Och nu då?

Jag hade blivit varnad för att det skulle kännas lite tomt och meningslöst att komma tillbaka från en långtur. Men jag kände inte så. Jag hade en tänkt ut en plan under många timmar på skidorna. Planen var att skriva en artikel om turen, och om det kändes bra, kanske fortsätta att jobba som skribent.
Var skulle jag vara och skriva då? Jag hade ju inget riktigt hem längre. I Uppsala och Lund känner jag många fina människor, och där skulle jag nog kunna bo ett tag. Och visst kunde jag det.

Häng i Abisko

Det känns väldigt bra att inte bli kastad in i civilisationen, utan att kunna vänja sig sakta men säkert. Abisko är ett bra ställe att göra det på. I takt med att dagarna har gått har vi blivit mer och mer civiliserade igen, vi har duschat, bastat, tvättat, hämtat bussgodspaktetet från Östersund med våra "vanliga" kläder och skor, handlat färsk mat, suttit på internet och så vidare. Det är en del praktiska saker som ska ordnas med och det känns skönt att få koll på allt före vi drar söderut igen. Tidigare trodde jag att jag skulle känna för att hänga i Abisko länge, gå toppturer och åka mer turskidor. Men nu visar det sig att jag känner att jag har fått årets dos av vinter, snö och skidor. Dessutom är det väldigt varmt här, snön smälter och skidföret är dåligt. Det känns som en lite tråkig mellantid i fjällen. På måndag bär det således av till mor i Jönköping, och jag gläder mig verkligen till att komma ner. Camille ska ner till Lund, och sedan vidare till Frankrike och systerns fyradagars födelsedagsfest.
Förutom diverse praktiska bestyr har vi passat på att hälsa på folket som jag lärde känna på forskningsstationen i somras. Igår var jag, Camille och min gamla "boss" Michal i Björkliden för att försöka åka skidor i värmen, vilket gick sådär. Det kändes tryggt och välkomnande att komma tillbaka till forskningsstationen igen, och det kändes fint och kul att uppdatera sig om folks liv.
I takt med att vi kommer tillbaka till det "vanliga" livet kommer vi också längre bort från vår tur, och jag saknar den redan. Första dagen efter turen hade man alla rutiner färska i kroppen, men de försvinner fortare än man kan ana. Det känns bra att vi fortfarande sover i vårt tält, så att iallfall en del av turkänslan och den icke-alienerade naturkontakten bibehålls. Vi har förresten tänkt att namnge vårt gröna tält till "grön" på samiska. Är det någon som vet vad grön heter på samiska?
Ända sedan vi kom tillbaka från turen har jag känt mig ganska trött, både i huvudet och i kroppen. Jag har ätit mycket mat och tagit det ganska lugnt. Det är väl så att kroppen passar på att vila ut sig rejält nu när en stor strapats är till ända. Jag hoppas att batterierna snart ska vara uppladdade så att jag har energin att ta tag i nya projekt.

Saltoluokta-Abisko

Vi är framme! Vi klarade det! Att komma fram till Abisko gjorde mig väldigt glad. Först och främst för att att ett mål var nått, men också för att Abisko är en plats jag tycker mycket om och och känner mig trygg på. Jag gladde mig också till allt man kan göra i ett mer "normalt" liv. Till exempel att ringa till folk, duscha och äta färska grönsaker. Sista kvällen på turen låg jag och Camille och pratade om vilken mat vi längtade efter mest. (Det hade vi inte gjort under hela turen, och det var kanske lika bra det). Vi kom fram till att de maträtter vi saknade mest var palt, pizza, lasagne och paj. Grönsaker saknade vi mycket båda två, och sojagrädde har jag saknat under hela turen så in i bängen.
Samtidigt som det kändes bra att komma fram var det också ledsamt att turen var slut. Vårt äventyr skulle snart vara över, och det skulle börja kännas avlägset och långt bort istället för här och nu. Trösten är att det lär bli fler långturer och spännande projekt framöver.
Etappen mellan Saltoluokta och Abisko är den längsta utan "civilisation", men däremot är det den etapp som är tätast befolkad med skidåkare. Ibland kändes det som att vi stannade och pratade mer än vi skidade, fast vissa dagar möte vi inte en endaste människosjäl. Alla etapper (utom den mellan Alesjaure och Abiskojaure) var ganska korta och vi hade mestadels vackert väder. Soliga stunder att minnas är när vi satt på trappan utanför stugan i Teusajaure och pratade med stugvärden och två skidande tjejer som bodde i Luleå. Det var påskafton, solen brände och talgoxarna kvittrade. Följande dag åt vi en solig lunch på en kal fläck uppe på kalfjället mellan Teusajaure och Kaitumjaure i sällskap med en trevlig hunspannsförare från Jokkmokk och hans gäster från Nya Zeeland. Och mellan Singi och Sälka var det så varmt och soligt att vi kunde ta av oss underställströjan och skida runt i bara behån. Men med solen och värmen krympte snömängden, och oron ökade inför ifall vi skulle kunna ta oss skidandes ända till Abisko eller inte. Tänk om vi skulle få bära pulkorna de sista milen!
När vi kom fram till Singi ställdes vi lite inför ett vägval. Antingen skulle vi ta kort avstickare in till Kebnekaise, eller så skulle vi ånga vidare mot Sälka. Efter att ha konsulterat vädergudarna och stugvärdarna bestämde vi oss för att fortsätta norrut och spara turen i Kebnekaisemassivet till en annan gång. Vi hade nämligen fått veta att det var ett djupt lågtryck med hårda vindar i annalkande och tänkte att det nog var bäst att ta sig så långt som möjligt före vi riskerade att bli inblåsta. Vi klarade oss ända till Alesjaure före vi fick beskedet om att ikväll skulle vindstyrkan öka. Natten före hade två killar hittat det perfekta läläget och vi bestämde oss för att gräva deras gamla tältgrop djupare, och förbättra den med en lävägg. Trots de hårda vindarna blev det en lugn natt för oss, och dagen därpå tog vi en vilodag i Alesjaure och väntade ut vinden. När vi bastade på kvällen råkade jag vid ett tillfälle hamna som ensam liten tjej i en bastu fylld av många stora karlar som skröt om sina turer. Jag satt tyst och njöt av värmen och utsikten utanför fönstret. Tillslut frågade en man mig var vi hade gått i från. När jag svarade att vi hade gått från Hemavan och varit ute nästan sex veckor blev det tyst på gubbarna i bastun och plötsligt blev alla väldigt nyfikna på min och Camilles tur istället. Det kändes lite gött, samtidigt som det kan bli lite jobbigt när folk tycker att man är värsta coolingen när man bara är en vanlig Theres.
Vi hade fått höra att det kunde vara väldigt ont om snö på sista dagsetappen mellan Abiskojaure och Abisko. Men våra farhågor om snöbrist kom av sig, eftersom sista dagen bjöd på kraftigt snöfall och en av turens hårdaste vindar. Senare fick vi höra att det hade blåst 30 sekundmeter på Njullas topp och att vägen till Norge fick stängas på grund av vind och snödrev. Vi hade dock vinden i ryggen eller snett bakifrån, så det var inga större problem förutom att det inte blev någon lunchpaus. I skogen några kilometer söder om Abisko hade jag turen att se en älg på ganska nära håll, vilket var väldigt kul och lite spännande. I övrigt har vi inte sett så mycket spektakulärt djurliv, men vi kan iallafall kryssa kungsörn, ripa, korp, lavskrika, domherre, rådjur och ren. Vi har också sett spår från räv och ekorre och strax söder om Kvikkjokk såg vi spåren efter en räv som hade jagat, dödat och ätit upp en ripa.

Kvikkjokk-Saltoluokta

Allt kändes lite lugnare och tryggare efter Kvikkjokk. Det berodde nog mest på att det nu fanns stugor nästan varje natt och att det var fler folk som skidade, men också på att jag och Camille har blivit mer skillade på att vare ute på vintertur. Den "bortglömda" sträckan av Kungsleden är den mellan Ammarnäs och Kvikkjokk. Sträckan mellan Kvikkjokk och Abisko är mer välkänd, och speceillt då de sista nordligaste milen mellan Singi och Abisko. Det var kul att stöta på fler skidåkare! Roligt att prata med folk och se alla olika stilar och sätt man kan färdas på. Mest inspirerad blev jag av en tjej och en kille som svischade förbi oss på vägen mellan Pårte och Aktse. Deras projekt var att gå hela svenska fjällkedjan, alltså från Grövelsjön i norra Dalarna till Treriksröset i nordligaste Lappland. Till deras hjälp hade de varsin hund, som de hade spänt framför sig så att de fick draghjälp. Senare fick vi höra att de hade avverkat sträckan mellan Kvikkjokk och Saltoluokta på två dagar, något som tog oss fem dar att klara av. Tråkigt bara att de hade så bråttom att de nästan inte hann stanna och prata med oss. För mig känns mötet med människorna som en viktig del av turen, som jag inte gärna prioriterar bort.
Kalle och Stefan lärde vi känna i Kvikkjokk. Det var schyssta killar som bjöd på palt och pimpelutflykt. Två dagar efter att vi hade lämnat Kvikkjokk skidade jag och Camille på en sjö som aldrig tycktes ta slut. Från ingenstans kom så två skotrar och stannade vid oss. Det visade sig att det var Kalle och Stefan som hade med sig ett postpaket från Frankrike till Camille. Paketet hade kommit till Kvikkjokk precis efter att vi hade gett oss av, och det innehöll franska ostar och fransk choklad. Gissa om Camille blev glad! Senare på kvällen när vi hade slagit upp tältet kom Kalle och Stefan tillbaks från sin fisketur och levererade fångsten till oss. En liten men naggande god röding som vi stekte i smör och sesamfrön.
På vägen mellan Kvikkjokk och Saltoluokta passerar man det mytomspunna Sarek, som räknas som det vildaste fjällområdet i hela Sverige. (Enligt en viss skotte med ögon som har sett många fjäll är Sarek det vackraste i Europa, och det vore kriminellt att bara gå förbi när det är bra väder). Under stora delar av vår tur mellan Kvikkjokk och Saltoluokta var det ganska molningt. Fast just under de dagar som vi passerade Sarek var det som ett hål öppnades bland molnen och vi fick strålande sol och perfekt sikt. Jag drömde mig dit in och funderade på det där som skotten hade sagt, men tänkte att Sarek gott kan få vänta på mig i några år till. Faktum är att det känns som att vi har haft tur mer vädret under hela vår färd. Det har hänt många gånger att folk har sagt: "här blåser det alltid, men just idag är det vindstilla", eller något i den stilen. Camille menar att hon allt som oftast har tur med vädret, så det är ett hett tips att dra på tur med henne :)
Det snöade en hel del under den här etappen och två gånger fick vi uppleva riktigt härliga nedkörningar i pudersnö. Först i backen ner mot Sitojaure, och sedan sista nedförsbacken innan Saltoluokta. Det kändes fint att kunda ta sig ner slalomsvängandes med pulka och allt.
I Saltoluokta hade vi vissa, men ganska svaga, förhoppningar om att våra paltdrömmar skulle gå i uppfyllelse. Vi tänkte att om det inte finns potatis i Kvikkjokk lär det ju inte finnas i Saltoluokta, eftersom det inte ens går väg dit. Så självklart blev vi väldigt glada när mannen i receptionen trollade fram det ena efter det andra som vi behövde: potatis och mjöl till palten, och dessutom kakao, socker och smör. Vi tog oss två vilodagar i Saltoluokta då vi kunde njuta av paltkoma och bastu med vidunderlig utsikt. Tyvärr fanns det inte tillgång till internet, så den här lilla berättelsen har jag fått skriva i efterhand.