Action på Brevik

Så drog jobbet igång med dunder och brak. Första aktiviteten jag hade var kanotinstruktion för ett gäng från Komvux som läste Svenska För Invandrare. Många av dem hade nog aldrig suttit i en kanot och flera kunde inte simma. Det var härligt att se att så många av dem gav sig ut i kanoterna med stor entusiasm, iver och glädje. Det blåste rätt bra och i båda grupperna var det flera som välte och några som fastnade i vassen. Jag och Caisa körde skytteltrafik med motorbåten för att tömma och bogsera kanoter, plocka upp icke-simkunniga personer, och rädda mobiler och glasögon från ett öde på Slätbakens botten. Efter passet var min adrenalinnivå hög och underarmarna fulla med blåmärken. Men det var roligt och lätt värt slitet.

Nästa drama utspelade sig på onsdag kväll. Jag hade hand om en lägerskola med ett gäng sjätteklassare, aktiviteterna var slut för dagen och eleverna var och badade på sin "fritid". Plötsligt kom en pappa in i receptionen och berättade att Linus hade fastnat uppe på en klippa. Jag och min klätterkunniga kollega Andreas rafsade ihop lite rep och selar och tänkte att vi nog skulle kunna plocka ner killen på ett säkert sätt. När vi kom fram till klippan såg vi att Linus stog i klätterställning på en liten klipphylla, kanske 20-30 meter upp i ett klippstup. Under honom fanns stenar och om han skulle tappa taget skulle det inte sluta bra. Jag blev lite rädd och kände att det skulle vara dumdristigt att försöka rädda pojken på eget bevåg. Andreas ringde 112 och snart var brandkåren på väg. Under tiden skyndade vi upp bakvägen på klippans topp, så att vi hamnade någonstans cirka 20 meter ovanför Linus. Medan Andreas och två andra killar med klätterkoll försökte lokalisera var pojken befann sig sprang jag och hämtade ett längre rep och en pannlampa, eftersom det snabbt blev mörkare och mörkare. Jag satte fast repet i två olika träd och killarna klättrade ner en bit, så att de hamnade ganska nära Linus. Vi gjorde en ögla på repänden som halades ner till pojken. Linus kunde ta öglan runt livet och därigenom ha någon slags säkerhet i väntan på brandmännen. Vi hissade även ner en tröja till honom, eftersom han stog i blöta badbyxor och huttrade. Hela tiden höll sig Linus lugn och cool. Efter en stund kom första brandbilen och en av brandmännen firade sig ner till Linus och säkrade honom ordentligt. Efter ytterligare en tid kom fler brandmän med bättre klätterkunskaper och mer utrustning. De byggde ett spel och kunde på så vis dra pojken upp till klippans topp. När Linus kom upp var han lite kall och fick ta på sig en varm brandmansjacka. Han fick dricka varm choklad och blev kollad av ambulanspersonal som kunde konstatera att han var i gott skick, och inte behövde följa med i ambulansen. Vid det här laget hade det hunnit bli helt mörkt ute, och flera ur Breviks personal hade kommit ut till gården för att följa händelsen. I ärlighetens namn tycker jag att det hela var en kul och spännande upplevelse, bortsett från de underliggande oroskänslorna. Det kändes som att vi hade koll på läget där uppe på klippan, och det var intressant att följa brandmännens arbete och ge dem information och en hjälpande hand när det behövdes. Dagen därpå kom en journalist ut till Brevik och till slut hamnade vi på Extras löpsedel (en gratistidning, typ metro), Norrköpings tidningar, och i två olika radioutsändningar.

På fredagen var det dags för nästa incident. Av det mindre slaget den här gången, men spåren skulle synas i mitt ansikte flera dagar framöver. Linus klass skulle upp i Höjdaren, som är Breviks höghöjdshinderbana. Jag stod och instruerade klassen hur de skulle säkra sig i linbanan som inleder Höjdaren. Man säkrar sig i en ring i en vajer, och jag bad en kille dra vajern till mig så att jag kunde sätta fast mina karbiner där. Dock drog han till lite väl häftigt i vajern, så att den flög upp i mitt ansikte och gav mig en rejäl smäll precis nedanför vänster öga. Det gjorde rätt ont och började blöda. Jag befarade värsta blåtiran, och Lisa sprang och hämtade ett paket med frusen parmaskinka som jag kunde kyla skadan med. Det var bara att fortsätta med instruktionen och leda gruppen genom banan, men det måste ha sett ganska komiskt ut när jag sprang runt med ett paket parmaskinka tryckt mot ansiktet. Som tur var blev inte tiran så jättestor, men det kändes ändå lite tradigt att möta massa människor när det ser ut som att man har blivit misshandlad.

Räfsa, bada och kalasa

Efter mina första tre arbetsdagar på Brevik, då jag mest "bara" fick lite introduktion till jobbet, ringde jag upp Jacob som bor i ett härligt kollektiv utanför Linköping. Passade det att jag kom förbi i helgen? Det visade sig vara ett utmärkt tillfälle att hälsa på i Vallby och jag prickade in både slåtter, slåttergille och födelsedagskalas. Hela lördagen var jag, Jacob, Janne och Rune ute och räfsade en jättestor äng som grabbarna hade slagit med lie tidigare under veckan. Det var himla gött att kroppsjobba sig trött och på hemvägen sköljde vi av oss svett och hö med ett svalkande bad. På söndagen badade jag och Jacob på ett jättehäftigt ställe vid Motala ström. Man kunde hoppa från fem meter höga klippor (jag bara gjorde det!) och sedan dras med i en stark ström. Det var också fin och rolig klättring på branterna längs strömmen. Dumt nog tog jag inga bilder under hela vallbyvistelsen, men ni får väl använda er fantasi efter bästa förmåga :)

Brevik

De tre kommande veckorna ska jag arbeta som instruktör på KFUM-gården Brevik på östgötakusten utanför Söderköping. Mitt jobb är att hålla koll på säkerheten vid klätterväggar, höghöjdsbanor och linbanor, samt att leda grupper genom olika samarbetsövningar. Jag har mina funderingar på att syssla med någon typ av ”guidejobb” i framtiden och tanken med Brevik är att jag ska testa lite hur jag trivs i den rollen. Det är med spänd förväntan som jag tänker på jobbet. Jag känner ingen på Brevik och har aldrig varit där, men jag har jobbat på en KFUM-gård utanför Jönköping tidigare så jag har lite koll på vad det handlar om.

Solskenspaddling

Det hade varit ostabilt väder i en månad när ett högtryck plötsligt drog in över sommarsverige och gav soligt, varmt och lugnt väder på västkusten i en hel vecka. Just den där veckan hade jag och Lisa planerat in en kajakpaddling med utgångspunkt i Grebbestad.
Vi hyrde en urstabil nyazeeländsk tvåmanskajak, som enligt uthyraren skulle tåla upp till 12 sekundmeter. Men starka vindar och höga vågor var inget vi behövde bekymra oss om under turen. Från Grebbestad paddlade vi söderut och kom så småningom till Smögen. Det vackra vädret lockade folk och fä ut i skärgården och det vimlade av segelbåtar, motorbåtar och badande barn. Jag nynnande på sången om Briggen Blue Bird som skymtade blänket från Hållö fyr och sedan förliste. Inspirerade av visan tog vi en tur ut till den vackra klippön Hållö och färden slutade bra mycket bättre än för Blue Bird. Vi paddlade in i en smal lagun, badade, och lagade pastasallad i solgasset.
Det var väldigt fint att spendera en hel vecka tillsammans med Lisa, och turen fylldes av glada gapskratt och förtroliga samtal. Lisa har lite mer paddelerfarenhet än jag, men vi lärde oss båda väldigt mycket under turen. Som hur man tar upp kajaken på en klippa, att det är viktigt att smörja in läpparna med solkräm, hur långt och länge vi orkar paddla varje dag, och så vidare. Paddlingen gav mersmak, och jag började givetvis fantisera om långa paddelexpeditioner. Tänk om man skulle paddla runt hela Sveriges kust!
När jag svischar förbi fina sjöar på tåget hem från paddlingen ser jag på dem med mina nya paddelögon. Jag ser stilla vatten som paddeln skjuts ner i, strandlinjer som kajaken kan glida längs med, och mjuka gräsytor som skulle vara lämpliga som tältplats. Min kropp gungar fortfarande och ryggmusklerna känns ömma och använda.

Intensivt festivalliv

Festival! En stor kontrast till de senaste veckornas lugn. Plötsligt omgavs jag av mängder av folk, kända som okända, och det fanns massor att se och göra. Det var väldigt kul, men ibland kändes intensiteten och alla intryck lite för övermäktiga. Jag volontärarbetade i frukostserveringen, vilket var både kul och trevligt. Det var fint att stiga upp tidigt, men tyvärr blev jag lite för trött för att palla nattliga äventyr.
Urkult är en familjevänlig festival, vilket jag gillar. Folk i alla åldrar glider runt och mitt på det lilla festivalområdet finns en stor lekpark. Lite här och där står folk och jonglerar, håller på med diablos, devil sticks, eller något annat kul. Att vara på Urkult kändes lite som att vara på ett stort fältbiologläger. Öppen stämning, mycket dans, kreativa kläder, sparsamt med alkohol och en stor andel folk med dreads.
Jag höll till på personalcampingen nere vid älven tillsammans med Rickard, Fanny, Jennie, Johan, Erik, Viktor och några till. Ångermannaälven är imponerade och på grund av det myckna regnandet föregående vecka var flödet ovanligt stort. Vi trotsade badförbudet och lät våra nakna kroppar dras med i strömmen.
När det gäller musiken kändes Urkult som en salig blandning av länder och instrument. Mina favoriter var Nina Ramsby (som är så cool), Glesbyg’n (som är så sköna att dansa till), och den mysiga Visstugan där man fick chans att lära sig visor av varandra.