Prylar, prylar, prylar

När jag flyttade från gården insåg jag hur sjukt mycket saker jag har. Jag bestämde mig för att göra en rejäl utrensning. Slänga, sälja och ge till second hand. Faktum är att jag gjorde mig av med typ en tredjedel av alla mina grejer. Det kändes väldigt skönt och är något jag varmt kan rekommendera. De ägodelar som återstod packade jag ner i mormor och morfars förråd i Falköping och i mammas garderober på Källgatan i Jönköping. Där ska de få vila tills nästa gång det är dags att sätta bo.

Utflyttning!

Före jag kunde sätta igång och packa ner mina saker fick jag lov att bara sätta mig ner en stund. Reflektera, känna efter, och ta sats att börja montera ner mitt hem i Lund. Det var lite svårt att ta det där sista avgörande steget. Att packa och flytta kändes väldigt vemodigt. Ledsamt att lämna något jag tycker så mycket om, och har så många fina minnen ifrån. Det kändes också lite läskigt att lämna tryggheten. Samtidigt kändes det väldigt spännande och roligt att kasta loss och ge mig av mot okända äventyr.

Jul, jul

Julen firade jag på vanligt vis med mamma, Mikael, Krille, mormor, morfar, morbror Örjan, kusin Sofia och hennes mamma Anna-Lena. I år var även Krilles flickvän Emma med. Vi brukar fira hemma hos mormor och morfar i Falköping. Förutom att träffa mina nära och kära är det alltid en höjdare att äta mormors vegetariska julbord.

Vad händer nu?

I oktober fixade jag med Fältbiologerna, i november skrev jag, och i december planerade jag och förberedde för vårens äventyr. De senaste åren har jag haft många olika tankar om vad jag vill göra med livet när jag känner mig klar i Lund. Till slut kom jag fram till att jag vill resa runt i Sverige och Norge och hålla på med friluftsliv i alla dess härliga former; turskidåkning, telemark, klättring, paddling, vandring och så vidare. Att hitta en aktivitet som känns mer meningsfull för mig än friluftsliv tycker jag är svårt, och tror att jag vill ägna mig åt det under hela 2009, eller så långt pengarna räcker. Planen är att bo hos folk jag känner, samt en del i tält. Under vintern och våren kommer det mest vara fokus på turskidor och telemark. I stort sett kommer jag att börja i norra Dalarna och successivt arbeta mig norrut :)

Hemmagjort luciatåg

Detta borde fler göra på luciadagen: lussa för sina nära och kära! Vi gick runt till grannar och andra vi känner och överraskade dem med ett litet luciatåg. Många glada ansikten möttes vi av, och det kändes väldigt fint. Sista anhalten var kollektivet på Vegagatan där vi blev bjudna på nybakade lussebullar och glögg. Det kändes helt klart värt att gå upp klockan 6 för att få uppleva denna morgon och förmiddag. Med i tåget var jag, Jennie, Anna, Camille, Jacob, Ellen och Robin.

Klimatdemonstration

Denna dag är utsedd till årlig global climate action day. I Lund var vi ca 200 personer som demonstrerade för tuffare politiska tag mot klimatförändringarna. Några dagar senare var vi ett gäng personer som samlades på stortorget för att sjunga ”Den blomstertid nu kommer – men alldeles för snart” (alltså den gamla fina psalmen, men med omgjord text om klimatförändringar). Både demonstrationen och sången blev uppmärksammade i lokala tidningar. Gött!

Motdemonstration

Söndagen den 30 november hade ett 50-tal nazister samlats i Lund för att demonstrera. Ett 1000-tal motdemonstranter slöt upp för att protestera mot demonstrationen. Folk i olika åldrar och olika sociala grupper var med i motaktionen. Det kändes fint och lite rörande.

Vad gör du Theres?

Vad gör du i höst egentligen Theres? Det är det många som har frågat mig. Och det kan kännas lite jobbigt att försöka förklara att jag varken pluggar eller jobbar. Det intressant att denna plugga-jobba-norm är så otroligt stark. Det kan vara jobbigt att gå mot normen, och få människor att förstå att man vill göra det.
Man kan ju leva ett lyckligt liv utan alls mycket pengar och behöver därför inte jobba som en tok. Och visst är det kul och bra att plugga på många sätt och vis, men det finns ju oerhört mycket annat man kan ägna sig åt också. I oktober var det alltså Fältbiologerna som fick mycket av min tid, och nu i november har jag ägnat mycket tid åt att skriva. Jag skriver för min egen skull, tankar om allt möjligt. För att det känns bra, är kul och utvecklande. När jag skriver brukar jag sitta i mitt kära gamla Wrangelbibliotek. Det känns lyxigt att man kan utnyttja alla faciliteter gratis; trådlöst internet, lunchrum, piano, park och äppelträd.

Skidor på golfbanan

Ikväll hade jag skidpremiär i Skåne. Värpinge golfbana visade sig vara väldigt lämpad för skidåkning. Jämnt och fint snötäcke, små kullar att leka på, och inte en kotte så när på en hare. "Lite som fjället", sa Ellen som var ute och åkte i måndags. Bortsett från ljuden från motorvägen och ljusen från shoppingområdet. Det var väldigt härligt att glida fram över snön, och det kändes schysst att "reclaima" golfbanan.

St Hans backar

I helgen kom två goda ting till Skåne som gjorde mig väldigt glad: Snö och Malin. Malin och jag har inte träffats sedan i juni; jag har saknat henne och allt roligt vi hittade på i våras då hon bodde på Vegagatan. Snön och jag har inte setts ordenligt på väldigt länge känns det som. Lund blir en helt annan, ljusare och vackrare stad, i snön och man börjar fundera på att styra sin kosa norrut. På söndagen promenderade vi i snöglittret till St Hans backar. Jag och Malin passade på att åka "liggunderlag-i-sopsäck" med Tor och Odd, vilket var väldigt roligt.

Kimpro

Kontaktimprovisation är den bästa dansformen som finns. På söndagar på Barnens scen i Malmö går det av stapeln. Jag var även på en helgworkshop och fick bättre koll på vad det handlar om. Dansen är helt improviserad, till eller utan musik. Det kan vara lugnt eller energifyllt, det kan likna akrobatik eller improvisationsteater. Viktiga ingredienser är balans, tyngd och mycket fysisk kontakt med den eller dem man dansar med. Kolla www.kimpro.se

Café Marmelado

Hemma hos Jennie, Anna, Daniel, Jocke och Erikka på Trädgårdsgatan har jag hängt mycket i höst. Det är ett kollektiv fyllt av fina människor, spännande chokladbollar, kärlek, värme, mycket musik, instrument och sång. I fredags ordade de Café Marmelado, en kväll med öppen scen, konstutställning och kakor. Det var en helt fantastisk kväll; massa sköna människor och många fina uppträdanden.

Husockupationer

I Lund har bostadsbristen varit på tapeten i allra högsta grad den senaste tiden. "Smultronstället" var ett hus som ockuperades i flera veckor. När ockupanterna blev utkörda och huset rivdes bestämde man sig för att ockupera två nya hus. När jag och Jennie var ute på en springtur hamnade vi mitt i en stor polisinsats som gick ut på att få ut åtta ockupanter från ett hus på bankgatan. En skylift användes för att plocka ner folk från taket. Jag och Jennie trotsade polisernas förmaningar och smög oss in på en bakgård mitt emot det ockuperade huset. Därifrån hade vi fin uppsikt över händelseförloppet. Insatsen gick ganska lugnt till, men den var väldigt överdimensionerad. Spännande att titta på iallafall.

Dumstring

Ett smart sätt att skaffa mat. Det är gratis och det är miljövänligt. Man tar det som butikerna slänger. Om kvällen när det är mörkt och folktomt rotar man runt i containrarna och hittar allt möjligt. Frukt, grönsaker, bröd, ägg, ost, godis och så vidare. Det är galet att det slängs så mycket mat tycker jag.

In my heart

I och med distriksårsmötet avgick jag som ordförande och hemsideredaktör för Skånes Fältbiologer. I helgen hade vi "överlämningsdag" då vi gav lite tips och trix till den nya styrelsen. Så nu är jag helt "fri" från föreningen. Det känns lite sorgligt att styrelsetiden är över, och det känns lite konstigt att inte ha samma inflytande och koll på allt som händer längre. Samtidigt är det väldigt skönt att slippa arbete och ansvar. Och det känns väldigt bra att den nya styrelsen är så stor, peppad och kompetent. Jag ska nog ta en liten paus från Fältbiologerna nu, men börjar kanske engagera mig inom någon annan del av föreningen om ett tag. År 2009 fyller jag 25 och det är därför sista året jag kan vara medlem med gott samvete, så det gäller att passa på.

Camille flyttar till Grönland

I helgen hade Camille utflyttningsfest. Hon ska flytta till en ekologisk gård utanför Veberöd som lustigt nog heter Grönland. Det känns tråkigt att hon är borta och jag saknar henne redan. Andelen fransyskor i kollektivet kommer dock hållas på en stabil nivå, eftersom Brunilde från Toulouse flyttar in.

Gratis outnyttjad mat

I Lund finns det massa gratis mat överallt som väntar på att samlas in; valnötter, nypon, kvitten och mängder med äpplen. Till de lite mer okända hör ekollon och jordärtskockor. Ekollonen blir goda och perfekta att göra "bollar" av när man har kokat dem tre gånger, så att bittra och ohälsosamma ämnen försvinner. Jordärtskockorna växer i mängder, de sprider sig som ogräs, längs åkerkanterna på ett fält nära Värpinge by. De är supergoda till det mesta, men max två åt gången kan man äta om man vill undvika gaser och magknip.

DistriktsÅrsMöte

I helgen gick Skånes Fältbiologers Distriktsårsmöte av stapeln. Under hela oktober har jag varit ganska upptagen med att förbereda mötet; ordna lokal, guide, artister, verksamhetsberättelse, budget och så vidare. Helgen flöt på bra, folk hade kul och årsmötet förlöpte smidigt. Höjdpunkten var exkursionen till Hallands Väderö i strålande sol. Ute på ön växer en sagoskog med de största, äldsta och knotigaste gamla ekar och lindar jag någonsin har sett.

Barfota i oktober

Att gå barfota är bland det bästa som finns. Tidigare har jag dock inte haft vett nog att gå barfota i oktober, men Jennie och Jacob inspirerade mig och fick mig på andra tankar. Man ska bara se till att inte stå still för mycket, och vara varm i övriga kroppen. Höstlöv mot nakna fötter, det är grejer det.

En helg fylld till bredden

I helgen var jag och hälsade på en sväng i Jönköping och Falköping. På fredagen bjöds det till dubbel 25-årsfest eftersom mina gamla bardomsvänner Magnus och Martin fyllde år. Riktigt trevligt att träffa dem och deras kompisar. På lördagen kollade jag på film med Krille, Emma och Mikael och på måndagen bar det av till Skogastorp för att hjälpa morfar med lite snickerier på torpet. Den fina helgen överskuggades av trubbel med avloppet i källaren. Hela lördagen tillbringade jag i skytteltrafik mellan källartoaletten och tvättstugan. Vattnet i toan steg sakta men säkert och tog med sig allsköns illaluktande skrufs från avloppet. Om man inte var snabb nog med att ösa svämmade det över på toagolvet. Sent på eftermiddagen kom äntligen en slamsugarbil och kunde, efter flera timmars jobb, till slut lösa problemet. De tror att allt berodde på att avloppsrören nyligen "renoverades" genom att man la en beläggning av plats på insidan av rören.

Under stjärnorna

Två gånger i höst har jag och Camille sovit ute i trädgården. Båda nätterna har varit stjärnklara, och jag har sovit bekvämt och bra i min supervarma sovsäck. Trädgårdssovning är bästa tipset för den som vill ha friluftsliv i stadsvardagen. På Nordfjord var det ofta som vi gick ut och sov i vindskyddet en liten bit från skolan, och jag har velat ta upp den fina vanan här i Lund ända sedan jag flyttade hit. Tack vare inspiration från Jennie, som sover utomhus i tid och otid, fick jag äntligen en spark på kragen och ett tag i baken och gav mig ut under stjärnorna.

Trädklättringskurs

Ännu en härlig trädklättringskurs med Fältbiologerna. Den här gången höll vi till i Stättared nordöst om Varberg. Vi lärde oss friklättra i träden. Det betyder att man inte hänger i rep och slingor för att ta sig upp, utan istället klättrar på själva trädet. Man är säkrad, men det finns ändå en risk att man faller några meter. Ett friare och på många sätt roligare sätt att klättra på.

Platser att tycka om

När min tid i Abisko närmade sig sitt slut började det kännas sorgligt att jag skulle åka därifrån. Jag tycker verkligen om naturen däruppe, och det kändes som att jag precis hade börjat få fin kontakt med folket. Ja, det kändes verkligen ledsamt att lämna allting. Och nu när jag är nere i Lund tänker jag på Abisko, hur härligt det var att leva med den orörda fjällvärlden inpå knuten, och jag känner saknad. När tåget rullade ner igenom Kiruna och Gällivare kändes det som att det var jobbigt mycket bilar, vägar, människor och byggnader överallt. Det var bra att jag mellanlandade lite hos mormor och morfar i Skogastorp för att acklimatisera mig till civilisationen. Men sedan jag vande mig förvånandsvärt och nästan läskigt fort tillbaka till stadens myller. Och samtidigt som det var tråkigt att lämna de nordligare breddgraderna var det fint att komma söderut igen. Det första odlade fältet som jag såg utanför tågfönstret fyllde mig med glädje och hemkänsla. Jag tyckte om att åter få se frodig, somrig natur med frukter och gröna blad. När jag kom ner till Lund kände jag att jag verkligen tycker om den här staden, och än mer mitt kära hem på Värpinge gård.

European social forum!

Dagen efter att jag kommit hem till Lund kastade jag mig in i European social forum. Till forumet kommer tusentals människor från olika europeiska organisationer som sysslar med typ rättvise- och miljöfrågor. Under forumet ordnas hundratals seminarier och workshops, och mängder av kulturhändelser. Jag kände mest för att ha kul och träffa folk så jag hängde mest på lite olika konserter och fester. ESF var faktiskt den perfekta grejen för mig just nu. Jag har ändå saknat en del av det staden kan erbjuda, och det var riktigt schysst att bara kunna ta del av det stora utbud som ESF hade att erbjuda. Dessutom fick jag chansen att träffa många av mina kompisar och bekanta på en och samma gång. På fredagen ordnades den största klimatkrocken i de malmöitiska klimatkrockarnas historia. Någon uppskattade det till att 500-1000 människor blockerade trafiken på den stora Nobelvägen, vilket skedde i en och en halv timme. Fin stämning och väldigt peppande. På kvällen var jag på en gatufest tillsammans med Odd och hans kollektivkompis Kajsa. Under festen blockerades en gata under flera timmar, och det hela var tänkt som en protest mot kommersiella inslag inom globalisering och massbilism. Vi var med en liten stund och kilade sedan iväg till en konsert med reaggee-folk-bandet Kultiration. Dock höll vi på att inte komma dit på grund av den massiva samling poliser som hade samlats på grund av gatufesten. Konserten var riktigt bra. Många dansande människor och en atmosfär som var mättad av gläde och kärlek. Efteråt drog vi tillbaka till gatufesten, och höll denna gång på att inte komma in på grund av den sjuka mängden poliser överallt. Jag tycker att det är bra att det finns en polis som kan upprätthålla allmän ordning, men det var verkligen ett löjligt stort pådrag som kändes lite väl överdimensionerat. När vi väl kom in på festen hade den precis avslutats. Tyvärr blev det en del vandalism, i form av klotter och en pangad ruta. Det var tråkigt att det blev så, men tydligen uppskattades det att det inte var mycket värre än en vanlig fredagskväll, så det var kanske inte så farligt ändå. Mitt eget deltagande i gatufesten var alltså ganska begränsat, men det var iallafall spännande, kul och intressant att vara på plats. Lördagens stora händelse var den gemensamma avslutande demonstrationen. Cirka 15000 personer tågade fram på Malmös gator, i kringelkrokar från Rosengård till Pildammsparken. Det var en riktigt härlig stämning, och det kändes lite som att folk gick man ur huse för att antingen gå med i, eller bara observera demonstrationen. Det var fint att känna samhörigheten med alla dessa människor, och jag fick en hoppfull känsla av att det ändå finns ganska mycket vettigt folk som tillsammans kan åstadkomma ganska många vettiga saker.

Chili Thai med brorsorna

Jag och mor låg i sköna soffan och pratade och slappade i flera timmar. Sen drog jag, Mikael och Krille till Chili Thai för en försenad födelsedagsmiddag (Krille fyllde 22 den 22:a augusti). Vi käkade mongolisk buffé, vilket är något av det godaste jag vet. Det var fint att träffa familjen igen, även om det bara var för ett litet tag. Gläder mig redan till jul då vi får mer tid tillsammans.

Klätteruppdrag

En kort visit gjorde jag på Skogastorp. Jag fick uppdraget att klättra upp i det höga päronträdet och plocka ner alla frukter, och att rensa alla fågelholkar. Det var roligt med ett klätteruppdrag :) Innan färden bar vidare mot Jönköping hann vi också med lite lieslåtter.

Färgsprakande höst

Sakta men säkert blev fler och fler löv allt gulare och gulare. När jag och Jennie kom tillbaka från Lofoten hade hösten helt klart tagit ett stadigt tag om Abisko. Så otroligt vackert med alla färger! Och dessutom började det falla nysnö på de högsta fjälltopparna. Så fint! Min sista vecka i Abisko hade vi klarblå himmel och sol varje dag, vilket gjorde njutningen ännu större.

Del 6: Permafrostmätningar

Sista dagarna i Abisko jobbade jag med Maggan ute på Storflaksmyren. Under myren är marken alltid frusen, vilket kallas för permafrost. Ovanpå den ständiga tjälen finns ett lager som tinar på sommaren. Det här lagret kallas för "det aktiva lagret", och dess tjocklek fick jag i uppdrag att hjälpa till att mäta. Detta görs med hjälp av ett spett som man trycker ner i marken tills det tar stopp. Mätningarna sker i fyrkanter på tio gånger tio meter, och man sticker ner spettet en gång varje meter. Jag fick också gräva efter skatter i myren. Det var iallfall lite så det kändes att gräva upp loggrar som har legat nere i torven ett helt år. Loggrarna ligger på 15 respektive 50 centimeters djup och de mäter och registerar marktemperaturen en gång i timmen. När jag hade grävt upp en logger kunde Maggan direkt tömma datan i datorn, och man fick se en snygg graf på hur marktemperaturen hade varierat under året. Sedan la jag tillbaka loggrarna i jorden igen, och där ska de stanna ett helt år till. När vi jobbade med detta hade vi besök av två italienska journalister från ett av Italiens största resemagasin. De skulle göra ett reportage om Maggans forskning, och de ställde massa frågor och tog många foton. Det var kul och intressant att vara med om detta, och journalisterna var väldigt trevliga och intressanta att prata med.

Pub i Abisko minsann

Dags för ett besök på puben på Abisko turiststation. Puben håller till i "Storstugan", där det bland annat finns en stor öppen spis och sköna stolar. Väldigt gemytligt och trevligt. Lugnt, och lagom mycket folk för min smak.

Del 5: Insekter

Att samla in insekter ingick egentligen inte i mina ordinarie fältassistentuppgifter utan var ett specialuppdrag som jag fick av en Markus (förnamn på M såklart) på ekologiska institutionen i Lund. Jobbet gick i princip ut på att placera massa gula plastbyttor i olika miljöer. Byttornas färg drar till sig insekter och sedan drunknar dem i glykol. När de små liven är insamlade ska Markus artbestämma dem och därmed få bättre koll på insektslivet i Abisko.

Norrsken

Nätterna blev fort mörkare och mörkare. Det kändes ganska skönt, och när jag fick se de första stjärnorna blev jag väldigt glad. Eftersom det är ont om störande elektrisk belysning i Abisko kunde man snart se en sån där fantastisk stjärnhimmel som inte kan skådas i mer civiliserade strök. Min sista vecka i Abisko hade vi strålande klart väder dag som natt. Perfekta förutsättningar för att se norrsken alltså. Jag har sett skenet några få gånger förut, men mina norrskensupplevelser i Abisko är helt klart de finaste hittills. En av kvällarna hade vi, förutom klart väder, turligt nog även strömavbrott och ingen måne. Mot den becksvarta bakgrunden dansade norrskenet fram och täckte en väldigt stor del av himlen. Jag visste inte var jag skulle titta för att få med mig allt, och tillslut la jag mig ner på den kalla marken för att få en så bra överblick som möjligt. Det mesta av skenet var i olika nyanser av grönt, men vi fick även syn på ett rörligt ljus som hade röda och lila färger i sin nederkant. Naturen, speciellt här uppe i norr, är helt otroligt fantastisk.

Lägereld i samekåtan

På stationsområdet finns en samekåta, som fördes upp i demonstrationssyfte för en sisådär femtio år sedan. Att ha en lägereld i kåtan var väldigt mysigt. Gitarrspel och marshmallows agerade stämningshöjare.

Vandring till Pålnoviken

Sista övernattningsvandringen i Abisko gick till STF-stugan i Pålnoviken. Stugan ligger vid Torneträsks västra ände, och det tar cirka två timmar att gå dit från E10:an. Vårt sällskap besstod för ovanlighetens skull av enbart två nationaliteter; tre svenskar och tre holländare. När vi kom fram till stugan tände vi en lägereld nere vid sjön. Det var väldigt mysigt, men stämningen fortogs till en början en aning eftersom vi hittade resterna av två slaktade älgar precis vid vår eld. Massa små slamsor, en nos och ett huvud med ögonen kvar. Ganska obehagligt. När vi kom tillbaka till Abisko fick vi höra att det ryktas om att det spökar i Pålnostugan. Jag är glad att jag inte visste om det före vi gav oss av.

Värsta partyt

Denna lördag hade vi sommarens första och enda ordentliga fest. Alla var väldigt peppade och hade någon slags uppdämnt festbehov. Vi inledde med ett storartat knytkalas, och efter att folk hade fått i sig lite alkohol vågade de flesta sig upp på dansgolvet.

Lofoten!

En hel vecka fick jag ledigt från jobbet. Jennie och jag fick låna en bil av en sjukt snäll jobbarkompis. Vi valde att utforska en av Lofotens öar, Austvågöy, istället för att bila runt hela ögruppen och uppleva naturen genom bilfönstret. Ett lyckat beslut. Vi vistades utomhus nästan hela veckan, sov i tält på nätterna och gjorde grejer ute på dagarna. Så himla gött! De första två nätterna sov vi lite utanför Kabelvåg. Första dagen tillbringande vi bland annat på solvarma klippor i fiskeläget Henningsvaer, som ligger på några små öar en bit ut i havet. Dagen därpå gav vi oss av på en vandring i fjällen mellan Kabelvåg och Svolvaer. Vi hittade en underbar lägerplats vid en liten hjärtformad sjö mellan två branta toppar, och med utsikt över havet i söder och en stor fjord i norr. Efter vandringen tältade vi i klätternästet Kalle och låg en hel solig och somrigt varm dag vid havet och läste, tecknade, lyssnade på musik. Iväg så mot nordsidan av Austvågöy för att se solnedgången mot havet. Jag blev riktigt glad när vi äntligen hittade den perfekta lägerplatsen, och Jennie lagade en underbart god middag medan jag satte upp tältet. Dagen därpå bjöd på den häftigaste, luftigaste topptur jag någonsin varit på. Först upp på en jätteplatå med vidunderlig utsikt i alla väderstreck. Sedan längs med en lång smal egg upp på Matmoran, som toppen hette. Under turen lärde vi oss (den hårda vägen) att man inte kan koka mat i havsvatten och att ett väderomslag kan komma väldigt plötsligt. Lofotens natur är verkligen vild, dramatisk och makalöst vacker. Men när vi närmade oss våra svenska lugna, rundande fjäll kändes de mycker mer hemma och inbjudande.

Bastu

Ganska mycket bastubadande har det blivit i Abisko. Stationen har inte mindre än tre bastuar, varav två elektriska och en vedeldad. Den vedeldade är helt klart den schysstaste. Den ligger nere vid stranden, och har ett stort fönster med utsikt mot Torneträsk. När man har blivit outhärdligt varm springer man ut i doppar sig i sjön, och står sedan en stund på stranden och betraktar stjärnhimlen. Sedan in i bastun igen och känner värmen komma tillbaka till kroppen. Härligt!

Global fussball

Flera gånger under sommaren har vi spelat fotboll på stadion i Abisko. Stadion består av en liten plan med rullgrus och är den enda plats i Abisko där man kan spela fotboll. Planen är omgärdad av en rink och är belägen vid Abisko skola.

Prinsessan i trailern - eller - Konsten att lura en Kronprinsessa

I veckan var Kronprinsessan på en fyra dagars visit på forskningsstationen. Stationen drivs ju av kungliga vetenskapsakademien, och dessutom är Viktoria beskyddare av det Internationella Polaråret som är i år. Jag var inte särskilt intresserad av att träffa prinsessan och tyckte att det var rätt skönt att jag, Maria och Lena råkade vara iväg på vår vandring precis samtidigt som hon var här. Prinsessans besök har varit det stadiga samtalsämnet på stationen flera veckor både före och efter att hon kom hit. Föreståndaren Terry och sekreteraren Linnea har funderat mycket på praktiska saker runt prinsessans vistelse, till exempel vad som skulle finnas i lägenheten som hon skulle bo i. När jag pratade med Terry dagen innan Viktoria skulle komma verkade han ganska stressad och nervös. Jag tycker att det är lite sjukt att det ska bli sådan uppståndelse bara för att det kommer hit en kunglighet. Det verkar ju som att hon är värd mer än andra och det känns inte rätt. Något som var mer komiskt med hennes besök i Abisko inträffade när hon skulle ut till Stordalen och titta på TDL:en (jajemän - Kronprinsessan var inne i "min" lilla trailer ute på myren). Grejen är att instrumentet har varit väldigt ostabilt de senaste veckorna. Signalen har varit låg och maskinen har ofta slagit av sig själv. Därför bestämde professor Torben att vi skulle lura prinsessan att tro att allt var frid och fröjd i vår trailer. Istället för att dataskärmen skulle visa de pågående mätningarna skulle en sparad snygg stillbild med hög signal och fina värden användas. Sagt och gjort, Torben satt och pekade på en gammal stillbild och berättade för Kronprinsessan hur fint TDL:en fungerade...

Del 4: Eddy-flux-master

Michal som jag jobbar mest för har några olika eddy-flux-master. En eddy-flux-mast mäter många olika saker, men det viktigaste är att den kontinuerligt mäter upptag och utsläpp av koldioxid från fjällbjörkskogen. Om det är något problem med någon av masterna får jag ibland rycka in och assistera Michal med lite av varje; bära saker, räcka verktyg, och se till att han inte ramlar ner från masten ;) En av masterna är flyttbar, och under växtsäsongen har vi flyttat runt den på fyra olika sajter. Det är ett rätt tungt arbete, och till vår hjälp av vi även haft en kille som heter Phillip och är stark som en oxe. Första gången vi monterade masten var det mesta nytt för både mig, Michal och Phillip. Men vi trotsade myggen och tyngdkraften i Tornehamn och lyckades klockan sent på natten till slut få masten på plats. Sedan dess lärde vi oss mer och mer för varje sajt och snart flöt arbetet väldigt fint; alla visste vad de skulle göra. Jag började gilla alla prylar och manicker på masten, och jag och Michal gav stolta till och med masten ett namn. Hon kunde ha hetat Eddy, men Michal insisterade på att masten var en hon så då fick det bli Edina. Att montera upp respektive ner henne tar vardera cirka en halv dag. Just nu står hon vid östra änden av sjön Torneträsk, och hon kräver att vi kommer dit och byter bilbatterier på henne var tredje dag. En av de andra sajterna ligger på norra sidan av Torneträsk och för att transportera dit henne och oss fick vi flyga helikopter. Det var första gången i mitt liv som jag flög helikopter, och jag var ganska spänd innan, flygrädd som jag är. Men det visade sig vara riktigt härligt, en helt annan känsla en att flyga flygplan. Eftersom det är fönster överallt ser man mycket mer, och fordonets rörelser är mycket mjukare och skönare än i ett plan.

Del 3: Vegetation removal

Detta projekt handlar om att se hur olika växtarter påverkar marktemperaturen. Baktanken är att klimatförändringarna gör att det sker en förändring i artsammansättningen. När det blir varmare börjar det till exempel växa mer gräs på myrarna, och då kan man exempelvis undra om den här gräsökningen gör att temperaturen i marken stiger ytterligare. För att få lite klarhet i de här sakerna har vi klippt bort olika arter i olika rutor ute på en myr som heter Storflaket och ligger cirka en mil öster om stationen. På myren finns tolv sajter, med tre rutor på varje sajt. I en ruta har vi tagit bort mossan, i en annan gräset och i den tredje alla "dvärgbuskar", t ex hjortron, kråkbär och rosling. Detta borttagande gick till så att vi helt sonika tog en sax, klippte bort de aktuella arterna och la dem i olika påsar. Ganska tidskrävande och monotont arbete. Det som sker nu är att jag åker ut till myren en gång i veckan och mäter marktemperaturen i de olika rutorna. Det ska mätas två gånger i varje ruta, och en gång utanför rutan så att man har något att jämföra med. Men vi var ju också tvungna att veta hur mycket vi hade tagit bort av de olika arterna. Därför fick jag i uppdrag att sortera bort allt skräp, torka växterna i 70 grader i två dygn, och därefter väga dem. Det hade varit en smidig sak om det inte var för gräset, odonen och roslingen. När det gäller gräset är man nämligen tvungen att sortera grönt gräs och dött gräs i olika högar, och när det kommer till odonen och roslingen måste man ta bort bladen från stammarna och torka dem var och en för sig. Och DET tar tid kan jag säga. Fast det var ändå ganska skönt och avslappnande. Eftersom arbetet kräver minimal tankeverksamhet kunde jag till exemepel lyssna på radio, prata i telefon, eller fokusera tankarna på något helt annat.

Del 2: Luftprover

Varannan vecka tar jag mig en liten tur in i Abiskodalen för att samla luftprover. Jag går ungefär 40 minuter längs med den så kallade vinter-Kungsleden och hamnar så småningom på två olika myrar. Med mig har jag en "kåpa" av plexiglas som jag fäster på en metallring som är monterad i marken. Det finns sex olika ringar, tre på torra och tre på blöta områden. Jag väntar tio minuter för att luften i kåpan ska stabiliera sig. Sedan suger jag ut fem deciliter luft med hjälp av en speciell tub. På varje sajt mäter jag även lufttemperatur, marktemperatur och temperaturen inuti kåpan. Luften blåser jag därefter in i olika små special-plastpåsar, som sedan skickas till en kemist i Edinbourogh. Hon analyserar luftens innehåll av metylbromid, vilket är en växthusgas som förekommer i väldigt små koncentrationer i atmosfären.

Del 1: Flytande kväve

I denna miniserie ska jag berätta liite mer om vad jag det är jag gör på jobbet egentligen. Först ut är hanteringen av flytande kväve. Detta är något som jag gör ungefär varannan dag. Först hämtar jag kvävet ur stora behållare i garaget och fyller upp två mindre termosar. Kvävet är flytande, kokande och sjukt kallt. Det avdunstar direkt om man råkar spilla ut lite. När termosarna är fyllda tar jag bilen de två milen till Stordalen, och promenerar de sista tio minuterna ner till myren. Där står en vit liten trailer innehållande en komplicerad manick som kallas för TDL. Instrumentet mäter kontinuterligt hur mycket metangas som frigörs på myren (metan är en växthusgas som är mycket starkare än koldioxid). I TDL:en finns en laser, som måste kylas ner till -180 grader för att fungera, och det är det som det kalla flytande kvävet används till. Och eftersom kvävet andunstar så snabbt måste jag alltså komma dit och fylla på varannan dag. Om allt går som det ska tar hela proceduren cirka två timmar, eftersom man måste pilla en del med instrumentet före och efter man fyller på kvävet. Dock har apparaten krånglat ganska mycket de senaste veckorna, och då kan det ibland ta nästan dubbelt så lång tid.

Kärkevagge-Låktatjåkka-Kårsavagge

Till min stora glädje fick jag ledigt tre hela dagar när Maria och Lena var på besök. Alltså kunde vi dra iväg på en hyfsat ordenlig vandring på tre nätter och fyra dagar. För mig var det väldigt skönt och välbehövligt att få ett avbrott i jobbandet och lite miljöombyte. Och väldigt trevligt och gott att spendera tid i goda vänners lag. Vi började turen med att ta tåget till Vassijaure, som ligger några stationer väster om Abisko. Därifrån gick vi upp i dalen Kärkevagge. Längst in i dalen ligger Trollsjön, som sägs vara Sveriges klaraste sjö. Det var verkligen en väldigt speciell och intensiv blå färg i den där sjön. Jag har faktiskt aldrig sett den färgen förut i naturen. Eftersom Kärkevagge slutar med branta klippsidor styrde vi kosan ut ur dalen igen, och tältade i dess nordliga ände istället. Dagen efter klättrade vi upp till Låktatjåkka, som är Sveriges höst belägna turiststation. Jag överdriver inte när jag säger att våffellukten kändes på flera hundra meterns håll. Vi var trötta och blöta efter 600 höjdmeter i motvind och regn, så de berömda Låktatjåkkavåfflorna och den varma chokladen med grädden smakade underbart gott. Efter måltiden gick vi en timme till och satte sedan upp tältet vid en liten sjö. Nästa morgon letade vi oss upp ytterligare några höjdmeter, passerade en liten glaciär och nådde till slut vandringens högsta punkt. Snöfälten, vinden, molnen och kylan gjorde att det kändes ganska vintrigt. Turen fortsatte ner i Kårsavagge, och vi kunde precis skymta den stora glaciären bakom de låga molnen. Vi passerade den turkosa sjön i dalen och kom fram till Kårsavaggestugan där vi slog vårt sista läger. På fredagen fick vi äntligen lite sol, och den sista biten ner i Abiskodalen och nationalparken kändes lätt att gå. Det kändes riktigt gött att mör i kroppen komma "i mål" på turiststationen. Att vår fina tur var slut kändes dock tråkigt, och jag hade redan lust till nya äventyr. Jag tänkte på min kompis Marie som brukade ha en "sörjedag" efter att varje bra tur var till ända. Kvällen avslutade vi med en härlig middag i Marias och Lenas stuga, och med en underbar bastu på stranden.

Kultur i Kiruna

Denna dag var vi en sväng i Kiruna. Först hängde vi typ två timmar på vad vi hade hört var stans bästa ställe: Café Safari. Det var skönt att slippa välja mellan tjugo olika ställen, och Safari visade sig vara väldigt mysigt. Därefter kollade vi in kyrkan, som var väldigt fin. Jag gillade den. Sedan tog vi en liten runda på biblioteket och avslutade så småningom med ett besök på stadshuset. Där fanns flera fina utställningar, och vi passade på att lära oss lite mer om samer, gruvdrift och flytten av Kiruna stad.

Maria och Lena på besök!

Igår mötte jag upp mina kära kompisar Maria och Lena på tågstationen i Abisko. Det var bara några veckor sedan det blev bestämt att de skulle komma, och jag blev glad som ett barn :) Både Maria och Lena är bekantskaper från min tid i Lund. Maria mest genom naturgeografin och Fältbiologerna, och Lena mest genom humanekologin. På söndagen hängde de med mig ut på en av "mina" myrar. Vi plockade en hel del hjortron, och hade en slapp och go dag.

Solförmörkelse!

Som bekant var det solförmörkelse denna dag. Turligt nog (för mig) var den som störst i norr. Hos oss i Abisko var den ca 70-75%. Vi kikade genom diabilder för att skydda ögonen, och det var häftigt att se hur solen långsamt täcktes mer och mer av månen. När förmörkelsen var som störst kunde man ana att det blev en aning mörkare och kallare. Med hjälp av stationens instrument kunde vi också se hur temperaturen och strålningen undan för undan minskade, för att sedan öka igen när solen åter blev synlig.

Jag bor...

... i ett rött hus som heter Culex. Där finns typ åtta rum, som antingen har två eller fyra bäddar. Mitt rum har fyra bäddar, och hittills har jag haft två olika rumskamrater. Elisabeth från Storbritannien och Elin från Uppsala. Elisabeth kallas Lizzy och hon och jag är löjligt olika. Hon är en riktig brud; duschar varje morgon, luktar alltid gott, fönar håret, kollar sig i fickspegeln och tittar på nån såpa på datorn tills hon somrar. Dessutom har hon en rosa hårddisk. Vi har inte djupa samtal till klockan tre varje natt direkt. Men det gör inte så mycket. I Culex finns också ett kök, där jag lagar frukost och lunch. Det finns också en toa/dusch och ett torkrum för blöta kläder. Det funkar fint och bo så här tycker jag. Fast det är lite jobbigt att inte ha ett eget rum, och ibland är det jobbigt mycket folk i köket.

Jag springer...

rätt mycket här uppe. Naturen här är väldigt väl lämpad för löpning. Massa stigar, fina växter och underbara vyer. Skåne, du har mycket som är bra, men tyvärr alltså, när det gäller löpning slår Abisko dig med hästlängder. Du måste se till att bli lite mer kuperad, mindre tätbefolkad och återfå något av din ursprungliga vildhet för att ens kunna lira i samma division. Jag gläder mig till att komma tillbaka till Lund till hösten, men att springa runt på raka asfaltsvägar som korsar platta industriåkrar känns inte så lockande.

Och ännu mera jobb

Sedan den där lediga dagen den 19 juli har jag återigen jobbat ganska mycket. Tolv dagar i sträck blir det när jag (förhoppningsvis) kan ta ledigt nu på fredag. Anledningen till att det har blivit så mycket jobb är att jag ju jobbar för flera olika personer. Och två av dem - Maggan och Michal - råkade ha sin fältarbetskulmen under dessa juliveckor. Så om det inte dyker upp något oväntat kommer det lugna ner sig när vi går i i augusti. Generellt jobbar folk här uppe väldigt mycket. Grejen är att de vill vara så effektiva som möjligt när det väl är här och fältarbetar, vilket nog både beror på att det kostar pengar att hålla till på stationen, och att folk är begränsade till exempelvis växtsäsongens längd. Folk jobbar ofta vardag som helgdag, och eftersom det är ljust dygnet runt blir det också lätt en del "nattjobb". Jag blir negativt påverkad av att jobba så här mycket, och inte ha tid till allt annat som jag vill göra. Jag blir trött, orkar inte vara social och kan inte riktigt njuta av livet är uppe. Synd, men glädjande att det snart blir lugnare. När man är inne i en liten svacka är det underbart att ha fina vänner, bekanta och släktingar som hör av sig lite nu och då. Tack för fina mail, SMS och telefonsamtal kära ni!

Bossen heter nåt på M

Nu har jag fått lite mer kläm på hur min anställning egentligen är upplagd. Förut har det varit allmänt förvirrat runt denna punkt. Jag är anställd av Torben Christensen som är professor på naturgeografiska institutionen i Lund. Tanken är att jag ska arbeta för fyra av hans doktorander; Michal, Maggan, Marcin och Magnus (ja, man kan börja fundera på om man måste ha ett förnamn som börjar på M för att få bli Torbens doktorand), samt åt en kontakt som Torben har i Edinborough. Cathrine heter hon. Framöver tänkte jag skriva lite mer ingående inlägg om vad jag gör för de olika människorna.

Miljöombyte och glass

Idag var jag och Michal i Kiruna. Syftet med turen var att hämta flytade kväve på rymdinstitutet, vilket vi ska göra var tredje vecka. Det var också lite andra saker som skulle inhandlas; verktygslåda, gaffatejp etc. Dessutom käkade god lunch på en pizzeria, drack gratis varm choklad på Ahlsells, och fick tid att uträtta lite egna ärenden. Det var gott att se lite liv och rörelse, folk, byggnader och till och med bilar. Men det kändes också fint att komma tillbaka till Abisko. Jag tycker om det här stället ja. I övrigt var nog turens höjdpunkt faktiskt när vi satt inne på Ahlsells och drack gratis choklad. För att ge en liten bakgrund kan jag berätta att Ahlsells är en butik som säljer typ verktyg och diverse annat material till rörmockare, snickare och annat hantverksfolk. Det är en stor, proffsig butik som ligger på ett industriområde. När vi sitter på den lilla "cafédelen" mitt i butiken och smuttar på vår choklad ser vi plötsligt att expediteten sitter och suger på en chokladglasspinne samtidigt som han tar betalt av en kund. Vi förvånas och fnissar lite över detta. Michal, som är från Polen, undrar om det är ett normalt beteende för en svensk expedit, och upplyser om att det skulle vara otänkbart i Polen. Vi lägger märke till hur bökigt det verkar vara att äta glass samtidigt som man tar emot varor, hanterar papper och skriver på datorn. Så ser vi att även den andra expediten äter pinnglass, och vi drar lite till på mungiporna. Plötsligt ser vi att även en lite äldre man, som verkar vara butikschefen, går runt och slickar på en glasspinne. Det hela ser väldigt komiskt ut, och jag tänker att chefen har väl köpt lite glass till personalen för att muntra upp dem med en liten glasstund i arbetet. Det dyker upp nya människor med glass i munnen lite överallt i butiken, i alla vinklar och vrår står det någon och suger på en glass känns det som. Till slut upptäcker vi att även kunderna går runt och äter glass. Jag skrattar så jag gråter, och Michal tycker också att det hela är väldigt komiskt. Två stora sotiga gruvarbetare har varsin glasspinne i munnen, och nu börjar vi fundera på om inte vi också ska få gratis glass snart. Men vi får bara sitta där som de enda personerna i cafédelen mitt i butiken och observera alla glassätande människor som ploppar upp från ingenstans. Det känns lite surrealistiskt. Tänk om alla dessa människor har mötts via internet och bestämt sig för göra ett practical joke på Ahlsells klockan ett denna fredag. Isåfall är det ju bra att de fick två stycken som kunde utgöra publik till deras skämt. När Michal går fram till kassan för att betala börjar kassören med att ställa en fråga. Jag är ganska säker på att han ska fråga om Michal vill ha en glass. Men kassören frågar "Vill du ha ett kvitto?", varpå vi går snopna går ut ur butiken.

Silversmygarinventerare på besök

Idag käkade jag lunch med Linda Birkedal och Co. För er som inte känner till denna superkvinna kan jag berätta att hon är hedersmedlem i Fältbiologerna, brinnande engagerad i Naturskyddsföreningen, rutinerad bjällerupsbo och i övrigt en väldigt trevlig prick. Hon och några till var på en inventeringsresa i nordligaste Sverige och spanade bland annat efter Silversmygaren (schysst namn alltså), som är en liten fjäril. Det var trevligt och gott att ha lite besök av känt folk från Lund :)

Surströmmingspremiär!

I huset där jag bor bor också ett litet gäng trevliga tyskar. De ville testa olika svenska mattraditioner och köpte därför en burk surströmming. Eftersom jag inte har ätit "stinky fish" i hela mitt liv ville jag gärna testa. Sagt och gjort. Vi promenerade ner till sjön och satte oss längst ut på bryggan, vilket innebär att vi befann oss på behörigt avstånd från byggnader och andra människor. Tim började öppna burken och till vår förvåning gjorde trycket i burken att en halvmeterhög stråle med stinkande lag sprutade ut. Detta fick oss att raskt förflytta oss två meter från burken, som Tim med gott mod fortsatte att öppna i sakta mak. Dock hade jag faktiskt föreställt mig att det skulle lukta ännu värre än vad det gjorde. Jag tog upp en fisk ur burken, rensade den lite och la den på en brödskiva, ovanpå ett tjockt lager med smör (allt enligt instruktioner från Nils, som har rötterna i Hälsingland och är en van surströmmingsätare). Faktum är att jag tycker att smaken var helt OK. Inte direkt gott, men inte heller äckligt. Smaken ligger inte så långt borta från vanlig sill tycker jag. Nästa gång det ges möjlighet att äta surströmming kommer jag definitivt ta mig en firre eller två :)

Jobb, jobb, jobb

Idag är jag äntligen ledig. Jag har jobbat elva dagar i sträck, och det är jag ju inte van vid. Det var ett bra tag sedan jag jobbade så mycket. Följden blev att jag till slut kände mig rejält trött och sliten. Och det kändes som att jag inte fick tid till något annat än att jobba, vilket är ganska påfrestande. Så dagens ledighet var väldigt välkommen. Lite tråkigt bara att jag inte kunde utnyttja den till något äventyr, utan mest bara ville ta det lugnt och vila. Hittills har jag inte själv haft någon kontroll på när och hur jag ska jobba, och när jag ska vara ledig. Jag har fått information om olika arbetsuppgifter ibland så sent som bara någon timme före de skulle utföras. Det har varit lite påfrestande att hela tiden vara beredd på att jobba, och inte veta när och hur länge jag kan vara ledig. Dock måste jag tillägga att de flesta uppgifterna inte är särskilt jobbiga, utan snarare intressanta och roliga. Hur som helst kommer det bli lite lugnare på jobbet nu. Michal som jag jobbar mest för har installerat all utrustning på sina torn och har påbörjat alla mätningar, vilket innebär att det mesta sköter sig av sig självt. Dessutom har jag fått koll på allt jag ska göra och när det ska göras. Jag kan arbeta mer självständigt och själv planera min tid. Det känns väldigt gött.

Tur i midnattssol

På förra vandringen råkade Stephanie hitta några gratisbiljetter till liften. De bara låg där på marken och väntade på att bli upphittade och utnyttjade av oss. Biljetterna gällde liftens midnattssolturer, vilket innebär att man åker upp sent på kvällen, avnjuter midnattssolen på Njullas topp och sedan tar liften ner igen. Vi var lite osäkra på om vi verkligen skulle bege oss uppåt, eftersom vädret inte hade varit så anpassat för midnattssolsavnjutning de senaste dagarna. Men vi hade tur. På lördagseftermiddagen började det spricka upp och på kvällen var himlen klar. Jag, Sophine, Stephanie, Martin och Andrew tog liften upp och fortsatte sedan uppåt tills vi var långt borta från mygg och människor. Där satte vi oss i mossan i det underbara ljuset och drack lite te. Egentligen var jag väldigt trött, men det glömdes helt bort tack vare allt det fina.