På lördagseftermiddagen gav vi oss iväg. Vårt lilla sällskap, som förutom jag själv bestod av tyska Martin och kanadensiska Stephanie, började med att knata upp för Njullas sluttning. Sedan fortsatte vi in i dalen bakom fjällen. Vi gick högre och högre upp och korsade flera snöfält. Efter fem timmars vandring i kvällssolen kom vi fram till en väldigt söt väldigt liten stuga. Vi tände en brasa och åt en middag som smakade så där gott som mat bara kan smaka när man har slitigt ordentlig för den. Den natten sov jag väldigt gott och dagen därpå fortsatte vi färden uppför. Denna dal har det fantasieggande namnet Måndalen. Efter flera väldigt stora snöfält och en del knepiga och luriga vad kom vi upp på det som var turens högsta punkt. Vi såg vackra fjäll i alla vädersträck, både norska och svenska toppar. Efter en stunds beundran och fotograferande fortsatte vi ner till Latnajaure, som är en liten sjö som ligger i en brant dal med höga fjäll på ömse sidor. Vid Latnajaure finns även en liten forskningsanläggning som tillhör Abisko naturvetenskapliga station. För att komma ner mot Abisko följde vi först en brant serpentinstig ner i Kårsavagge. Mina turkamrater fortsatte västerut för att åka helikopter tillbaka, medan jag vände hemåt. Jag gick längs med de turkosa sjöarna i Kårsavagge och efter några timmar började jag se Lapporten och kände att jag snart var hemma igen. Tillbaka på stationen åt jag ett skrovmål och det tog några dagar för allehanda kroppsdelar att återfå sina normala funktionsnivåer.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar