Flying home for christmas!

Jag har varit ganska inställd på att stanna på Svalbard över jul, eftersom jag trodde att jag skulle vara tvungen att jobba. Nu visade det sig att jag inte behöver jobba och att jag kan ta ledigt två veckor över jul och nyår! Det känns himla fint att kunna spendera lite tid med familj och släktingar. Speciellt med tanke på att jag antagligen stannar på Svalbard minst hela slädsäsongen. Så det blir ytterligare en traditionell jul hos mormor och morfar i Falköping. Jag drar från Longyearbyen den 23 december och landar på Gardemoen vid 19-tiden på kvällen. Min kära bror Krille, som numera jobbar på Gardemoen slutar kl 20 och sedan åker vi tillsammans ner till Jönköping. Perfekt! Jag stannar i Sverige till den 7 januari, då turen går tillbaka till Svalbard igen. Dock har jag dåligt samvete för allt flygande. Ska detta bli sista gången jag flyger till denna arktiska ö-grupp kanske? Jag funderar starkt på att ta båten ner till sommaren.
Det känns väldigt märkligt att jag snart ska få se ljus, träd och annan växtlighet igen. Undrar hur det kommer att kännas.

Lussebål

Nere i sjöområdet i Longyearbyen, precis vid stranden, finns en ”grillplats” där folk brukar ha barbaques oavsett årstid. I lördags var det dags för ett stort bål. Det var Karolina, Uli och några till som var initiativtagare, och jag, Fredrik och Calle joinade efter ett tag. Att stå nere i mörkret vid stranden, ana fjällen på andra sidan fjorden och stjärnorna bakom molnen, och se in i ett stort värmade bål var en speciell stämningsfull upplevelse. Det rådde ingen brist på ved, eftersom det låg en gigantiskt hög med gamla brädor en bit från grillplatsen. Efter ett tag spårade eldandet ur en aning och resultatet blev en eld i storlek med en mindre majbrasa. Intensiv hetta mot våra ansikten och gnistregn över fjorden.

Actiontur

I början av december hade vi några turer med gäster. Först fick jag hjälpa till som ”handler”. Alltså sätta på selarna på hundarna, sätta fast hundarna på spannen och sedan skicka iväg slädarna en efter en. Det är mycket att hålla styr på; hundar som man inte har lärt sig namnen på, selar i olika storlekar, och gäster som inte är vana vid hundar. När 80 upphetsade hundar står och skäller gäller det att hålla sig lugn och inte själv bli uppstirrad. I onsdags var min första tur som guide. Det var en grupp på 12 personer och Troels och jag guidade tillsammans, han i släden längst fram och jag i släden längst bak. Det gick fint och var kul, men det var inte helt lätt att hålla sig lugn och sansad hela tiden. Första regeln när man kör hund är att man aldrig ska släppa släden. Vad tror ni hände på turen? En av gästerna släppte släden såklart! Hundarna svischade iväg, med en passargerargäst sittandes i släden. Jag rusade efter så fort jag kunde och skrek att hon skulle sätta ankaret, för att försöka få stopp på släden. Efter några hundra meter lyckades hon som tur var få ner ankaret och släden stannade tack och lov. Efteråt skrattade hela gruppen gott åt situationen, och jag var väldigt glad över att det hade slutat så bra.

Scott Turner breen

Fredrik och Ross är två klättrande UNIS-studenter som har tillbringat många dagar i höst med att åla runt i olika glaciär- och morängrottor. I början av hösten var de på Scott Turner breen längst in i Bolterdalen och märkte ut ingången till smältvattenkanalen som senare på året blir en magnefik isgrotta. Nu var de sugna på att dra dit och spana in grottan, och jag ville gärna hänga på. Vi laddade upp med en glöggkväll i min stuga, och nästa dag packade vi dagsturssäckarna och spände på oss skidorna. Som sällskap och draghjälp på turen hade vi med oss hundarna Turbo, Tela och XQ, och shit vad kul det var att ”tolka” efter dem! Snön var perfekt, om än i tunnaste laget uppe på moränen. Det tog oss 3,5 timme att ta oss ända fram till markeringen vid grottöppningen. Sista biten gick vi på GPS-koordinater, eftersom mörkret gjorde navigeringen svår. Vi hade med oss lavinsonder som vi tryckte ner i snön i hopp om att finna grottan. Men var vi än stack stötte vi bara emot is. På ett ställe var det dock väldigt djupt, och eftersom jag var kall började jag gräva. Det slutade med att vi alla tre grävde ett tre meter djupt hål. Eftersom klockan började bli mycket bestämde vi oss för att käka lunch nere i hålet och sedan ge oss av hemåt.
Senare fick jag veta att man brukar behöva gräva en tre fyra meter för att komma ner i själva grottan, så vi hade i alla fall varit på god väg. Trots att vi inte hittade ner till grottan var vi alla tre mycket nöjda med turen, och vi blev peppade på fler skidturer med hund. Vägen ner genom moränen var ganska trixig, eftersom det stack upp massa sten samtidigt som hundarna drog som attan. Men när vi väl kom ner i dalen var det en fröjd att bara stå och staka lite lätt, medan hundarna gjorde grovjobbet. Tillbaka i Longyearbyen lagade Fredrik och Ross en energirik middag som smakade himmelskt för våra hungringa magar.

Månskensturer

Min första vecka i Bolterdalen var månen som fullast och himlen som klarast. Trots total frånvaro av sol var det relativt ljust. På grund av mildväder täcktes marken av ett islager och när månskenet reflekterades i isen var det fantastiskt vackert. Sedan kom det ett bra lager med snö och gjorde det möjligt att köra hundsläde. Jag, Troles, Borghild och Eva hade några fantastiska fullmånsturer. En nackdel med Arctic Adventures är att turerena börjar med en rejäl nedförsbacke och en skarp sväng. Nu när det var mycket is och lite snö var det extra svårt att bromsa släden, och det gick som bara den ner i dalen. Men det gick bra och det var kul.

Min lilla stuga

På Svalbard sitter boendet ofta ihop med jobbet. Så när jag bytte jobb var jag även tvungen att flytta från Elvira och Calle i den mysiga sjöboden. Som tur var stod ett ännu mysigare alternativ till mitt förfogande. Arctic Adventures har sitt tillhåll i Bolterdalen, som ligger ungefär 12 km öster om Longyearbyen, uppe på en liten kulle. På kullen ligger en liten klunga med stugor och i en av dessa stugor bor jag nu. Här finns fyra sovrum, och jag håller som bäst på att försöka skapa ett kollektiv här ute. Calle flyttar ut i januari, Fredrik flyttar förhoppningsvis ut i februari. Eventuellt kommer det flytta in någon eller några andra som ska jobba som guider för Arctic Adventures. Just nu är det bara jag som bor här. Det kan bli lite ensamt ibland, men jag åker in till byen rätt ofta, för att uppfylla det sociala behovet. Snart kommer också mina grannar och kollegor Fredrik och Lena hem från sin semester. Och så har jag ju 80 sällskapshundar utanför knuten :)

Adress:
Theres Arulf
Postboks 792
9171 Longyearbyen
Norge

Norsk mobil:
+47 47148168
Att ringa till svenska mobiler är väldigt dyrt för mig, men att ringa till fasta telefoner är faktiskt riktigt billigt. Att skicka SMS är också rätt billigt.

Jag har fortfarande igång min svenska mobil, så man kan ta kontakt via den också, men då kostar det pengar för mig.

Här ute i stugan har jag internettillgång från kl 17 på kvällen på vardagarna, och fri tillgång på helgerna. Jag försöker vara tillgänglig på chatten på gmail, facebook och msn så ofta jag kan. Jag ska också skaffa skype så fort jag får tid.

Arctic Adventures

De första veckorna på Svalbard Huskies funderade jag väldigt mycket på om jag skulle fortsätta eller inte. Jag tyckte om själva jobbet, men var orolig för att det skulle bli för tungt och ensamt. Tanken var att jag skulle jobba mycket själv fram till högsäsongen i mars. Då skulle vi vara två anställda under fyra månader. Jag hade hört att det brukade samla sig sjukt mycket snö i hundgården och att det innebar långa snöskottardagar i januari. Det var osäkert ifall snöskottartraktorn skulle repareras eller inte. Jag hade också hört att det var väldigt tungt att ha hand om både handling och guidning under högsäsongen, även om man var två personer. Jag skulle inte heller få särskilt mycket upplärning på hundsläde innan jag började ha egna turistturer. Tillslut bestämde jag mig för att säga upp mig. Jag hade ju inte kommit till Svalbard för att jobba ihjäl mig.
Dealen blev att jag skulle jobba för Svalbard huskies november ut, och sedan skulle det komma en ny kille och ta över. Som tur var blev jag erbjuden jobb på Arctic Adventures en tid efter att jag hade sagt upp mig på Svalbard Huskies. Arctic Adventures är ett lite större företag, fler anställda och fler hundar. Alltså inte lika tungt och ensamt. Fler kollegor att prata med och lära av. Företagets stora grej är slädhundsturer. Det är halvdagsturer, heldagsturer och flerdagarsturer. På heldagsturerna kör man till en isgrotta som man kryper ner i och beundrar. Arctic Adventures har också skoterturer. På sommaren är det turer med små vagnar istället för slädar, och så har vi fotturer med fossilplockning. Under högsäsongen kommer vi att vara ganska många som jobbar, sex stycken på heltid tror jag. Nu i november har det bara varit jag och Troels. En kul grej med Arctic Adventures är att det är ett tillhåll för danskar och svenskar, norrmännen är i klar minoritet. Liksom på Svalbard huskies jobbar man både som guide och handler (hundskötare).