Jag bor...

... i ett rött hus som heter Culex. Där finns typ åtta rum, som antingen har två eller fyra bäddar. Mitt rum har fyra bäddar, och hittills har jag haft två olika rumskamrater. Elisabeth från Storbritannien och Elin från Uppsala. Elisabeth kallas Lizzy och hon och jag är löjligt olika. Hon är en riktig brud; duschar varje morgon, luktar alltid gott, fönar håret, kollar sig i fickspegeln och tittar på nån såpa på datorn tills hon somrar. Dessutom har hon en rosa hårddisk. Vi har inte djupa samtal till klockan tre varje natt direkt. Men det gör inte så mycket. I Culex finns också ett kök, där jag lagar frukost och lunch. Det finns också en toa/dusch och ett torkrum för blöta kläder. Det funkar fint och bo så här tycker jag. Fast det är lite jobbigt att inte ha ett eget rum, och ibland är det jobbigt mycket folk i köket.

Jag springer...

rätt mycket här uppe. Naturen här är väldigt väl lämpad för löpning. Massa stigar, fina växter och underbara vyer. Skåne, du har mycket som är bra, men tyvärr alltså, när det gäller löpning slår Abisko dig med hästlängder. Du måste se till att bli lite mer kuperad, mindre tätbefolkad och återfå något av din ursprungliga vildhet för att ens kunna lira i samma division. Jag gläder mig till att komma tillbaka till Lund till hösten, men att springa runt på raka asfaltsvägar som korsar platta industriåkrar känns inte så lockande.

Och ännu mera jobb

Sedan den där lediga dagen den 19 juli har jag återigen jobbat ganska mycket. Tolv dagar i sträck blir det när jag (förhoppningsvis) kan ta ledigt nu på fredag. Anledningen till att det har blivit så mycket jobb är att jag ju jobbar för flera olika personer. Och två av dem - Maggan och Michal - råkade ha sin fältarbetskulmen under dessa juliveckor. Så om det inte dyker upp något oväntat kommer det lugna ner sig när vi går i i augusti. Generellt jobbar folk här uppe väldigt mycket. Grejen är att de vill vara så effektiva som möjligt när det väl är här och fältarbetar, vilket nog både beror på att det kostar pengar att hålla till på stationen, och att folk är begränsade till exempelvis växtsäsongens längd. Folk jobbar ofta vardag som helgdag, och eftersom det är ljust dygnet runt blir det också lätt en del "nattjobb". Jag blir negativt påverkad av att jobba så här mycket, och inte ha tid till allt annat som jag vill göra. Jag blir trött, orkar inte vara social och kan inte riktigt njuta av livet är uppe. Synd, men glädjande att det snart blir lugnare. När man är inne i en liten svacka är det underbart att ha fina vänner, bekanta och släktingar som hör av sig lite nu och då. Tack för fina mail, SMS och telefonsamtal kära ni!

Bossen heter nåt på M

Nu har jag fått lite mer kläm på hur min anställning egentligen är upplagd. Förut har det varit allmänt förvirrat runt denna punkt. Jag är anställd av Torben Christensen som är professor på naturgeografiska institutionen i Lund. Tanken är att jag ska arbeta för fyra av hans doktorander; Michal, Maggan, Marcin och Magnus (ja, man kan börja fundera på om man måste ha ett förnamn som börjar på M för att få bli Torbens doktorand), samt åt en kontakt som Torben har i Edinborough. Cathrine heter hon. Framöver tänkte jag skriva lite mer ingående inlägg om vad jag gör för de olika människorna.

Miljöombyte och glass

Idag var jag och Michal i Kiruna. Syftet med turen var att hämta flytade kväve på rymdinstitutet, vilket vi ska göra var tredje vecka. Det var också lite andra saker som skulle inhandlas; verktygslåda, gaffatejp etc. Dessutom käkade god lunch på en pizzeria, drack gratis varm choklad på Ahlsells, och fick tid att uträtta lite egna ärenden. Det var gott att se lite liv och rörelse, folk, byggnader och till och med bilar. Men det kändes också fint att komma tillbaka till Abisko. Jag tycker om det här stället ja. I övrigt var nog turens höjdpunkt faktiskt när vi satt inne på Ahlsells och drack gratis choklad. För att ge en liten bakgrund kan jag berätta att Ahlsells är en butik som säljer typ verktyg och diverse annat material till rörmockare, snickare och annat hantverksfolk. Det är en stor, proffsig butik som ligger på ett industriområde. När vi sitter på den lilla "cafédelen" mitt i butiken och smuttar på vår choklad ser vi plötsligt att expediteten sitter och suger på en chokladglasspinne samtidigt som han tar betalt av en kund. Vi förvånas och fnissar lite över detta. Michal, som är från Polen, undrar om det är ett normalt beteende för en svensk expedit, och upplyser om att det skulle vara otänkbart i Polen. Vi lägger märke till hur bökigt det verkar vara att äta glass samtidigt som man tar emot varor, hanterar papper och skriver på datorn. Så ser vi att även den andra expediten äter pinnglass, och vi drar lite till på mungiporna. Plötsligt ser vi att även en lite äldre man, som verkar vara butikschefen, går runt och slickar på en glasspinne. Det hela ser väldigt komiskt ut, och jag tänker att chefen har väl köpt lite glass till personalen för att muntra upp dem med en liten glasstund i arbetet. Det dyker upp nya människor med glass i munnen lite överallt i butiken, i alla vinklar och vrår står det någon och suger på en glass känns det som. Till slut upptäcker vi att även kunderna går runt och äter glass. Jag skrattar så jag gråter, och Michal tycker också att det hela är väldigt komiskt. Två stora sotiga gruvarbetare har varsin glasspinne i munnen, och nu börjar vi fundera på om inte vi också ska få gratis glass snart. Men vi får bara sitta där som de enda personerna i cafédelen mitt i butiken och observera alla glassätande människor som ploppar upp från ingenstans. Det känns lite surrealistiskt. Tänk om alla dessa människor har mötts via internet och bestämt sig för göra ett practical joke på Ahlsells klockan ett denna fredag. Isåfall är det ju bra att de fick två stycken som kunde utgöra publik till deras skämt. När Michal går fram till kassan för att betala börjar kassören med att ställa en fråga. Jag är ganska säker på att han ska fråga om Michal vill ha en glass. Men kassören frågar "Vill du ha ett kvitto?", varpå vi går snopna går ut ur butiken.

Silversmygarinventerare på besök

Idag käkade jag lunch med Linda Birkedal och Co. För er som inte känner till denna superkvinna kan jag berätta att hon är hedersmedlem i Fältbiologerna, brinnande engagerad i Naturskyddsföreningen, rutinerad bjällerupsbo och i övrigt en väldigt trevlig prick. Hon och några till var på en inventeringsresa i nordligaste Sverige och spanade bland annat efter Silversmygaren (schysst namn alltså), som är en liten fjäril. Det var trevligt och gott att ha lite besök av känt folk från Lund :)

Surströmmingspremiär!

I huset där jag bor bor också ett litet gäng trevliga tyskar. De ville testa olika svenska mattraditioner och köpte därför en burk surströmming. Eftersom jag inte har ätit "stinky fish" i hela mitt liv ville jag gärna testa. Sagt och gjort. Vi promenerade ner till sjön och satte oss längst ut på bryggan, vilket innebär att vi befann oss på behörigt avstånd från byggnader och andra människor. Tim började öppna burken och till vår förvåning gjorde trycket i burken att en halvmeterhög stråle med stinkande lag sprutade ut. Detta fick oss att raskt förflytta oss två meter från burken, som Tim med gott mod fortsatte att öppna i sakta mak. Dock hade jag faktiskt föreställt mig att det skulle lukta ännu värre än vad det gjorde. Jag tog upp en fisk ur burken, rensade den lite och la den på en brödskiva, ovanpå ett tjockt lager med smör (allt enligt instruktioner från Nils, som har rötterna i Hälsingland och är en van surströmmingsätare). Faktum är att jag tycker att smaken var helt OK. Inte direkt gott, men inte heller äckligt. Smaken ligger inte så långt borta från vanlig sill tycker jag. Nästa gång det ges möjlighet att äta surströmming kommer jag definitivt ta mig en firre eller två :)

Jobb, jobb, jobb

Idag är jag äntligen ledig. Jag har jobbat elva dagar i sträck, och det är jag ju inte van vid. Det var ett bra tag sedan jag jobbade så mycket. Följden blev att jag till slut kände mig rejält trött och sliten. Och det kändes som att jag inte fick tid till något annat än att jobba, vilket är ganska påfrestande. Så dagens ledighet var väldigt välkommen. Lite tråkigt bara att jag inte kunde utnyttja den till något äventyr, utan mest bara ville ta det lugnt och vila. Hittills har jag inte själv haft någon kontroll på när och hur jag ska jobba, och när jag ska vara ledig. Jag har fått information om olika arbetsuppgifter ibland så sent som bara någon timme före de skulle utföras. Det har varit lite påfrestande att hela tiden vara beredd på att jobba, och inte veta när och hur länge jag kan vara ledig. Dock måste jag tillägga att de flesta uppgifterna inte är särskilt jobbiga, utan snarare intressanta och roliga. Hur som helst kommer det bli lite lugnare på jobbet nu. Michal som jag jobbar mest för har installerat all utrustning på sina torn och har påbörjat alla mätningar, vilket innebär att det mesta sköter sig av sig självt. Dessutom har jag fått koll på allt jag ska göra och när det ska göras. Jag kan arbeta mer självständigt och själv planera min tid. Det känns väldigt gött.

Tur i midnattssol

På förra vandringen råkade Stephanie hitta några gratisbiljetter till liften. De bara låg där på marken och väntade på att bli upphittade och utnyttjade av oss. Biljetterna gällde liftens midnattssolturer, vilket innebär att man åker upp sent på kvällen, avnjuter midnattssolen på Njullas topp och sedan tar liften ner igen. Vi var lite osäkra på om vi verkligen skulle bege oss uppåt, eftersom vädret inte hade varit så anpassat för midnattssolsavnjutning de senaste dagarna. Men vi hade tur. På lördagseftermiddagen började det spricka upp och på kvällen var himlen klar. Jag, Sophine, Stephanie, Martin och Andrew tog liften upp och fortsatte sedan uppåt tills vi var långt borta från mygg och människor. Där satte vi oss i mossan i det underbara ljuset och drack lite te. Egentligen var jag väldigt trött, men det glömdes helt bort tack vare allt det fina.

Latnajaure

På lördagseftermiddagen gav vi oss iväg. Vårt lilla sällskap, som förutom jag själv bestod av tyska Martin och kanadensiska Stephanie, började med att knata upp för Njullas sluttning. Sedan fortsatte vi in i dalen bakom fjällen. Vi gick högre och högre upp och korsade flera snöfält. Efter fem timmars vandring i kvällssolen kom vi fram till en väldigt söt väldigt liten stuga. Vi tände en brasa och åt en middag som smakade så där gott som mat bara kan smaka när man har slitigt ordentlig för den. Den natten sov jag väldigt gott och dagen därpå fortsatte vi färden uppför. Denna dal har det fantasieggande namnet Måndalen. Efter flera väldigt stora snöfält och en del knepiga och luriga vad kom vi upp på det som var turens högsta punkt. Vi såg vackra fjäll i alla vädersträck, både norska och svenska toppar. Efter en stunds beundran och fotograferande fortsatte vi ner till Latnajaure, som är en liten sjö som ligger i en brant dal med höga fjäll på ömse sidor. Vid Latnajaure finns även en liten forskningsanläggning som tillhör Abisko naturvetenskapliga station. För att komma ner mot Abisko följde vi först en brant serpentinstig ner i Kårsavagge. Mina turkamrater fortsatte västerut för att åka helikopter tillbaka, medan jag vände hemåt. Jag gick längs med de turkosa sjöarna i Kårsavagge och efter några timmar började jag se Lapporten och kände att jag snart var hemma igen. Tillbaka på stationen åt jag ett skrovmål och det tog några dagar för allehanda kroppsdelar att återfå sina normala funktionsnivåer.

Kära Norge

Vi hade haft strålande väder i många dagar och tyckte att det kändes passande att bege sig till Norge och kusten och havet och fjordarna och en riktig strand. Det var första gången jag fortsatte västerut från Abisko. Och det var en fantastisk vacker syn. Jag satt i bilen och rös i en halvtimme för att naturen var så underbar och häftig. Norge är ett bra land alltså. Naturen känns lite vildare. Spetsigare toppar, brantare fjällsidor och lite mer dramatiska vyer. Också gränsområdet tyckte jag om. Där är väldigt kargt, ett nästan vegetationslöst sten- och klipplandskap. Stranden som vi hade tänkt oss till var vattentäckt när vi kom, så vi la oss på klipporna och solade istället. Det var ganska blåsigt, så vi kunde inte ligga och steka direkt, men det var avkopplande och skönt att bara ligga och läsa. När vi skulle bege oss hemåt igen hade vi tack vare tidvattnet en lång ”strand” framför oss. Att gå barfota i leran var härligt.

Kom bara kom!

En gång till vill jag hälsa er alla hjärtans välkomna att hälsa på i Abisko. Vad det verkar kommer jag ha ett ganska flexibelt jobb, men ibland är det vissa uppgifter som måste utföras på en speciell tidpunkt. Om man vill vara med mig och på jobbet, och hjälpa till eller bara kolla är det helt OK. Jag har kollat upp lite olika relativt billiga boendealternativ (det finns även dyrare om man vill lyxa till det lite).
Turiststationen: 230 kr/natt i 4-bäddsrum 0980-402 00
Vandrarhem i Abisko Östra: 175 kr/person/natt i 6-bäddsrum 0980-401 03 eller 070-215 80 38
Camping i Abisko Östra (nära sjön): 150 kr/tält/natt 0980-66930
Stuga precis vid järnvägsstationen Abisko Östra (privat uthyrare): 200 kr/natt 070-6460660
Forskningsstationen: 175 kr/natt (om det finns plats)
Givetvis kan man också tälta gratis i det fria om man promenerar en bit bort från bebyggelsen. Det går finfint att låna mitt tält och mitt stormkök. Kom bara kom!

Jobbet som fältassistent

De kommande tolv veckorna ska jag alltså jobba som fältassistent. Jag är anställd av Abisko naturvetenskapliga station, som ägs och drivs av Kungliga Vetenskapsakademien. På stationen bedrivs forskning främst inom biologi och geovetenskap. Man har regelbundna observationer av till exempel temperaturer och snödjup. Och så kommer det hit forskare från många olika länder för att fältarbeta. De kan stanna allt från några dagar till hela sommaren (övriga årstider är det ganska lite folk på stationen). Jag kommer främst att vara fältassistent för Michal, Torben och Margareta. Michal är en doktorand från Polen, Torben är professor i Lund och Margareta är min gamla handledare, som är doktorand i Lund. Jag kommer också att göra en del mindre grejer för andra personer. Eftersom jag ska jobba för så många olika kommer nog arbetet bli ganska varierat, och jag kommer att få pröva på många olika saker. De första dagarna har jag bland annat monterat ner snötaket, tagit luftprover och utfört ett experiment där olika ytor ska vattnas med olika typer av näringsämnen. De säger att jag kommer jobba få jobba heltid, men vi får väl se hur det blir med den saken. Hittills har jag jobbat ganska lite, eftersom en del utrustning som Michal har beställt inte har kommit ännu.

Matlag I like

På stationen är vi ca femton personer som kommer att vara här i stort sett hela sommaren. Alla är typ mellan 20 och 30 år, och folk är doktorander, fältassistenter, vaktmästare eller skriver sina examensarbeten. Det är ett ganska internationellt gäng. Bara jag och Nils är svenskar och resten kommer från bland annat Kanada, Storbritannien, Polen, Danmark och Tyskland. Språket är givetvis engelska, vilket är väldigt bra träning för mig. Fast ganska tröttande också att tala ett annat språk hela dagarna. Denna skara har ett matlag tillsammans, och vi käkar middag varje dag vid halv åtta. Oftast lagar folk mat två och två, vilket innebär att man själv får laga mat typ en gång i veckan. Det här med matlag är fina grejer alltså. För en relativt liten ansträngning får man avnjuta lagad mat (och dessert!) varje dag. Dessutom blir det oftast över nåt man kan äta till lunch. Det är också väldigt bra med en social samlingspunkt varje kväll. Speciellt när man som jag är ny, och inte känner folket. Igår lagade jag och Cathrine pizza, och bjöd på chokladpudding till efterrätt. Trevligt och uppskattat.