Afterclimb på Vegagatan

Vegagatan är det nyaste tillskottet i samlingen av Värpinges vänkollektiv. Här bor Odd, Tor, Malin, Karin och Erik i en jättefin lägenhet med stor balkong och stor trädgård. I fredagspreimärhängde jag där och det var väldigt trivsamt. Kvällen började med klättring på Väggen i Lund och sedan begav vi oss till Vegagatan för att umgås, käka en härlig middag och kolla på en rolig film. Inte hade jag lust att cykla hem i mörker och rusk utan stannade över natten. Morgonen därpå fick vi en godmorgonsaga av Malin. Mysigt! Efter frullen drog jag och klättrade på Väggen igen. Det var schysst att köra en förmiddagsklättring. Har inte testat det förut.

Förändringens vind blåser

Odd har lämnat Värpinge, vilket känns väldigt tråkigt. Att hans avsked till gården skedde i samband med att Maria stack till Costa Rica gjorde att Värpinge kändes alldeles extra tomt. Och så fick jag reda på att Maria inte har tänkt komma hem från Costa Rica förrän tidigast i maj. Ledsamt för mig, men härligt att hon har det fint. Trots dessa små eländen finns det mycket att glädjas åt på gården. Först och främst att jag bor med Emil, Rickard och Ellen. Fina människor som jag tycker mycket om. Och det senaste glädjeämnet är att Camille ska flytta in i Marias rum och bo där i april, maj och halva juni. Camille är jättetrevlig, skön och cool, och jag gläder mig till att bo med henne. Och om (you never know) Maria kommer hem i maj kanske (you never ever know) hon ska dela rum med mig. Det hade varit såå najs.

Trädklättring på Värpinge

I torsdags var det dags att komma upp i träden igen. Det kändes bra att komma ut och klättra så snart efter kursen, när man fortfarande har allting rykande färskt. Vi höll till i bokarna på Värpinge. Perfekt att man bor på en gård omgiven av hundra år höga kastanjer och bokar :) Klättersällskap fick jag av Ylva från kursen och av Louise, min trogna väggklättrarkompis som nu också har blivit min trädklättrarlärjunge. Dessutom kom Rickard ut och klättrade med oss en stund. Han kör dock lite mer freestyle och tycker nog att det här med att hänga i rep och selar när man klättrar i träd är lite onödigt ;) Vi hade prickat in en finvädersdag mellan två fulvädersdagar. Det var härligt att klättra i eftermiddagssol och höra koltrastarna sjunga i skymningen. Bor man i Lund i dessa klimatförändringstider har vårkänslorna börjat infinna sig för längesen ja.

Trädklättringskursen

Redan på tåget hem från Abisko kastade jag in mig i trädklättringskursen, eftersom instruktörerna John, Jennie och Renée satt på samma tåg. Väl framme i Lund började vi direkt köra mat, utrustning och ved i skytteltrafik mellan Lund och Hardeberga där kursen skulle vara belägen. Och på måndagen rullade kursveckan igång. För mig var den en ganska intensiv vecka, eftersom jag skulle se till att allt flöt på bra, vara hjälptränare och samtidigt repetera mina egna klätterkunskaper. Men det var väldigt roligt. Jag tycker att det är grymt kul att organisera, och det blir lite flowkänsla när allt bara flyter. Klättringen var kul och stämningen i gruppen fin och mysig. De flesta deltagare var väldigt nöjda med kursen, och det gjorde mig stolt och glad. Dock tror jag att det kommer dröja ett tag innan jag tar mig an ett lika stort projekt igen. Det har tagit mycket tid och energi, och det kändes väldigt skönt när veckan var över och jag fick loss mer tid att disponera på annat. När söndagskvällen kom var jag helt slut, och den följande veckan har jag gått runt och laddat upp mina batterier igen. (Massa schyssta foton från veckan kommer inom kort).

Abisko - here I come!

Så var det då dags att åka upp till Abisko och exjobba. Före resan kändes det ganska spännande. Det var svårt att veta vad jag kunde förvänta mig, och resan kändes som ett litet äventyr. Det visade sig att det skulle bli en bra vecka på flera sätt. Att komma upp till snö, fjäll, vinter och skidor var underbart härligt. Dessutom kändes det väldigt givande, lärorikt och intressant att vara på forskningsstationen, snacka med folket som jobbar och forskar där, och få hänga med ut på olika experiment och observationer. Allt som har med norr, kyla, snö, is och fjäll att göra känns väldigt häftigt och inspirerande. Det var en utmaning att ha en vecka utan att träffa folk jag känner, när jag nu är van vid att ha vänner, kompisar och bekanta runt omkring mig dagarna i ända. Det var lite jobbigt och läskigt men funkade fint tack vare väldigt trevliga människor på tåget och forskningsstationen, och schyssta telefonsamtal med mamma och Åsa. Tack för det :)

Vi har ett matlag vi

I begynnelsen kallades vårt boende på Värpinge oftast för ”korridoren”. Jag ville dock se på det hela som ett kollektiv. Kanske för att jag hade sett filmen ”Tillsammans” och hade en allmänt skön bild av vad ett kollektiv är för något. Med tiden har Värpinge också gått mer från att vara en korridor till att bli ett fullfjädrat kollektiv. Det känns som att Rickard är en stark bidragande faktor till detta. När han flyttade in började vi bland annat med ett gemensamt matlag. I höstas var jag inte med i matlaget, men nu har jag fått tummen ur och gått med. Måndag till torsdag är matlagsdagar och vi har ansvar för en dag var. Väldigt skönt och trevligt är det att få färdig middag (och lunchlådor) tre dagar i veckan. Och att laga mat ordentligt åt andra människor en gång i veckan är mycket roligare än att gnata med sin egen lilla mat varje dag.

Trädklättring i Stadsparken

Denna soliga söndagseftermiddag klättrade vi i bokarna i Stadsparken. Det var första gången jag klättrade sedan trädklättringskursen i höstas, och kunskaperna kändes ganska ringrostiga. Så det var kul att komma igång igen och få repetera vad jag har lärt mig. Inom trädklättringen är det ganska många olika moment att komma ihåg, så att det krävs nästan att man klättrar regelbundet för att man inte ska glömma bort. Det var roligt att se folks reaktioner på vårt klättrande. Det var ganska många människor i rörelse och var och varannan kikade upp på oss. De flesta verkade intresserade och nyfikna.

Avskedslekkväll

Lena ska dra till Kina och därför vad det avskedslekkväll i hennes lilla kollektiv på Linero i Lund. Det var också en välkomstlekkväll, eftersom Johanna numera har två nya sambos som för enkelhetens skull heter Anna och Ana. Hänger ni med? I vilket fall var det en kväll med många sköna människor som inte var rädda för att släppa fram barnet. Många skratt blev det. Vi inledde starkt med den klassiska djungeltelegrafen, då alla fick vara djungeldjur (eller ja, det fanns en älg, en ren och en drottning Silvia också, med diverser olika tillhörande ljud). Kvällen fortsatte med danska charader, och sista leken jag var med på var chip-boing. Denna sofistikerade lek går ut på att man inte ska visa tänderna samtidigt som man säger konstiga ljud och gör sjuka rörelser, och förmodligen skrattar så att man kiknar. En av många intressanta saker med lekkvällar är att lekgänget får så många gemensamma referenser, iform av helt galna uttryck, rörelser och associationer.