Bastu

Ganska mycket bastubadande har det blivit i Abisko. Stationen har inte mindre än tre bastuar, varav två elektriska och en vedeldad. Den vedeldade är helt klart den schysstaste. Den ligger nere vid stranden, och har ett stort fönster med utsikt mot Torneträsk. När man har blivit outhärdligt varm springer man ut i doppar sig i sjön, och står sedan en stund på stranden och betraktar stjärnhimlen. Sedan in i bastun igen och känner värmen komma tillbaka till kroppen. Härligt!

Global fussball

Flera gånger under sommaren har vi spelat fotboll på stadion i Abisko. Stadion består av en liten plan med rullgrus och är den enda plats i Abisko där man kan spela fotboll. Planen är omgärdad av en rink och är belägen vid Abisko skola.

Prinsessan i trailern - eller - Konsten att lura en Kronprinsessa

I veckan var Kronprinsessan på en fyra dagars visit på forskningsstationen. Stationen drivs ju av kungliga vetenskapsakademien, och dessutom är Viktoria beskyddare av det Internationella Polaråret som är i år. Jag var inte särskilt intresserad av att träffa prinsessan och tyckte att det var rätt skönt att jag, Maria och Lena råkade vara iväg på vår vandring precis samtidigt som hon var här. Prinsessans besök har varit det stadiga samtalsämnet på stationen flera veckor både före och efter att hon kom hit. Föreståndaren Terry och sekreteraren Linnea har funderat mycket på praktiska saker runt prinsessans vistelse, till exempel vad som skulle finnas i lägenheten som hon skulle bo i. När jag pratade med Terry dagen innan Viktoria skulle komma verkade han ganska stressad och nervös. Jag tycker att det är lite sjukt att det ska bli sådan uppståndelse bara för att det kommer hit en kunglighet. Det verkar ju som att hon är värd mer än andra och det känns inte rätt. Något som var mer komiskt med hennes besök i Abisko inträffade när hon skulle ut till Stordalen och titta på TDL:en (jajemän - Kronprinsessan var inne i "min" lilla trailer ute på myren). Grejen är att instrumentet har varit väldigt ostabilt de senaste veckorna. Signalen har varit låg och maskinen har ofta slagit av sig själv. Därför bestämde professor Torben att vi skulle lura prinsessan att tro att allt var frid och fröjd i vår trailer. Istället för att dataskärmen skulle visa de pågående mätningarna skulle en sparad snygg stillbild med hög signal och fina värden användas. Sagt och gjort, Torben satt och pekade på en gammal stillbild och berättade för Kronprinsessan hur fint TDL:en fungerade...

Del 4: Eddy-flux-master

Michal som jag jobbar mest för har några olika eddy-flux-master. En eddy-flux-mast mäter många olika saker, men det viktigaste är att den kontinuerligt mäter upptag och utsläpp av koldioxid från fjällbjörkskogen. Om det är något problem med någon av masterna får jag ibland rycka in och assistera Michal med lite av varje; bära saker, räcka verktyg, och se till att han inte ramlar ner från masten ;) En av masterna är flyttbar, och under växtsäsongen har vi flyttat runt den på fyra olika sajter. Det är ett rätt tungt arbete, och till vår hjälp av vi även haft en kille som heter Phillip och är stark som en oxe. Första gången vi monterade masten var det mesta nytt för både mig, Michal och Phillip. Men vi trotsade myggen och tyngdkraften i Tornehamn och lyckades klockan sent på natten till slut få masten på plats. Sedan dess lärde vi oss mer och mer för varje sajt och snart flöt arbetet väldigt fint; alla visste vad de skulle göra. Jag började gilla alla prylar och manicker på masten, och jag och Michal gav stolta till och med masten ett namn. Hon kunde ha hetat Eddy, men Michal insisterade på att masten var en hon så då fick det bli Edina. Att montera upp respektive ner henne tar vardera cirka en halv dag. Just nu står hon vid östra änden av sjön Torneträsk, och hon kräver att vi kommer dit och byter bilbatterier på henne var tredje dag. En av de andra sajterna ligger på norra sidan av Torneträsk och för att transportera dit henne och oss fick vi flyga helikopter. Det var första gången i mitt liv som jag flög helikopter, och jag var ganska spänd innan, flygrädd som jag är. Men det visade sig vara riktigt härligt, en helt annan känsla en att flyga flygplan. Eftersom det är fönster överallt ser man mycket mer, och fordonets rörelser är mycket mjukare och skönare än i ett plan.

Del 3: Vegetation removal

Detta projekt handlar om att se hur olika växtarter påverkar marktemperaturen. Baktanken är att klimatförändringarna gör att det sker en förändring i artsammansättningen. När det blir varmare börjar det till exempel växa mer gräs på myrarna, och då kan man exempelvis undra om den här gräsökningen gör att temperaturen i marken stiger ytterligare. För att få lite klarhet i de här sakerna har vi klippt bort olika arter i olika rutor ute på en myr som heter Storflaket och ligger cirka en mil öster om stationen. På myren finns tolv sajter, med tre rutor på varje sajt. I en ruta har vi tagit bort mossan, i en annan gräset och i den tredje alla "dvärgbuskar", t ex hjortron, kråkbär och rosling. Detta borttagande gick till så att vi helt sonika tog en sax, klippte bort de aktuella arterna och la dem i olika påsar. Ganska tidskrävande och monotont arbete. Det som sker nu är att jag åker ut till myren en gång i veckan och mäter marktemperaturen i de olika rutorna. Det ska mätas två gånger i varje ruta, och en gång utanför rutan så att man har något att jämföra med. Men vi var ju också tvungna att veta hur mycket vi hade tagit bort av de olika arterna. Därför fick jag i uppdrag att sortera bort allt skräp, torka växterna i 70 grader i två dygn, och därefter väga dem. Det hade varit en smidig sak om det inte var för gräset, odonen och roslingen. När det gäller gräset är man nämligen tvungen att sortera grönt gräs och dött gräs i olika högar, och när det kommer till odonen och roslingen måste man ta bort bladen från stammarna och torka dem var och en för sig. Och DET tar tid kan jag säga. Fast det var ändå ganska skönt och avslappnande. Eftersom arbetet kräver minimal tankeverksamhet kunde jag till exemepel lyssna på radio, prata i telefon, eller fokusera tankarna på något helt annat.

Del 2: Luftprover

Varannan vecka tar jag mig en liten tur in i Abiskodalen för att samla luftprover. Jag går ungefär 40 minuter längs med den så kallade vinter-Kungsleden och hamnar så småningom på två olika myrar. Med mig har jag en "kåpa" av plexiglas som jag fäster på en metallring som är monterad i marken. Det finns sex olika ringar, tre på torra och tre på blöta områden. Jag väntar tio minuter för att luften i kåpan ska stabiliera sig. Sedan suger jag ut fem deciliter luft med hjälp av en speciell tub. På varje sajt mäter jag även lufttemperatur, marktemperatur och temperaturen inuti kåpan. Luften blåser jag därefter in i olika små special-plastpåsar, som sedan skickas till en kemist i Edinbourogh. Hon analyserar luftens innehåll av metylbromid, vilket är en växthusgas som förekommer i väldigt små koncentrationer i atmosfären.

Del 1: Flytande kväve

I denna miniserie ska jag berätta liite mer om vad jag det är jag gör på jobbet egentligen. Först ut är hanteringen av flytande kväve. Detta är något som jag gör ungefär varannan dag. Först hämtar jag kvävet ur stora behållare i garaget och fyller upp två mindre termosar. Kvävet är flytande, kokande och sjukt kallt. Det avdunstar direkt om man råkar spilla ut lite. När termosarna är fyllda tar jag bilen de två milen till Stordalen, och promenerar de sista tio minuterna ner till myren. Där står en vit liten trailer innehållande en komplicerad manick som kallas för TDL. Instrumentet mäter kontinuterligt hur mycket metangas som frigörs på myren (metan är en växthusgas som är mycket starkare än koldioxid). I TDL:en finns en laser, som måste kylas ner till -180 grader för att fungera, och det är det som det kalla flytande kvävet används till. Och eftersom kvävet andunstar så snabbt måste jag alltså komma dit och fylla på varannan dag. Om allt går som det ska tar hela proceduren cirka två timmar, eftersom man måste pilla en del med instrumentet före och efter man fyller på kvävet. Dock har apparaten krånglat ganska mycket de senaste veckorna, och då kan det ibland ta nästan dubbelt så lång tid.

Kärkevagge-Låktatjåkka-Kårsavagge

Till min stora glädje fick jag ledigt tre hela dagar när Maria och Lena var på besök. Alltså kunde vi dra iväg på en hyfsat ordenlig vandring på tre nätter och fyra dagar. För mig var det väldigt skönt och välbehövligt att få ett avbrott i jobbandet och lite miljöombyte. Och väldigt trevligt och gott att spendera tid i goda vänners lag. Vi började turen med att ta tåget till Vassijaure, som ligger några stationer väster om Abisko. Därifrån gick vi upp i dalen Kärkevagge. Längst in i dalen ligger Trollsjön, som sägs vara Sveriges klaraste sjö. Det var verkligen en väldigt speciell och intensiv blå färg i den där sjön. Jag har faktiskt aldrig sett den färgen förut i naturen. Eftersom Kärkevagge slutar med branta klippsidor styrde vi kosan ut ur dalen igen, och tältade i dess nordliga ände istället. Dagen efter klättrade vi upp till Låktatjåkka, som är Sveriges höst belägna turiststation. Jag överdriver inte när jag säger att våffellukten kändes på flera hundra meterns håll. Vi var trötta och blöta efter 600 höjdmeter i motvind och regn, så de berömda Låktatjåkkavåfflorna och den varma chokladen med grädden smakade underbart gott. Efter måltiden gick vi en timme till och satte sedan upp tältet vid en liten sjö. Nästa morgon letade vi oss upp ytterligare några höjdmeter, passerade en liten glaciär och nådde till slut vandringens högsta punkt. Snöfälten, vinden, molnen och kylan gjorde att det kändes ganska vintrigt. Turen fortsatte ner i Kårsavagge, och vi kunde precis skymta den stora glaciären bakom de låga molnen. Vi passerade den turkosa sjön i dalen och kom fram till Kårsavaggestugan där vi slog vårt sista läger. På fredagen fick vi äntligen lite sol, och den sista biten ner i Abiskodalen och nationalparken kändes lätt att gå. Det kändes riktigt gött att mör i kroppen komma "i mål" på turiststationen. Att vår fina tur var slut kändes dock tråkigt, och jag hade redan lust till nya äventyr. Jag tänkte på min kompis Marie som brukade ha en "sörjedag" efter att varje bra tur var till ända. Kvällen avslutade vi med en härlig middag i Marias och Lenas stuga, och med en underbar bastu på stranden.

Kultur i Kiruna

Denna dag var vi en sväng i Kiruna. Först hängde vi typ två timmar på vad vi hade hört var stans bästa ställe: Café Safari. Det var skönt att slippa välja mellan tjugo olika ställen, och Safari visade sig vara väldigt mysigt. Därefter kollade vi in kyrkan, som var väldigt fin. Jag gillade den. Sedan tog vi en liten runda på biblioteket och avslutade så småningom med ett besök på stadshuset. Där fanns flera fina utställningar, och vi passade på att lära oss lite mer om samer, gruvdrift och flytten av Kiruna stad.

Maria och Lena på besök!

Igår mötte jag upp mina kära kompisar Maria och Lena på tågstationen i Abisko. Det var bara några veckor sedan det blev bestämt att de skulle komma, och jag blev glad som ett barn :) Både Maria och Lena är bekantskaper från min tid i Lund. Maria mest genom naturgeografin och Fältbiologerna, och Lena mest genom humanekologin. På söndagen hängde de med mig ut på en av "mina" myrar. Vi plockade en hel del hjortron, och hade en slapp och go dag.

Solförmörkelse!

Som bekant var det solförmörkelse denna dag. Turligt nog (för mig) var den som störst i norr. Hos oss i Abisko var den ca 70-75%. Vi kikade genom diabilder för att skydda ögonen, och det var häftigt att se hur solen långsamt täcktes mer och mer av månen. När förmörkelsen var som störst kunde man ana att det blev en aning mörkare och kallare. Med hjälp av stationens instrument kunde vi också se hur temperaturen och strålningen undan för undan minskade, för att sedan öka igen när solen åter blev synlig.