När min tid i Abisko närmade sig sitt slut började det kännas sorgligt att jag skulle åka därifrån. Jag tycker verkligen om naturen däruppe, och det kändes som att jag precis hade börjat få fin kontakt med folket. Ja, det kändes verkligen ledsamt att lämna allting. Och nu när jag är nere i Lund tänker jag på Abisko, hur härligt det var att leva med den orörda fjällvärlden inpå knuten, och jag känner saknad. När tåget rullade ner igenom Kiruna och Gällivare kändes det som att det var jobbigt mycket bilar, vägar, människor och byggnader överallt. Det var bra att jag mellanlandade lite hos mormor och morfar i Skogastorp för att acklimatisera mig till civilisationen. Men sedan jag vande mig förvånandsvärt och nästan läskigt fort tillbaka till stadens myller. Och samtidigt som det var tråkigt att lämna de nordligare breddgraderna var det fint att komma söderut igen. Det första odlade fältet som jag såg utanför tågfönstret fyllde mig med glädje och hemkänsla. Jag tyckte om att åter få se frodig, somrig natur med frukter och gröna blad. När jag kom ner till Lund kände jag att jag verkligen tycker om den här staden, och än mer mitt kära hem på Värpinge gård.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar