Kungsleden

Kungsleden är en 42 mil lång led som går genom lapplandsfjällen. Den börjar i Hemavan och slutar i Abisko, och passerar många nationalparker och andra magnifika platser till exempel Sarek och Stora Sjöfallet. Det var Camilles idé att vi skulle skida hela Kungsleden, och jag var inte sen att haka på. Vi har tänkt oss att projektet ska ta cirka fem veckor och att vi ska skida cirka 13 km om dagen. Vi kommer att bo i tält, dra med oss packningen i pulkor, och äta mat som vi själva har bakat och torkat. Längs vägen finns fjällstugor och fjällstationer, som vi kommer att utnyttja om vi känner att vi behöver det. Utan den tryggheten hade jag inte vågat ge mig ut på en så lång tur. Inte än i allafall. Det hela känns väldigt roligt och spännande, en lagom stor utmaning. Jag gör det för att jag vill se hur det är att vara på tur så länge. Hur det kommer att funka praktiskt, fysiskt, psykiskt och socialt. Hur ens tankar och känslor till naturen påveras och förändras.
Vi kommer att börja turen någon gång i slutet på februari, beroende på när vi blir klara med alla förberedelser. Före allvaret börjar hade vi tänkt att ta en veckolång provtur i jämtlandsfjällen för att kolla att allt funkar med utrustning och kläder.

Frösön

I några dagar bodde jag i Eriks helsschyssta kollektiv på Frösön. En liten etta på vinden, färglada väggar, hängmatta i taket, madrasser på golvet, dumstrad mat i skafferiet och sköna människor. Jag trivdes väldigt bra och hippiedelen av mitt hjärta fick lite näring. På tisdagen var jag och åkte skidor på Frösön. Först upp och ner i barnbacken väldigt många gånger. Sedan vågade jag mig ner för stora backen några gånger. Erik visade mig också baksidan av berget, med gamla slalombacken och Frösö skidlek. Telemark på turskidor kräver mycket övning, men det är grymt kul när allt flyter.

Tänka och känna mycket

Att lämna Lund och sedan Jönköping kändes väldigt vemodigt och ledsamt. Att vara ute på vift innebär att man är långt borta från människor och platser man tycker mycket om, och det är inte alltid så lätt. Samtidigt känns det fint att sakna, eftersom det är ett tecken på att något eller någon är viktig, betydelsefull och omtyckt. Det känns fint att veta att det finns många fina människor därute som jag tycker om. De första veckorna på fri fot har varit fyllda av många tankar och känslor. De starkaste känslorna handlar dock om hur gött det känns att bara resa runt och vara ute och hänga i naturen. Jag känner mig fri.

Åre

Maria och Jose var uppe i Östersund en vecka och vi lyckades pricka in en dag med kanonväder i Åre. Jag blev sjukt peppad på att inte göra annat än att åka telemark hela dagarna. Men än så länge är jag inte mycket mer än nybörjare när det kommer till telissvängarna. Upp och ner i barnbacken med gratisliften for jag hela dagen. Det är väl bara att nöta på tills det lossnar. Under dagen i Åre väcktes nya tankar om liftar och pister. Är det en bra idé egentligen? Man kan se det som att Åreskutan är helt förstörd av all skövling och alla anläggningar. Jag är skeptisk och ska fundera mer.

Gräftåvallen

Efter några fixardagar i Östersund var det dags för nästa anhalt: Jennies fjällstuga i Gräftåvallen, som ligger vid Oviksfjällen i de södra delarna av Jämtland. På min 25-årsdag drog jag, Johan och Jennie från stan till fjället. Det kändes bra. Veckan började blåsig och snöfattig och avslutades med två dagars konstant snöfall, vilket gjorde landskapet så vackert att det kändes helt fel att lämna det. Trots att vädret inte var det bästa var vi ute och skidade några timmar varje dag. Det blev många sovmornar och långa myskvällar.

Äventyret börjar med Nysätern

Första anhalten på min resa var Nysätersvallen, som ligger en bit norr om Särna i norra Dalarna. Nysätern ligger nära ett fjällområde som heter Vedungsfjällen. Ungefär en vecka var jag där, och hade fint sällskap av Jennie, Linda, Terez, Johan och Lisa. När vi kom var det neråt tjugo minusgrader, men sedan slog det om och blev mildväder. Varje dag blev det åtminstone en del åka av. Mest i skogen, men också lite grann uppåt fjället. Tidigare har jag inte insett tjusningen med att åka skidor i skogen, men det gjorde jag definitivt på Nysätern. Gamla knotiga tallar, torrakor, smågranar, fjällbjörkar, myrar och vattenfall. Väldigt vackert. Att bo i ladan på Nysätern gjorde gott. Det är så oerhört skönt att vara utan el, vatten och massa valmöjligheter, och istället få tiden och ron att umgås ordentligt med människor man tycker om.

Häng i Jönköping

Sena december och tidiga januari bjöd på vinterväder i Jönköping. Ingen snö tyvärr, men minusgrader, skridskoisar och rimfrost. Jag och Rickard, ibland med sällskap av Lisa och Mikael, tog oss ut på lite olika aktiviteter. Det var löpning, hinderbana, pingis, skogspromenad, skridskor, cykling och lekparkslek. En av många fina dagar var nyårsdagen. Vi cyklade upp till Västersjön i eftermiddagssolen, och åkte skridskor på den fina isen tills solen gick ner.