan, Skäckerfjällen, Syterskaret och Tärnasjön. Det hade varit väldigt fint att kunna se hela Kungsleden uppifrån, se landskapet som jag och Camille stretade igenom, men tyvärr kom det ett molntäcke som varade resten av flygturen.

Att landa i Longyearbyen kändes overkligt, och overklighetskänslan finns fortfarande kvar. Jag kan inte riktigt fatta att jag är på Svalbard, platsen som har funnits i mina tankar och drömmar så länge.

Hejdå Sverige

För en dryg vecka sen blev jag uppringd av Niklas på Svalbard Huskies som undrade om jag ville komma upp och jobba för honom. Jag hade tidigare kollat runt efter jobb hos flera olika turföretag på Svalbard, och nu fick jag alltså napp! Niklas hade en tjej som skulle ha jobbat hela säsongen, men när hon helt oväntat kom in på en utbildning som hon vill gå, behövde han någon som kunde komma upp med en veckas varsel. Jag skulle lämna besked så snart som möjligt tyckte Niklas, gärna redan nästa dag.

Bara någon timme före jag fick jobberbjudandet hade jag varit ute på en lång härlig höstpromenad i skogen på Frösön. Under promenaden pratade jag med Rita som har bott på Svalbard, och nånstans i samband med det samtalet bestämde jag mig för att verkligen satsa på att att försöka få ett jobb på Svalbard. Så Niklas kunde nästan inte ha ringt mer lägligt. Jag sa att jag behövde fundera lite på saken, men visste nog redan då att jag skulle tacka ja.

Jag slängde mig iväg till bibblan och bokade en bussbiljett ner till Stockholm redan tidigt nästa morgon. Efter en halv natts packning, mycket funderande och några få timmars sömn, hade jag hastigt och lustigt avslutat den fina och fundersamma östersundsvistelsen och befann mig på en buss söderut. Den första snön hade lagt sig, en frasigt tunn isskorpa låg på sjöarna, dimma steg från sänkorna och solen var på väg upp. När vi kom till Tönningsbro hade jag fattat det definitiva beslutet att ta jobbet. Kloka råd från Emelie, Erik, Rita, Narve, mor och inte minst pärlan Björn hjälpte mig på vägen. Jag ringde till Niklas och sa att jag var på.

I Stockholm träffade jag min syster och hennes mysiga familj. Jag fortsatte södeut med nattbussen och var i Jönköping klockan halv fyra på natten. Snälla mor betalade en taxi så att jag kom hem med allt mitt tunga pick och pack innan de första stadsbussarna hade börjat gå. Under veckan hade jag fina stunder med mamma, Krille, Mikael, mormor och morfar, samtidigt som jag försökte få gjort alla förberedelser inför svalbardvistelsen. Sista dagarna blev dumt nog lite stressiga, men så är det när man råkar få jobb med kort varsel. Jag hann ju inte ens skriva på min blogg, ve och fasa! ;)

Jag och Björn lyckades med bedriften att befinna oss i samma stad några dagar, vilket innebar att vi kunde ses för första gången på sjukt länge. Väldigt inspirerat häng som bland annat resulterade i improviserade minipizzor och att Björn försökte lifta med en polisbil. Men det är en annan historia.

Under veckan försökte jag få in i mitt huvud att jag ska flytta till Svalbard, vilket är något som jag har drömt om ända sen jag var där med folkhögskolan för 4,5 år sedan. Det kändes grymt spännande, och jag kände en viss oro eller kanske rädsla. Skulle Niklas vara schysst, skulle jag klara jobbet, skulle jag trivas socialt, skulle jag klara kylan, isbjörnarna och mörkret, och flygresan, skulle jag överleva den?
Jag tänkte på att man måste räkna med rädsla för att kunna ta sig an de stora utmaningarna och uppfylla de stora drömmarna. Jag tänkte också på att jag alltid kunde ångra mig när jag väl hade kommit till Svalbard. Då hade jag i alla fall testat, och skulle kunna gå vidare mot nya mål istället.

Kollektivet Hängmattan

Nu har jag tillbringat två veckor i Östersund. Höstens färger har blivit intensivare och häromdagen kom första nattfrosten. I mitt huvud har framtidstankar dagligen snurrat och surrat omkring. Tänka, skriva, prata, surfa, maila, söka jobb och tänka lite till. Detta har blandats med skönt häng med Erik och Emelie i kollektivet Hängmattan till en göttig sörja, med smak av vitlök. Parallellt med skapandet av en vettig framtidsplan har det klättrats, sprungits, cyklats och dessutom dumstrats en hel massa mat som till slut har fyllt upp kollektivets stora frysbox. Vi har även köpt 50 kilo rotsaker för 50 öre kilot, och lagrat nere i husets jordkällare. En bra uppbunkring inför vintern med andra ord.
Vad ska det då bli av mig framöver? Tja, vi får se hur det går med mina jobbansökningar. Men förhoppningsvis blir det något med mycket snö, fjäll och latitud.