Jäkkvik-Kvikkjokk

Wohoo! Vi klarade det till Kvikkjokk! Utan att åka buss, vilket vi övervägde före vi kände till förutsättningarna ordentligt mellan Jäckvik och Kvikkjokk. Saken är den att sträckan mellan dessa små byar är den minst befolkade och minst stugtäta längs hela Kungsleden. Vi var också lite oroliga över att det inte skulle köra några skotrar på denna etapp. Trots att skotrarna bolmar ut koldioxid och vrål och i tystnaden är de i viss mån våra vänner eftersom de erbjuder hårda fina spår i den annars djupa och mjuka snön, och att de oftast besitts av trevliga människor som kan skänka trygghet och goda råd när man behöver det som bäst. Nog om skotrarna, vi bestämde oss i alla fall för att anta utmaningen och ge sig ut i ”ödemarken”. Färden förlöpte fint, och vädergudarna var på vår sida nästan hela tiden. I Vuonatjviken fick vi uppleva vår hittills kallaste natt, minus 25. Det gick fint, jag blev bara lite kall om rumpan framåt småtimmarna. Under skidandet mot Kvikkjokk stötte vi på flera trevliga skoteråkare. Ett par från Vilhelmina skulle köra skoter ändå upp till Treriksröset. Fyra dagar senare mötte vi dem, på väg hem igen! Jag antar att skillnaden i våra naturupplevelser är ganska stor; de som svischar fram genom landskapet och vi som går och spanar på samma fjäll i flera dagar. Några andra skoteråkare hade kusinträff på Ballekjaure där de stod och pimplade när vi kom. Vi blev bjudna på kaffe och älgkött. Jag har inte ätit kött på många år, men det kändes helt okej att äta älg faktiskt, och det var gott. När vi började närma oss Västerfjäll var vi förberedda på ännu en natt i tält, och vi hade hört att den gamla charmiga byn numera enbart befolkades på sommaren. Dock var det flera skotrar som körde runt, och en kvinna var ute och rastade sin hund. Efter att ha knackat på och lite försynt frågat om skotertrafik och varmvatten blev vi inbjudna till att bada bastu och sova inomhus! Det var bara till att tacka och ta emot. Att bada bastu var underbart, och det var riktigt skönt att för en gångs skull inte ha 17 lager med kläder på sig :) På vägen mellan Parka och Tsielekjokkstugan fanns en nedförbacke som såg ruskigt brant ut på kartan. Vi tänkte att de nog skulle bli svårt att ta sig ner med våra pulkor, och frågade alla vi mötte om hur brant det egentligen var och om det fanns alternativa vägar. Tillslut bestämde oss för att göra ett försök. Vi skidade upp de 250 höjdmetrarna på kalfjället, och det kändes väldigt spännande när vi stod på toppen och blickade ner i den trånga dalen. Det visade sig att backen inte var så brant som vi befarade och vi kunde lugnt och tryggt glida ner till Tsielekjokkstugan där vi bestämde oss för att stanna över natten. Tyvärr fanns det ingen ved i stugan, men vi höll tillgodo med värmen från våra sovsäckar, kläder och några yllefiltar som fanns tillhands. Plötsligt kom det ett gäng med män på skoter. Det tyckte att vi inte skulle sitta i en kall stuga och gav oss därför massa ved. De tände även upp en brasa i kaminen, och borrade upp ett hål i isen på jokken så att de kunde hämta vatten åt oss. Vi bara skrattade och tog emot. Det har sina fördelar att vara två unga tjejer på tur. Jag skulle tro att vi får en hel del mer hjälp än vad två killar hade fått, och det är ju lite sjukt att det förhåller sig så. Lite senare på kvällen fick vi besök av två ”ungdomar” som hade en fjällstuga nån mil bort. Det var trevligt att för ovanlighetens skull prata med folk i sin egen ålder. Även de bjöd in oss att bada bastu, men eftersom det var sent och vi skulle skida långt dagen därpå tackade sa vi nej tack.
Nu har vi alltså kommit fram till Kvikkjokk, vilket innebär att vi är lite mer än halvvägs på vägen mot Abisko. I Kvikkjokk ska vi hämta upp vår mat, som vi skickade hit med bussgods för flera veckor sedan. Vi hade även suktat efter att få laga palt, men det visade sig att de inte hade några färskvaror på Kvikkjokks minilivs, så vi får väl se hur det blir med den saken. Vi har i alla fall fått förnämlig logi på Kvikkjokks fjällstation. Vi frågade om vi inte kunde få sova i deras gamla lada och visst fick vi det. Så nu har vi ett helt hus för oss själva, med ett björnskinn hängandes i taket och riktiga madrasser att komplettera våra liggunderlag med. Internet fick vi låna av några vänliga rovdjursforskare, som har bas här i Kvikkjokk när de är ute och fältarbetar. Planen är att vi ska skida vidare norrut på torsdag. Nästa stora stopp blir Saltluokta.

Ammarnäs-Jäkkvik

Oj, så mycket upplevelser det kan få plats på en vecka!Det är inte helt lätt att sammanfatta allt på några korta rader. Jag tror jag berättar om lite av varje i kronologisk ordning den här gången. Först var det skotten vi träffade i Ammarnäs. Han som skidade fem mil om dagen och skulle ta sig från Norges sydspets upp till Nordkap. Väldigt intressant att prata med. Sedan var det ”stormen”. Det var ingen riktig storm, utan ”bara” 15-18 m/s. I den vindstyrkan var fick man anstränga sig för att stå upprätt, snödrevet gjorde det svårt att se längre än till nästa ”kryss” och Camilles vantar blåste bort. Men det hela slutade bra och vi kom ner från kalfjället helskinnade. Så var det samen Elving som gav oss skjuts med skoter hem till hans lilla stuga där vi fick bo varmt och sova gott under natten. Nästa natt fick vi det betydligt kallare. Vi hade bestämt oss för att testa att bo i ett vindskydd, och natten till ära blev det cirka tjugo minusgrader. Men det gick bra det med. Sedan var det snälla människor i Adolfström som bjöd på glass och vykort före vi fortsatte färden upp mot Pieljekaise nationalpark. Där råder skoterförbud, vilket gjorde det mer spännande och naturnära att glida fram. Underbart vackert var det i nationalparken. Knotiga, lavbeklädda björkar och ett böljande, stenigt, snölandskap. Vi hittade en öppen stuga där vi beslutade oss för att ta en välbehövd och behaglig vilodag. Sista biten ner till Jäkkvik gick genom solsken på kalfjället. Väl här stötte vi på ett par långskidande lantmätare från Stockholm, som räknade in oss på deras lista över kufar de stött på på Kungsleden. Och vi får väl räkna in dem på vår ”kuflista”. Deras upplägg skilde sig ganska mycket från vårt; de skidar fem mil om dagen, bor inomhus och äter trerätters varje dag.
Ja, detta var lite av vad vi har fått vara med om under veckan som gått. Nu fyller vi på matdepåerna här i Jäkkvik och tar sikte mot Kvikkjokk imorgon. Det ska bli spännande att se vad nästa vecka har att bjuda på…

Återuppladdning

I Ammarnäs har vi sovit en natt inomhus på Ammarnäs Wärdshus. Bland annat behövde vi komma in för att torka och laga vårat tält. Vi fick nämligen en ganska stor reva på tältet en gång när jag råkade ta i för mycket när vi skulle sätta upp det. Efter att ha pratat med halva Ammarnäs fick vi tag på en symaskin hemma hos handlaren Lennart. Dessutom fick vi en rulle björntråd och en bit av värsta bra tyget av Bodil och Ulf som driver värdshuset. Det blev tillslut en väldigt bra lagning, och vi håller tummarna för att det kommer att hålla resten av turen. I Ammarnäs har vi också fyllt på lagret av bensin och kolhyderater, och kompletterat och lagat vår utrustning. Vi räknar med att skida vidare norrut imorgon torsdag, om vädret tillåter. Nästa gång det är dags för civilisation kommer vi att befinna oss i Jäkkvik.

Hemavan-Ammarnäs

Nu har vi kommit fram till Ammarnäs, som är det första lite större stoppet på vår tur. Att ta sig hit från Hemavan tog oss sju dagar, varav en vilodag. Vi har haft ganska bra väder, med några riktigt fina dagar. Temperaturen har varierat från minus tio en natt, till någon plusgrad en av dagarna. I söndags skidade vi upp mot stor-Aigert i strålande sol. Det var så varmt att vi kunde gå i bara understället. Den natten sov vi i en liten raststuga på kalfjället på 1000 meters höjd. När vi vaknade morgonen därpå var vinden ganska kraftig, och det var både lite oroligt och spännande att ta sig ner mot Aigertstugan. När vi kom ner till stugan möttes vi av en väldigt trevlig stugvärd som bjöd på varm saft inne i stugvärmen. Vi har stött på många intressanta människor under veckan. Morgan, som är stugvärd i Syterstugan är en av dem. Han har varit stugvärd i 18 år, och har till och med "Mr Syter" som mailadress. Tack vare Morgan fick vi en fenomenal lagning på sprucken tältpinne, och vi fick höra historier om andra personer som har försökt ta sig mellan Hemavan och Abisko. När vi hade en vilodag passade vi på att träna på att gräva nödbivacker. Vi testade två olika modeller; blockskyddet och nischen. Det var väldigt roligt att bygga "snögrottor" och påminde om när man var liten och lekte runt i snön. Det kändes också bra att vi nu har bättre koll på hur man kan söka skydd under snön. Att bo i tält är väldigt gött, och funkar bra. Det man kan beklaga sig lite över är att det tar ganska lång tid att slå läger, och bryta läger. Men det är väl något som kommer att förlöpa smidigare och smidigare ju mer rutin vi får. Det som tar längst tid just nu är faktiskt att ta på sig och ta av sig alla lager med varma kläder :) Man vänjer sig väldigt fort vid tältstandarden. När vi väl kommer inomhus kan de enklaste grejer kännas som lyx, till exempel att få sitta på en stol, eller hänga upp sin jacka på en krok. Det är faktiskt en av många stora poänger med friluftslivet; att man lär sig sätta värde på allt man har i sin vardag.

Lite fördröjning...

Kvällen före vi skulle ta bussen till Hemavan och börja vårt äventyr började Camille känna sig lite förkyld, och dagen efter blev även jag lite dålig. Vi bestämde oss för att hänga kvar i Östersund några dagar och avvakta tills våra kroppar var redo för avfärd. Det var lite jobbigt att behöva vänta, eftersom jag var grymt peppad och laddad för att åka iväg. Samtidigt kändes det väldigt skönt och välbehövligt att vila.

Kommunikation på långturen

Snart, mycket snart, bär det av. Vi har tänkt om lite grann och siktar nu på att skida ungefär en mil om dagen. Det innebär att vi kommer att vara ute på tur i sju veckor, och alltså beräknas komma fram till Abisko någon gång i mitten av april. Vi kommer att ha ett stopp på en fjällstation eller liknande ungefär en gång i veckan. Dessa platser är: Ammarnäs, Jäckvik, Kvikkjokk och Saltoluokta. Vid dessa stopp har jag tänkt försöka hitta en internetuppkoppling så att jag kan uppdatera bloggen och webalbumet, och kanske hinna svara på några mail. Jag kan också passa på att ringa och skicka SMS, eftersom täckning och strömförsörjning nog är okej. Mellan dessa platser kommer vi att ha mobiltäckning och ström ganska sällan (grejen är att mobilbatteriet inte klarar av så många minusgrader innan det dör). Om man vill oss något då får man skicka ett SMS och inte förvänta sig att vi svarar på många dagar. Om man känner för att skriva ett brev går det fint att posta det till: Theres Svensson, C/O Kvikkjokks fjällstation, 96202 KVIKKJOKK. I nödfall kommer vi att kunna ta kontakt med omvärden via nödtelefonerna som finns på många platser längs med vägen. Vi kommer också att lämna färdmeddelanden, så att folk kan tillkalla hjälp ifall vi inte skulle dyka upp inom den avtalade tiden. Vi har även med oss en liten radio som vi hoppas kunna snappa upp en och annan väderprognos med då mottagningen tillåter.

Förberedelser i Östersund

Efter Härnösand drog vi vidare till Östersund. Alla förberedelser med maten var klara och hälften av maten hade vi skickat med bussgods till Kvikkjokk, där den ska ligga och vänta på vår ankomst. I Östersund bor vi hos Erik på Frösön. Det är väldigt bra för att vi kan belamra flera förråd och en stor frys med alla våra grejer och all mat. Det är också väldigt trevligt att vi kan hänga med Emelie, Stefan och Erik på dagarna. När jag och Camille inte orkar ordna med förberedelserna inför långturen brukar vi skida, åka långfärdsskridskor eller hitta på nåt annat lajbans med våra kollektivkompisar. Det första jag gjorde när jag kom hit var att titta på min nyinköpta pulka som hade anlänt från Funäsdalen. Den var faktiskt väldigt fin och såg inte särskilt begagnad ut. Dagen därpå hämtade jag den andra pulkan, som vi har fått låna. Det kändes väldigt kul och bra att skida med pulkorna, och vår långtur började kännas mer och mer på riktigt i takt med att fler och fler praktiska bitar föll på plats. Första gången vi slog upp tältet var i Eriks trädgård och efter en första tältnatt bar det av på en liten förberedelsetur på Storsjöns is, och ytterligare en tältnatt i skogen på Frösön. Under tiden i Östersund har det dykt upp många små saker som vi har fixat med. Vi har fixat nya spännband och snören till pulkan, lagat hål och revor i kläder och utrustning, lånat en snöspade, beställt bensin, försökt få tag på en satellittelefon, ordnat med en GPS och så vidare. Det är intressant och lärorikt att få koll på hur man förbereder en långtur. Förberedelserna har varit roliga, om än något fler om mer omfattande än vad jag hade tänkt mig från början. Nu börjar jag känna att det är dags att komma iväg, och förmodligen kommer det att ske någon gång under den här veckan. Jag gläder mig massa, och det känns väldigt spännnande. Det känns svårt att veta hur saker och ting kommer att bli på turen, och det gör mig lite orolig samtidigt som det är en del av tjusningen, en del av äventyret.