Røde kors

Varje måndag träffas ett gäng friluftsfolk för att lära sig om ditten och datten som kan vara bra att kunna när man bor och idkar friluftsliv på en arktisk ö. Samlingarna arrangeras av ”Røde kors – Hjelpekorps”, och det har bland annat handlat om hur man hanterar en GPS, hur man skyddar sig mot isbjörn och hur man förstår sig på vädret på Svalbard. Före julavslutningen i början av december hade träffarna en fast plats i min vecka. Höjdpunkten var nog när vi var på skjutbanan och förutom geväret också fick testa signalpisol och snubbelbloss. Signalpistolen skickar iväg en kula som lyser och smäller och är ämnad att skrämma bort björnen. Snubbelblossen är något som man monterar upp utanför sitt tält på natten. Tanken är att björnen ska snubbla på en tråd och därigenom fyra av ett skott som förhoppningsvis får folket i lägret att vakna.

Trollsteinen

En kombination av mycket jobb i hundgården, och en föreställning om att det var för mörkt och snöfattigt att gå på tur, hade gjort att mina skidor fortfarande stod oupppackade. Tack och lov träffade jag Fredrik, som visade sig vara en av de mest turivriga av UNIS-studenterna. Han skulle dra upp på fjället Trollsteinen, en tur som utgår från Longyearbyen och tar cirka tre timmar av ens liv. Jag var inte sen att slänga mig på. Trots ett visst motstånd mot att stiga upp ur den varma sängen kom jag mig iväg på tur, och det ångrade jag inte en sekund. Det var så gött att dra ut och skida igen! Skidlusten var på plats efter ett antal månaders uppehåll sedan jag och Camille kom i mål i Abisko. Det var spännande att skida i mörkret, och det kändes tryggt att ha med sig Fredrik som hade gått turen många gånger förut. När vi kom upp på Larsbreen (en glaciär) och började trampa de sista höjdmetrarna mot toppen blåste och snöade det rejält, och sikten lämnade ganska mycket mer att önska. Jag blev lite rädd. På väg ner kunde vi nätt och jämnt följa våra sönderblåsta gamla spår i den knappa sikten. Men snön var go och jag fick till min stora glädje och stolthet till flera fina telissvängar. När vi väl kom ner på glaciären igen såg vi ljusen från Longyearbyen och kunde tryggt glida ner mot moränen. När vi kom tillbaka fick vi veta att det precis hade varit isbjörn i byens västra utkant. Tur för oss att den inte höll till längre åt sydöst där vi hade yrat runt i mörkret….

Rop fra Arktis

Det arrangerades en klimathelg på UNIS i slutet av november. Jag kände att jag behövde få utlopp för mina klimatfunderingar och ville gärna träffa andra miljöengagerade människor. Jag var nyfiken på hur det står till med klimatmedvetenheten bland svalbardianerna. Klimatseminariet besöktes av gissningsvis 50 personer, men hur många som var ditflugna(!) entusiaster och hur många som var locals vet jag inte. Det var inte direkt några nyheter som presenterades och diskuterades, men för mig kändes det skönt att väcka tankarna till liv igen och jag blev riktigt peppad på engagera mig mer. Svalbard kyrka var en av arrangörerna och flera norska biskopar och präster deltog. Det kändes bra att kyrkan ser det som en självklarhet att engagera sig i klimatsaken, och det hölls schyssta anföranden om människans ansvar för jorden och kommande generationer. Jag satt precis framför en av biskoparna i aulan, och som lite kuriosa kan jag nämna att han var den första på Svalbard som kommenterade mina dreads. Han sa att han hade svårt att låta bli att dra i dem, och han blev imponerad när jag berättade att de bestod av äkta hår…

Friday Gathering

Jag blev mer och mer nyfiken på de där studenterna som traskade mellan UNIS (University Center In Svalbard) i ena ändan av byn, och studentbarackerna i andra ändan. De såg frilufsiga och trevliga ut. Det började med att jag snek mig in på studentfilmklubbens visning av ”Svart katt, vitt katt” och snart var jag en i gänget. Alla var väldigt öppna, nyfikna och integrerande, och studentmiljön kändes trygg och välbekant. Jag hängde en del på ”Friday gathering”, som är studenternas budgetalternativ till att gå ut på krogen. Man samlas runt den öppna elden på UNIS, snackar och dricker öl för 10 kr.

Svalbardhallen

Longyearbyens befolkning är ett aktivit och resursstarkt gäng. Det sjuder av engagemang och föreningslivet är rikt. Byens sporthall har ett rikt utbud av välbesökta aktiviteter, och jag har börjat utforska några av dem. Ofta har jag fått tillräcklig träning genom att släpa hundmat och vatten fram och tillbaka, men ibland har jag haft lite energi över. Hittills har jag varit och spelat fotboll och volleyboll, och jag har klättrat och simmat. Det känns lyxit att ha tillgång allsköns aktiviteter. Simningen, med tillhörande dusch och bastu känns extra skön. Kontrasten till det kalla, påbyltade och mörka utanför är stor.