Båttur till Pyramiden och Nordenskiöldbreen

Båtturen med Ulla och Lasse var så bra att den förtjänar ett alldeles eget blogginlägg. Polargirl ser ut som en stor fiskebåt och kör dagsturer i fjordarmarna norr och söder om Longyearbyen. Vi var med på en tur norrut i Billefjorden. Jag tror att upplevelsen blev extra stark för mig för att jag inte har tagit mig ut från Longyearbyenstrakten under hela min vistelse på Svalbard. Nu fick jag plötsligt se nya fjordar, fjäll, vikar och uddar. Mitt perspektiv förändrades och vidgades. Det är så otroligt inspirerande, fascinerande och fantasieggande att se så mycket vild, vacker och orörd natur på en gång. Och vetskapen om att det är få platser på jorden som kan ge samma upplevelse, gör att den blir ännu starkare och med ett inslag av sorg.
Jag blev sjukt sugen på att dra på tur, speciellt någon längre vandringstur.

Något av det mest fantastiska på turen var Nordenskiöldbreen, som är den största glaciär jag någonsin har sett. Egentligen är det flera glaciärer som förenar sig och tillslut stupar rakt ner i havet. Det är med fascination, förundran och respekt som man skådar en sådan skapelse. Kronan på verket är att veta att man själv ska gå runt på just den där gigantiska glaciären om bara några veckor, när vi ska ha en 10-dagars glaciärkurs med ANG.

Besöket i Pyramiden, som är en övergiven rysk gruvby, var också väldigt speciellt. Det var häftigt, men jag insåg åter en gång att jag har så mycket lättare att bli fascinerad av något som "naturen" har skapat, än något som är skapat av människohänder. Det starkaste tycker jag var att se hur naturen sakta tar tillbaka Pyramiden. Byggnader som förfaller och vittrutarna som bygger bon i fönstren. Hade byn legat på sydligare breddgrader hade det nog sett ännu coolare ut, med träd som tränger upp genom taken, växter som slingrar sig längs väggarna och djur som bygger bon i övergivna hus.

På väg tillbaka blåste det kuling och styrmannen berättade att det inte var särskilt ofta som de hade sådana vindstyrkor. Ett tag rullade det ordenligt och jag blev sjösjuk. Sen blev det plötsligt mindre vind och vi kunde njuta mer av turen igen. Jag gillar verkligen havet, båtar och båtliv. Har alltid gjort. Någon slags båtliv kommer det att bli i framtiden.

Besök från Bankeryd!

Fram tills att jag var 12 år gammal bodde vi grannar med familjen Andersson i Bankeryd. Jag och Magnus var skitbra lekkompisar, och hans föräldrar Ulla och Lasse ställde upp i vått och torrt. Sen flyttade familjen Svensson till Habo, men kontakten med familjen Andersson bestod, om än i något reducerad intensitet.

I min egen familj är intresset för att åka till Svalbard just svalt. Därför blev jag extra glad när Ulla och Lasse bestämde sig för att åka hit några dagar i slutet av juli. Det var gott att ha några typer på besök som man känner väl och känner sig supertrygg med. De hängde med mig på guidad tur på Sarkofagen, vi käkade middag på KROA och drack kaffe i naustet. En dag var vi på båttur tillsammans. De blev väldigt fascinerade av Svalbard, och de fick i uppdrag att försöka smitta av sig lite av intresset och fascinationen till min gamla mor.

Det var fint att se Svalbard med deras bankerydsögon. Det gör att jag förstår lite mer av mina upplevelser här. Det känns också fint att koppla ihop olika delar av mitt liv med varandra. Barndomens äventyr i Bankeryd och nutidens äventyr på Svalbard, blir ihoplänkade.

Svalbardsommar

Snart fyller jag ett svalbard-år, och då blir det fest! Men än så länge är jag en nyfödd svalbardian som utforskar årstidernas växlingar i Arktis. När jag lämnade Svalis i mitten av maj var det fortfarande en hel del snö kvar. När jag kom tillbaka i början av juni var det helt bart nere i dalarna. Den första blomman som kom var rödsildra, och sedan kom de pedagogiskt nog en efter en, så att jag skulle kunna lära mig alla namnen. Det var lite av ett projekt, eftersom man som guide helst ska kunna blomnamnen på både engelska och norska. Jag vill gärna kunna de svenska namnen också, och så är det ju kul att lära sig någon liten anekdot om varje art, som man kan berätta för turisterna.
Även fågellivet har utforskats, men inte så intensivt som växtlivet. Det kanske beror på att man inte ser så många olika arter. Det är snarare kvanitet som gäller. När man kan tobisgrissla, spetsbergsgrissla, vittrut, silvertärna och snösparv klarar man sig ganska långt.

Midnattssolen är ett annat fenomen som måste nämnas i en text om svalbardsommar. Jag trivs med midnattssolen, men tycker inte att den är såå superspeciell. Kanske för att jag är van vid svenka ljusa sommarnätter, och för att jag redan har spenderat en midnattssolssommar i Abisko. Polarnatten slår midnattssolen i exotiskhet med hästlängder. I början av sommaren hade jag problem med att sova på grund av det ständiga ljuset. Men sedan jag satte aliuminumfolie på insidan av mitt sovrumsfönster, drog ner persiennerna i vardagsrummet 1 timme före läggdags, och försökte ha fasta somna- och vaknatider, så gick det faktiskt väldigt bra. Nu börjar kvällsljuset komma tillbaka, och det är otroligt vackert med lite rödare ljus och annorlunda skuggor på fjällen. I mitten av augusti går solen ner för första gången och det känns lite sorgligt, men samtidigt lite skönt.

Temperaturmässigt har jag blivit överraskad. Sommaren var varmare än vad jag hade tänkt mig. Några dagar hade vi typ 15 grader, och man kunde sitta i solen i linne och känna att det var sommar. Vi har gjort iordning en lite uteplats på södersidan av naustet och de finaste dagarna har vi suttit och "kosat" oss med kaffe, kakor och strandradio. Några dopp i fjorden har det också blivit. Alla föranledda av någon uppvärmande aktivitet (t ex löpning), och följda av någon annan uppvärmande aktivitet (t ex duschning och tedrickning).

Åter i kontakt med omvärlden

Sedan jag flyttade till Svalbard har det varit lite fram och tillbaka med min internettillgång. Nu har jag iallafall tagit mig i kragen och insett det är en fördel att ha internet hemma när man nästan bor på Nordpolen. Det är liksom tillräckligt isolerat som det är. Det är gött att kunna surfa runt i världen, och det är väldigt bra för att hålla kontakten med er där hemma/borta på en acceptabel nivå.

Macho eller fjolla?

På Svalbard finns det trots allt en macho-norm, och den är det kul att leka lite med. I guideboligen (alltså det blåa huset med grill) kan man därför samla machopoäng. Jag fick mitt första machopoäng när jag hade min snuspremiär på en av våra fester. På en annan fest hade jag på mig Elias skinnbyxor, och fick därmed ytterligare machopoäng.

För att driva det hela ytterligare ett steg började vi samla på fjollpoäng i naustet. Jag fick fjollpoäng för att jag gick och la mig före klockan 11, men de mest minnesvärda fjollpoängen fick Fredrik och Philip;

Vi hade precis fått en avfallskvarn (en kvarn som sitter i avloppet, och som man kan mala ner matrester med). I samband med detta började det läcka massa vatten under diskbänken, och det rann ner på en stickkontakt. På grund av detta gick säkringen och vi kunde inte koppla in strömmen till vårt kylskåp. Philip och Fredrik stod handfallna och livrädda och ringde till en "supportkille" som skulle komma och rädda oss ur situationen.

Jag tog mig en titt under diskbänken, tryckte tillbaka slangen som hade lossnat, torkade upp vattnet och slog på automatsäkringen igen...

SWE-familjen

Mina positiva vibbar för Svalbard Wildlife Expeditions har bara blivit starkare under sommarn. Det är bara supersköna typer som jobbar för SWE, och företaget är litet och väldigt familjärt.

I sommar har det varit fem "fasta" guider:
Special guide Elias
Lille-Pål / T-Pål
Super guide Håvard
Store Paal / Skoter-Pål / Pål the Trapper
A-woman / Princess / Junior guide Svea

Sedan har vi varit ett litet gäng med frilansguider, nämligen:
Crazy guide Fredrik
Calle, Beke, och jag (som ännu inte har fått några smeknamn).

Det fasta guidegänget bor i "ett blått hus med grill" ett stenkast från Naustet, och där har det varit många sociala aktiviteter de senaste månaderna.