Lavin!

Tre studenter var på väg ner från Nordenskiöldtoppen på snowboard och skidor och de utlöste en stor lavin, som var flera hundra meter bred. Två av dem fångades i snömassorna medan den tredje lyckades hålla sig undan, och kunde därmed ringa efter hjälp.

Detta var scenariot för en stor lavinövning som jag deltog i i lördags. Övningen var väldigt verklighetstrogen, det var riktiga människor som spelade ”offer”, och alla de grupper som kallas in vid ett skarp läge var med och övade. Det var bland annat folk från Röda korset, Sysselmannen, sjukhuset och Airlift (helikopter). Röda korset har en speciell skredgrupp som består av ett tiotal personer med massa fälterfarenhet och kunskap om laviner. Det är denna grupp som styr upp sökandet efter begravda människor. Förutom proffsen i skredgruppen organiserar Röda korser frivilliga, som bland annat får hjälpa till med att söka med sökestång och sändare/mottagare, samt att gräva fram personer ur snön.

Båda offrena hittades inom några få minuter efter att skredgruppen hade kommit fram till olycksplatsen. De använde lavinhund, sändare/mottagare och en sk Recco. Sedan fick vi i frivilliggruppen hjälpa till att gräva fram personerna, och transportera dem ut ur lavinen på bårar. Den ena av dem flögs ut med helikopter, medan den andre transporterades tillbaka till byn med hjälp av snöskoter.

Det var jäkligt kul, spännande och väldigt lärorikt att vara med på övningen. Efteråt hade vi ett möte med alla inblandade, då alla fick berätta om övningen från sin synvinkel, vilket var väldigt intressant.

Soffsurfning

Nu har jag blivit en soffsurfare. Det är Calle som har inspirerat mig. Tidigare visste om att couchsurfing existerade, men jag har inte insett dess brillians och potential förrän nu.

För er som inte vet är couchsurfing ett internetbaserat nätverk där folk erbjuder logi för resande, och där resande kan hitta folk som erbjuder logi. Login kan bestå av en madrass på ett golv, en soffa eller kanske en säng. Det handlar dock inte bara om att bo gratis, utan minst lika mycket om att lära känna locals och uppleva andra kulturer.

Delvis genom soffsurfningen stötte vi på kanadensarna John och Gen. De bodde i ett tält i utkanten av Longyearbyen under december och januari. Vanligtvis bor de i den pyttelilla byn Fort Smith i norra Kanada, och ägnar mycket av sin tid åt att paddla kajak och köra hundspann. De är supertrevliga och öppna, och det var väldigt inspirerande att hänga med dem. De var på besök ute i stugan och hjälpte mig med hundarna, och vi hade flera mysiga kvällar då vi satt klistrade framför Twin Peaks.

Nu i februari kommer det en couchsurfare till oss i naustet, en rysk tjej. Och i mars kommer det en kille från Italien. Kul!

http://www.couchsurfing.org/

Å så tar vi nya tag…

Efter en deppdag tog jag mig i kragen. Jag ringde runt, mailade och gick och pratade med alla andra turföretag i Longyearbyen och hörde om det möjligtvis fanns jobb för mig. Det var ingen som kunde erbjuda något ”fast”, men flera som sa att de kunde behöva extra hjälp ibland. Numera tillhör jag därmed kategorin ”frilansguide”, vilket innebär att jag är lite av en springvikarie för olika företag. Det är svårt att veta hur mycket jobb det kommer att bli.

Eftersom det inte direkt är gratis att leva på Svalbard gav jag mig några dagar senare ut på jakt efter en lite mer stabil inkomstkälla. Jag sorterade Longyearbyens arbetsplatser på en önskelista, och längst upp stod Gjestehus 102, som är byns enda riktiga vandrarhem. Jag ringde upp Trond på Gjestehuset och det visade sig att han behövde någon som kunde jobba halvtid. Några dagar senare hade jag fått jobbet, och den 2 februari hade jag min första arbetsdag.

Halvtid är egentligen helt perfekt. Då har jag tid över att jobba som frilansguide, och inte minst tid över att dra på egna turer. Min poäng med att vara på Svalbard nu är att uppleva den arktiska naturen, testa att jobba som guide, och bestämma mig för om jag vill gå en guideutbildning till hösten.

Förlorade jobbet, hemmet och bilen…

Den 30 december fick jag ett jobbigt mail från min chef på Arctic Adventures. Helt oväntat och väldigt kortfattat gav han besked om att jag inte fick jobba som guide.
Jag blev väldigt förvånad och besviken. Samtidigt var det lite skönt, eftersom guidejobbet kändes som en superstor utmaning. Chefen erbjöd istället ”vaktmästarjobb” i hundgården, och att jag skulle få jobba med hundar och turister mer och mer efterhand. Det lät som ett okej alternativ som jag gladeligen tackade ja till. Jag flög upp till Svalbard, jobbade några dagar, och hade sedan ett nytt snack med chefen. Nu gav han besked om att jag inte kunde jobba som vaktmästare heller. Det fanns inget jobb för mig, och dessutom var jag tvungen att flytta ut från stugan för att ge plats åt de nya guiderna som skulle komma upp!

Med andra ord kan man säga att han behandlade mig som en hög med skit. Jag blev såklart väldigt arg, men visade det inte. Jag spekulerar fortfarande om den egentliga anledningen till att han plötsligt bestämde sig för att jag inte var något att satsa på. Han sa att han trodde att jag inte var klar för att tackla de utmaningar som det innebär att vara guide. Det ligger säkert en hel del i det, men jag tycker att det är märkligt att han då anställde mig från första början, eftersom han visste om att jag inte hade nån erfarenhet med slädhundar. Dessutom vet jag om många andra som har börjat jobba i hundgården trots att de har noll koll på hundar. Jag misstänker att den starkaste orsaken till att jag inte fick jobba kvar var att redan hade annat folk på gång som han prioriterade högre. Två av dem hade blivit rekommenderade av Fredrik och Troels, som är ansvariga för den dagliga driften av hundgården, och den tredje är en tjej som jobbade för Arctic Adventures förra säsongen.

Som kronan på verket fick jag inte längre låna en bil med fyrhjulsdrift av företaget, trots att det fanns bilar tillgängliga. På grund av det kunde jag inte längre köra de sista två kilometrarna till stugan, upp för en brant, kurvig och snorhal backe. Vid två tillfällen försökte jag köra upp med en framhjulsdriven bil som jag hade fått låna av en kompis, men båda gångerna fastnade jag halvvägs och fick be om hjälp med att få ner bilen igen. Så tillslut kom jag fram till att det smartaste var att låta bilen stå nere på stora vägen och traska den sista biten hem.

”Ny sak mot Svalbard Huskies”

… stod det på framsidan av Svalbardposten, tillsammans med en bild på en blodig hund som täckte hela omslaget.

Svalbard Huskies är alltså företaget som jag jobbade för i oktober och november, före jag bytte till Arctic Adventures. Under jul och nyår var min efterträdare Rickard i Sverige och en kille som heter Tommy var ansvarig för hundarna, eftersom ägaren Niklas var i Antarktis. Tommy gjorde inte sitt jobb. Hundhus snöade över, hundar blev instängda, slet sig, slogs, skadades, och fick inte tillräckligt med mat och vatten. De blev uthungrade, uttorkade, en hund ströp sig själv och en av valparna dog.

En tillsynsman från myndigheterna kom på inspektion och var inte alls nöjd med vad han såg. I Svalbardposten publicerades en rad artiklar i saken, och många arga insändare. Både myndigheter och turistföretag diskuterar nu vilka åtgärder som ska sättas in mot Svalbard Huskies. Tydligen är det inte första gången företaget är i blåsväder; flera liknande situationer har uppstått tidigare.

Jag kände mig evigt tacksam för att jag inte längre jobbar för Svalbard Huskies! Det visade sig vara smart att lyssna på de negativa vibbar som jag fick, både vad gäller den tunga arbetsbördan, och relationen till Niklas.

http://www.svalbardposten.no/nyheter/ny-sak-mot-svalbard-huskies

Trädland

Vid inflygningen till mellanlandningen i Tromsö tittade jag med spänd förväntan ut genom fönstret. Mina svalbardögon såg ovant på den stora mängden av civilisationens elektriska ljuspunkter. Jag anade träd där nere i mörkret, och det kändes bra. När jag närmade mig Gardemoen kom träden närmare och den kulliga landskapet kändes tryggt och välbekant. I gaten väntade min flygplatsarbetande bror på mig, vilket var väldigt glädjande och också lite förvånande. Jag fick en kram och sen var han tvungen att hasta iväg för att möta upp ett annat flygplan. I bilen mot Jönköping kunde jag inte se mig mätt på alla träd, som stod snötäckta och vykortslika längs med vägen. När jag vakande på julaftons morgon var det ljust ute. Ljus för första gången på en månad! Mina ögon var ovana och sved lite grann. På grund av ihärdiga moln skulle det dock dröja ytterligare några dagar innan jag fick se det brinnande eldklotet igen, vilket jag inte hade gjort sen i mitten av oktober. Jag stod njutandes stilla och lät det skina på mig en god stund.

Så skönt att vara ledig! Så tryggt och skönt att vara hemma och umgås med familj och släkt. Först julfirande i Falköping hos mormor och morfar, sedan mellandagshäng med familjen i Jönköping, därefter nyårsfirande med morbrors familj i deras torp utanför Linköping. Nu är jag tillbaka i Jönköping, och innan jag drar till Oslo på onsdag kväll ska det bli mer tid till familjärt umgänge. Fokus familj och släkt var alltså planen för min ledighet, men det blev lite plats för vänner också. Jag träffade Rickard, Lisa och Björn, och det var väldigt fint att se dem igen.