Sol!

Solen kommer tillbaka till Longyearbyen den 8 mars, och vi var inte säkra på när man kunde se den från någon av de höga toppar som omger byn. I söndags gick vi gick upp på det 850 meter höga Lars Hierta fjället, och råkade nå toppen exakt kl 12. Optimalt ur solsynpunkt alltså. Först såg vi rosa, solbelysta moln på himlen, och sedan, vid fjälltoppshorisonten, såg vi moln som var intensivt orange. Plötsligt skingrades molnen och solen tittade fram! Vi tog flera bildbevis, och det var många sjusovare som var avundsjuka på oss när vi kom tillbaka ner till byen igen :)

Och idag, den 16 februari, kunde man se solen färga toppen av Hiortfjellet rosa. Givetvis stod jag och Calle i vardagsrumsfönstret och förevigade den stora händelsen med kameran :)

Gjestehuset 102

Min nya arbetsplats ligger i Nybyen, som är den södra avkroken av Longyearbyen. Gjestehuset är inrymt i en av de stora baracker som gruvarbetarna bodde i förr i tiden. Standarden är enkel, men trivsam och det känns som ett typiskt vandrarhem.
Gjestehuset är det billigaste boendet i Longyearbyen, som annars har skyhöga priser.

Det känns som att Gjestehuset lockar ett lite annat klientel är de fancy hotellen. Folk som inte har så feta plånböcker, och såna som hellre lägger pengarna på annat än ett flashigt boende. Kanske lite mer intressanta och spännande människor, som är på Svalbard för att dra på tur. Det är en avslappnad och öppen stämning på Gjestehuset, och Trond, som driver stället, är en skön typ som man lätt pratar bort en god stund med.

Än så länge har jag inte jobbat så många dagar, men det känns som att Gjestehuset har stor potential att bli en fin arbetsplats för mig.

http://www.gjestehuset102.no

”The history of Svalbard”

Heter en kvällskurs som jag nu läser på universitetet. Föreläsaren är duktig och engagerad och det är många, både locals och UNIS-studenter, som tar kursen. Det är väldigt intressant att lära sig mer om Svalbards historia, och det känns gött att få lite mer bakgrundskunskap om platsen som man bor på. Jag blir också sugen på att dra på egna turer och utforska ön när jag hör om olika platser och spännande människoöden.

I förrgår pratade föreläsaren om Andrés försök att nå nordpolen med luftballong. Kul att han ägnade typ 20 minuter åt att berätta om Gränna-bons äventyr! Andrés luftfärder utgick från nordvästra Spetsbergen. När han kraschade med sin ballong Örnen ute på pol-isen började han och hans kompanjoner traska mot Svalbard. De hamnade på Kvitön, som är totalt istäckt förutom en liten landtunga, som senare fick namnet André-näset. De var helt utslitna och dog efter tre veckor. Långt senare hittades resterna av deras läger, och då fick man bland annat möjlighet att framkalla filmen i Andrés kamera, som kunde ge bildbevis från den tragiska expeditionen.

Polarjazz

En av flera festivaler i Longyearbyen är polarjazz. Eftersom jag hade fullt upp med flytten och nya jobbet på gästhuset så tänkte jag att det nog inte skulle bli någon jazz på mig. Men så ringde Karin vid sjutiden på lördagskvällen och undrade om jag inte ville ha en fribiljett till kvällens konserter (biljetten kostar annars 500 NOK!). Jag tackade gladeligen ja.

Av de tre banden som spelade var det ett som var riktigt bra. Ett nordnorskt folkmusikband som heter Hekla Stålstrenga. Massa sväng, och massa glädje och utstrålning på scen.

http://www.polarjazz.no

Varde ljus!

Ljuset kommer tillbaka, och det sker med stormsteg. Det blir verkligen mycket ljusare för varje dag som går. Det är nästan så att man vill bromsa lite, så att man hinner uppleva skiftningen ordentligt.

Solen kommer upp över horisonten runt den 14 februari i Longyearbyen. Men eftersom byn ligger omringad av höga fjäll i söder kan man inte se den förrän den 8 mars. Internationella kvinnodagen och solens återkomst sammanfaller alltså i Longyearbyen. Inte helt illa den symboliken alltså.

Än så länge är det ganska ovant att faktiskt kunna se fjällen som man har runt omkring sig, och jag studerar dem noga så fort jag får tillfälle. Och turlusten är på plats igen. Vi har haft riktigt fint väder några dagar nu; helt klart, nästan vindstilla och runt femton minusgrader. Häromdagen tog jag en liten skidtur i dalen, och det gav mersmak. Nästa gång får jag ta med mig ett gevär, så att jag vågar mig lite längre bort.

Ärrad och bränd

Jag tror att jag har blivit lite märkt av den senaste tidens turbulens runt jobb och boende. Jag har lite svårt att lita på och känna mig trygg med att jag inte plötsligt ska mista jobbet och boendet igen (trots att vi har avtal och skriftliga kontrakt).

Jag tror att otryggheten och oron blev extra stor på grund av att det var instabilt på så många fronter samtidigt. Det var till exempel inte bara jobbet som strulade, utan stora delar av min situation på Svalbard. En bidragande faktor var också att jag befinner mig på en ishavsö med arktiskt klimat, hundratals mil ”hemifrån”, och jag har inte riktigt vant mig vid den situationen. Tack och lov finns det många fina människor här uppe som man kan stötta sig på, och hemma finns det alltid familj och släkt som väntar med öppna armar.

Det är intressant att sätta sina egna upplevelser i perspektiv till andras. Jag tänker på människor som tvingas fly från sina hem, arbeten, vänner och familj på grund av krig eller andra jävligheter. Jag har nog bara fått en pytteliten smakbit av den oro och otrygghet som de upplever, men nu kan jag i alla fall förstå lite lite grann hur de känner. Visst är det sunt att mäta med sina egna mått, men jag kan ändå känna att mina problem är lyxproblem och att jag egentligen har det väldigt bra.

Jag reflekterar också över den omtalade balansen mellan trygghet och äventyr. Jag känner att de senaste månadernas otrygghet har gått ut över min lust att söka äventyr via friluftslivet. När vardagen i sig är ett äventyr behöver man liksom inte ännu mer.

Back in civilization!

Som jag skrev tidigare var jag alltså tvungen att flytta ut ur min lilla stuga. Som tur var kunde chefen erbjuda ett annat väldigt bra boende i byn, nämligen i en av sjöbodarna (nausten på norska) nere i Sjöområdet vid Adventfjorden. Jag skulle alltså bo granne med den sjöbod där jag bodde med Elvira och Calle i november. Planen hade varit att bo med Calle och Fredrik ute i stugan, och de blev också väldigt besvikna när läget ändrades. Men det fanns plats för dem i naustet också! Det är perfekt att bo tre personer där, vilket passar bra med mina kollektivambitioner och min ovilja att bo ensam.

I månadsskiftet var det dags att lämna stugan i Bolterdalen. Det var så himla mysigt och trivsamt i stugan och det kändes lite sentimentalt att flytta därifrån. Tack och lov hade jag fått låna en ordentlig bil för ändamålet. Toyotaminibussen (som för övrigt måste vara den vanligaste biltypen i Longyearbyen) packades knökfull med mina, Calles och Fredriks grejer, samt lite möbler och husgeråd som vi kunde ta från stugan till naustet. Naustet var bristfälligt inrett och ganska litet, och vi var lite oroliga för att det skulle bli omysigt och trångt att bo där. Jag ägnade flera dagar åt att packa upp grejer, ordna med hyllor och göra fint. Resultatet blev bättre än jag trodde. Det blev faktiskt väldigt mysigt och trevligt, och det nu känns som ett riktigt hem.

Och det var så otroligt skönt att bo i byn igen! Att ha rinnande vatten, dusch och tvättmaskin. Att kunna gå och handla eller träna när man vill. Att slippa krånglande bilar och hala backar. Jag upptäckte också att det var väldigt skönt att inte bo på sitt jobb, och inte ha 80 hundar som man är ansvarig för 24 timmar om dygnet.