De sista två veckorna på Brevik gick i rasande fart och plötsligt var det dags att åka därifrån. Jag hade kastat mig in i ett nytt sammanhang, lärt känna fina människor och en fin plats, och det kändes lite märkligt att bara lämna allt.
Jag trivdes väldigt bra med jobbet och kände många gånger att jag skulle kunna pyssla med något liknande i framtiden. Att visa människor en väg ut i naturen. Brevik har visserligen en del aktiviteter där själva aktiviteten, snarare än naturkontakten, är i fokus. Men man hänger ändå ute hela dagarna, paddlar kanot, badar och lägereldar.
Att ta hand om grupper hela dagarna var intensivt, men gav också massa energi och glädje tillbaka. Uttalanden som ”Jag känner mig som världens lyckligaste barn” går inte av för hackor. Sista gruppen jag hade var ett gäng familjer från Hörselskadades Riksförbund. En blond liten kille var rejält hörselskadad, men hjärtat var det inget fel på. Han plockade en bukett med blommor till mig, och visade mig några fina blanka kastanjer som han hade hittat.
Jag fick mycket positiv feedback från grupperna och personalen på Brevik, och det värmde gott. Stämningen på gården är väldigt lik den på Vidablick. Alla kan känna sig välkomna och trygga, även om man är på sitt eget lilla vis. För mig kändes det väldigt skönt att vara någorlunda länge på samma ställe, och det kändes tryggt att komma in i ett jobb och ett socialt sammanhang.
Att lämna Brevik kändes lite sentimentalt, och jag nu känner jag att jag saknar det. Kanske kommer jag tillbaka och jobbar vårsäsong?
